onsdag 28 februari 2018

Det handlar om mer än Heimerson

Jag minns honom från tv-program, jag tror från Malmö, decennier tillbaka. Kopplar samman honom med den framlidne Gary Engman. Jag har aldrig tillhört Staffan Heimersons beundrare. Brukar inte läsa honom. Han har tyckts mig alltför självupptagen, dryg och poserande. Spegelbild? När du tycker illa om någon, har du mött dig själv, brukar det heta. Och för det mesta stämmer det. Åtminstone i mitt fall. Obehagligt nog.  

Sättet som han sparkades på från Aftonbladet efter flera decenniers medverkan är djupt stötande. Och det hela handlar om något större än Heimerson och hans eventuella klavertramp eller förlöpningar. Något farligt och illavarslande. Heimerson är "bara" ett case.

Skriva kan han. Rappt och enkelt. Journalistiskt och rakt på. Han är verkligen ingen akademiker, stilistiskt sett. Inga långbänkar. Ingen omständlighet. På SAS-planet från Arlanda mot Tegel i Berlin läser jag en samling kolumner ur hans hand med titeln Punkt. Slut? Skiftande ämnen avhandlas. Och alla silas genom Heimersons egensinniga temperament. Subjektivt på samtliga cylindrar.

Vi serveras inte fakta, vi bjuds på Heimersons ståndpunkter och åsikter. Såsom det skall vara. Ärlig är han och inte fin i kanten, om man säger så. Påfrestande ibland, ingen värld utanför hans fångande av den. Men jag streckläser. 

Inledningsvis hans sista kolumn i Aftonbladet, den beryktade. Där han ställer sig kritisk mot #metoo-kampanjen. Med all rätt. Framförallt dess åsidosättande av allt vad rättssamhälle heter. Det luktade mobb och lynchjustis - monumental rättslöshet. Men har tar i, när han jämför metoo med Stalins metoder och annat. Det bör förstås i och för sig en kolumnist göra - ta i. Överdriva. För att beröra. Provocera. Reta upp. Däri sitter hans legitimitet.

Krönikan publicerades, den stoppades inte på vägen. Den följdes av sensationslystna intervjuer, det var ju sannerligen inte många som vågade förhålla sig kritiskt till metoo. 

Och det var dessa intervjuer som ledde fram till det korthuggna telefonsamtalet från Sofia Olsson Olsén, som boken med ironisk underskruv är tillägnad och till synes en besynnerlig figur som jag misstänker dessvärre inte är unik på något sätt, som meddelade att Heimerson skildes från sitt uppdrag eftersom han givit uttryck för åsikter i strid med Aftonbladets värdegrund. 

Helt makalöst. Och Heimerson har svårt att förstå varför och var han brustit, han hycklar inte. På det sättet utgör han en publicist som stått utanför den rådande diskursen (diskussionsordningen): vad man får och kan säga - och vad man inte får och inte kan säga. Han har varit diskursivt utanförstående eller lomhörd. Han borde vetat bättre, skulle en Syster Duktig kunna säga. 

Ett offentligt klimat som inte tillåter avvikande, för att inte säga hädiska och oförskämda, röster blir snabbt oerhört ensidigt och tråkigt. Det är en sak. Värre är att det blivit så repressivt i Sverige. (Högskoleväsendet har jag själv erfarenhet av.) Och att så många anpassar sig och rättar in sig i ledet. 

Man ska följa "värdegrunder", man skall vara "lojal". Man skall säga "hen" och "identitet". Jama med, papegojaktigt använda de påbjudna orden. 

Indignationen över de sociala medierna, det talas om hat och troll, borde ersättas av en sociologisk analys värd namnet bortom moraliseranden och fördömanden: vad är det för kollektivt missnöje som söker sina kanaler? Och hur uppstod det? Hur förstå det? Är det verklighetens folk, oklar benämning och därför egentligen oanvändbar, som talar - ljusår från eliten? Håller något på att rämna? Ett samhällskontrakt? Har det redan skett? 

Jag vill veta. Punkt. Slut. 

Staffan Heimerson, Punkt. Slut? Om #metoo, Aftonbladet, Sofia Olsson Olsén, trånga åsiktskorridorer och rätten att yttra sig fritt, Sterners Förlag


söndag 25 februari 2018

Landet utan samhälle

Min mamma satt i barnavårdsnämnden i Sandviken, var även övervakare åt en ung flicka på glid. Jag inbillar mig att det fick den senare att försöka få ordning på sig och sitt stökiga liv. Mammas skarpa öga var inte att leka med. Och hon fullgjorde sitt hedervärda uppdrag med den äran. 

Man skulle ju enligt henne och den dåtida socialdemokratiska arbetarrörelsens värderingar som hon förkroppsligade sköta sig och vara ordentlig - vara präktig och rejäl som hon sa. För att räknas som en samhällsmedlem. 

Nykterhetsnämnd fanns. Varningar utdelades till den som festade, oblygt mer än en gång syntes på pickalurven ute på stan. Skärpte sig inte vederbörande, kunde det vankas transport till hårdtork. Inget Pensionat Paradiset direkt med frukost på sängen och vänlig personal. En vistelse kunde förmodligen vara nog, för de flesta. Även om saltkornet i halsen ropade på sitt. 

Det lilla brukssamhället i skuggan av Verket var, inbillar jag mig, ett Sverige i miniatyr. Den starka staten. Stark social kontroll. Ansvar för medborgarnas väl och ve. Såväl hälsan som uppförandet. Klart det kunde gå för långt. Och tacksamt att häckla. Nu är allt detta borta, det rejäla Sverige ett minne blott för några av oss, kulturrelativiseringen har skördat sitt offer. 

Michel Foucault skrev om självdisciplineringen som fenomen, i detta fall översatt till hur vi blir - tvingas bli - vårt eget samhälle. Ansvaret ligger på den enskilde individen. Ansvarslöshet myntets andra sida. Lägg till utsatthet - som gagnar makten. 

Häromdagen tittade jag in på Swedbank - som i Gävle efter ombyggnad och utrymmesekonomisering, vilket lett till små ytor och otrivsel för kunden, signalerar kom inte hit, anlita oss på nätet - för att diskutera mitt lilla, med betoning på lilla, privata pensionssparande. Inte mycket stålar att skryta med och risk för värdeminskning, osäkrade pengar. 

Men nödvändigt mot bakgrund av Tjocksmocken och de andras fula pensionsbedrägeri. Och det utan att folket vredgat reste sig som en man! Förlåt, jag menar hen. Halkade av där. Äh, skojar bara. Aldrig att jag skulle börja skriva det vämjeliga hen. Det må språkförstörarna göra.

Förr visste man att pensionen skulle komma och att man skulle klara sig på den. ATP-systemet var utmärkt, det fanns ingen anledning att skrota det. Energin kunde ägnas åt annat, viktigare saker än att hålla på och räkna på pengar. Nu råder individualismens tid. Fråga inte vad samhället kan göra för dig, fråga dig vad du kan göra för dig själv. 

Glöm samhället och de andra. Var och en sin egen pengaplacerings smed. Every man an island. 

Satungar härjar fritt  och lever fan i mitt Sandviken, fullkomligt otänkbart förr. Människor från främmande kulturer arbetar på att ersätta det demokratiska samhällets lagar med en medeltida religions påbud. Läste häromdagen om muslimska förskolor, med inbyggd förskräcklig kvinnosyn, på min uppväxtort. Och det i ett land med en regering som  kallar sig feministisk och säger sig verka för jämställdhet. Lägg till sossar i Sandviken som låter det ske. 

Spriten flödar - men inte hotar någon hårdtork. Det är upp till dig om du vill supa ihjäl dig. 

Ett land utan samhälle. Ett land utan samhällets förlängda arm. Ett land allvarligt på glid. 

måndag 19 februari 2018

Återbesök

Sent 1990-tal, på tröskeln till ett nytt sekel. Dyster novemberkväll utanför sjukhusfönstret. Kallt och föraning om vinter. I fjärran ljud från Studenternas IP. Det spelas bandy med klassiska Sirius på hemmabana. 

- Överväg om du vill ha behandling eller inte. Du bör veta att den kan bli mycket påfrestande. Alla klarar den inte.

Rösten hos den kvinnliga läkaren, som jag sedermera döpte till Dödsängeln, kall och klinisk. 

- Vad händer om jag avstår behandling?

- Du försvinner långsamt bort.

Jag såg framför mig ett löv som tas av vinden och mjukt seglar i väg. Bilden nästan vacker. Men jag funderade inte särskilt länge. Jag valde behandling mot den ovanliga tumörtyp, mantelcellslymfom, som angripit min kropp. Prognosen minst sagt dålig. Jag kom att ingå i en smal patientgrupp där nya mediciner och kombinationer av sådana prövades. Utan evidens att luta sig mot. 

Man kan säga att vi var försökskaniner. Men det upplystes vi inte tillräckligt tydligt om. I varje fall inte jag. Först långt senare fick jag veta det. Kanske lika bra.

I behandlingen ingick en så kallad högdosbehandling. Cytostatika vräktes i mig dygnet runt under en veckas tid. Jag fattar ännu inte i dag hur kroppen pallade för all cytostatika som under flera månader, med inlagda återhämtningsperioder, skickades in i mig. Uttryckte också oro för det, möttes av: - Vi har inget annat val än att trampa gasen i botten. Om vi ska få stopp på det.

Men den mycket tuffa behandlingen, som avslutades med en serie strålbehandlingar, lämnade kroniska biverkningar. Värst tröttheten. Eller som det heter på fackspråk: fatigue. Varje dag infinner den sig. Pressande för sinne och livskänsla. Men för det mesta lyckas jag med att hålla modet uppe. En mental kamp som dagligen måste tas.

Sedan länge tillhör jag kategorin långtidsöverlevare som min specialist en gång sa, yttrat i närvaro av en kandidat. Irriterat tillrättvisade jag honom omedelbart, tycker inte om ordet.

Men det är klart. Vi rör oss i kräftans värld med ett annat tidsbegrepp. Som borde fungera uppfordrande: Lev allt vad du kan! Slarva inte bor de återstående dagarna! Fem år är en lång tid i cancerns värld. Tio en mycket lång sådan. Därefter är man frestad säga att man klarat sig. Men det bör man inte göra. Återinsjuknandet utgör ett latent hot. 

Och jag vet att de som ingick i samma patientkategori som Skriftställaren, bland dem finns både döda och återinsjuknade. 

I morgon till Akademiska Sjukhuset i Uppsala för det årliga återbesöket som fram till nu skett i Gävle, på hemmaplan. Till den cancerklinik där jag behandlades sent hösten 1999  och tidigt våren 2000. En sliten och föga patientvänlig avdelning, enligt uppgift ser den exakt likadan ut än i dag. (Sista tiden behandling för min del på hematologen, i betydligt fräschare lokaler.)

Det är alltid förenat med oro med dessa återbesök. Och jag känner olust inför att återvända till behandlingsplatsen. Där en mycket mörk prognos utfärdades, utan att inge mig något större hopp. Som bekant minns även kroppen - bortom vår kontroll. Och jag vet inte vilka uttryck de kommer att ta sig i morgon. 

En svagare person kunde ha uppfattat prognosen som en dödsdom. Och valt bort behandling. Då hade dessa rader aldrig skrivits. 

Lasse Ekstrand, Livbok, Bokförlaget Korpen 2002
Åsa M Wallin, Returen från Cancerland - sjukdomsberättelser som bidrag till cancerrehabilitering, Läkartidningen 03/2018
https://www.cancerfonden.se/om-cancer/trotthet-vid-cancer

fredag 16 februari 2018

Medborgarlön en fråga om livet

Flinkt arbete leder snarast till vilan. Sentensen återfanns på en vackert utformad bonad, jag tror att det var min mors mormor Katarinas verk, som hängde i mitt föräldrahem. Vi kommenterade den aldrig. Den formulerade ju en självklarhet. Åtminstone i brukssamhällets Sandviken. Man arbetar och gör rätt för sig. Basta. Sedan, vad det lider, väntar den välförtjänta eviga vilan. 

Morfar sattes att börja jobba och gå skift, även nätter, när han var blott tretton. Bolagsläkaren, slem figur och lakej åt företagsledningen, utfärdade ett intyg om att morfar dög till skiftarbete trots den låga åldern. Så det var bara för morfar att glömma det där med arbetsbefriade tonår och springa efter tjejer. Min mor sparade och försåg mig sedermera med intyget, men jag kan nu inte finna det.

Pappa anlitades som hjälpdräng, eller vad det hette, hos bönder i Norduppland när han inte var äldre än tio. Många syskon och fattigt. Utsliten mor som gick bort innan hon hunnit fylla femtio. Snålbönder som slog honom, den lille pojken. Djävla bondhelveten, förlåt urladdningen. 


Han berättade aldrig för mig om misshandeln. Det var väl för skamligt. Men på något sätt nådde det mig. Och lade grunden till ett livslångt, generellt och djupt orättvist bondehat. 

I Sandviken, dit pappa flyttade för jobb på Verket, muttrade man nedlåtande och underförstått menande: Upplänningar. Händigt sinnelag på de där. Bondlurkar som kom till fabriken och aldrig hört talas om vad en fackförening var. Eller att man måste tillhöra en sådan. Presumtiva gulingar - att hålla ett vaksamt öga på. 


Med mig i modersmjölken hade jag således detta att man skall göra rätt för sig. Inte ligga samhället till last. Heller inte vara sjuk i onödan, klen. När jag kom till Uppsala hösten1968 för att läsa, ligga vid universitetet som man sa till kompisars, som gått ned i Verket, stora förtjusning, och förstod att jag hade hur mycket egen tid som helst till mitt förfogande, nästan inga föreläsningar, hamnade jag i en kulturchock. 


Vad göra av all icke intecknad tid - och mitt på blanka förmiddagarna? Då skall man ju arbeta! Inte bete sig som ett socialfall, sitta och glo med armarna i kors.


Men jag övervann den smått förlamande chocken. Dock inte över en natt. Upptäckte att tiden var min och ingen annans. Började läsa så att ögonen blödde. Det var mycket att läsa ikapp. 

Hur kunde Skriftställaren med sina strävsamhetens gener och sin bakgrund i skuggan av Verket överhuvudtaget komma på tanken om en medborgarlön? Få lön fast man inte jobbar?! Har ni hört på maken?!


Det började i Tyskland hösten 1993 när jag bodde i Berlin. Jag betraktade medborgarlönen i ett samhällsperspektiv, för att hålla samman ett alltmer splittrat samhälle med strukturell, bestående arbetslöshet. Utanförstående, avhängda grupper - sökande syndabockar att ta ut sin oreflekterade frustration på. Grogrund för samhällsfientliga aktörer. 


Hösten 1993, Muren hade ganska nyligen fallit och med den realsocialismen, kunde tendenser till detta noteras. 


I dagsläget skulle jag snarare säga: Det handlar om livet! Varken mer eller mindre. Vår enda och utmätta tid på jorden. 


Men varje gång blicken faller på sysslolösa migranter till synes bekymmerslöst hängande ute på stan, kommer det reflexartat från den inre metallarbetarrösten: Gå och gör rätt för er! Ligg inte samhället till last, latmaskar!


Eller har de redan medborgarlön?

onsdag 14 februari 2018

Men om jag inte tål personen i fråga?!

I den litteratur som användes på de ledarskapskurser jag ansvarade för på högskolan saknades i sakindex ett viktigt ord: personkemi. För övrigt kan jag inte dra mig till minnes en enda ledarskapsbok där det förekommer. Som om fenomenet inte existerade, eller ledarskapsforskarna helt sonika kunde blunda för det. Kanske för att det inte går att mäta enligt vedertagna vetenskapliga mätmetoder? Det som inte går att mäta, det finns inte. Korkat nog. 

Ändå med handen på hjärtat vet vi: på arbetsplatser sammanförs vi med människor som vi annars aldrig skulle välja att umgås med, aldrig ens i vår vildaste fantasi drömma om att vara nära. Vi får med andra ord sådana vi har svårt för på halsen. Personkemin fungerar bara inte.

Ett starkt moment av ofrivillighet ingår därför i premissen för den komplexa, socialpsykologiska företeelse vi kallar arbetsplats. Och där mycken oersättlig livstid förbrukas av den anställde. Tillsammans med andra. But you can´t love them all, no way

Sanningens kritiska ögonblick infinner sig. För hur gör man då med den man inte tål, men måste träffa varje arbetsdag och försöka stå ut med? Håller masken, biter ihop, snörper till sig, klistrar på ett leende som inte når ögonen? 

Om man mot förmodan, eller för att man bara måste och har inget val trots att man idogt fortsätter med Postkodslotteriet och Triss, skulle lyckas med dessa umgängesknep, vad med kroppsspråket, det obehagligt avslöjande och som man inte kan kontrollera?

Försök inte inbilla Skriftställaren att kick-offs, gemensamma lekar på personalkonferenser, after work eller annat joll löser problemet med dålig personkemi! Det är olösligt, det bara finns där.

Manipulerande arbetskamrater hade jag haft svårt att hantera. Jag minns särskilt en som tog till lipen, alltid gråten i beredskap. I en ämnesgrupp på högskolan som jag en plågsam tid tillhörde ansvarade hon för gruppens ekonomi. Vid redovisning av denna ekonomi, exempelvis i samband med budgetförslag, fanns det naturligtvis skäl att ställa frågor, rent sakliga skäl. Och det gjorde vi.

Men de möttes snabbt av ett förebrående hulkande: Ni ska då alltid ifrågasätta mig! Jag gör faktiskt så gott jag kan!

Gråt har vi svenskar svårt för, särskilt kvinnors självömkande gråt, dåligt samvete infinner sig som ett brev på posten (nu snackar vi tiden före PostNord) utan att vi kan hejda det. Så vi övriga i gruppen förvandlades genast till de skamsna ungarna som skulle trösta morsan som vi behandlat så kymigt och försöka få henne glad igen. 

Krama om och be om förlåtelse för att vi varit så dumma. Medan tårarna torkade, den förebrående minen dock kvar. 

En analysmodell jag funnit mycket användbar för att studera den ständigt pågående kommunikationen i en arbetsgrupp är den så kallade transaktionanalysen (TA). Den vilar på tre jagtillstånd som vi skiftande (viktigt påpekande, vi rör oss mellan dem, de är inte statiska) intar i interaktionen med varandra: Barn, Vuxen och Förälder.  

I en organisation med professionella medarbetare, såsom en högskola, är idealet att vi befinner oss i vuxentillståndet när vi kommunicerar med varandra. Ett ideal förstås för alla relationer mellan vuxna människor, även privat. Betänk män som kallar hustrun "mamma", jag ryser vid blotta tanken.  Eller unga kvinnor (döttrar) som söker sig till äldre män (pappor). 

Vad Inger, som grinsibban hette, gjorde var att manipulativt, kan inte uttala mig om hur omedvetet eller iskallt förslaget det var, glida in i föräldratillståndet och vi hade i hastigheten knappt något val beträffande hur hantera det, vi måste bli barn. Enklast så. Därigenom uppstod en kompletterande, som TA-modellen säger, kommunikation mellan oss. Baserad på olika jagtillstånd. Och därmed något slags balans i kommunikationen. Den bröts icke. 

Anders Engqvist, psykologen och den glade fyren som skrivit bästsäljande, och då talar vi nästan kioskvältare, böcker om just kommunikation på arbetsplatser, och som ingick i samma grupp varnade: Gå inte i fällan! Håll er kalla. Men det är lätt att säga när tårar pressas fram och underläppen darrar. Förlåt, snälla mamma! Förlåt!

Barntillståndet gick vi medvetet, inget att huttla om, in i när vi ville reta upp Lars Torsten, en maktfullkomlig myglare till prefekt (överhuvud) på en företagsekonomisk institution jag var knuten till. Under institutionsmötena, dessa tålamodsprövande långbänkar som vi hade betalt för att bevista, visste vi mycket väl vilka inlägg som skulle reta upp honom, den otäcka farsan. 

Vi kunde avläsa det på halsen  på honom som rödfärgades, färgen steg som på en pelare. Medan han förtvivlat försökte hålla masken, alltmer irriterad och förbannad, situationen gled honom ur de svettiga händerna. Helst av allt ville han uppmana oss att dra åt helvete, men så säger man inte om man är chäf. 

Barnsligt av oss? Javisst. Mobbning? Tja. Men kompletterande transaktioner, hursomhelst. Den dumma farsan hade elaka satungar som medarbetare. Kommunikationen vilade på det. 

Någon gång skriver jag en bok om personkemins betydelse i organisationer och blir rik. Kanske. 

Lasse Ekstrand, Själens revolt: Människan i organisationen, Studentlitteratur 1988. (Tyvärr sedan många år slutsåld på förlaget.)


tisdag 13 februari 2018

Pro memoria

Ivar Lo-Johansson berättar i någon av sina självbiografiska böcker, jag kan ta mig tusan inte dra mig till minnes titeln hur jag än anstränger mig, detaljerade hågkomster från när han var ett mycket litet barn. Fortfarande i det presymboliska stadiet, skulle Jacques Lacan ha sagt. Det ordlösa. 

Ivar Lo var ju författare till professionen, så man frestas misstänka att han hittar på, producerar fiktion för att gagna autobiografin. 

Men, vad vet jag? Förmodligen är jag bara avundsjuk på att han kan minnas så långt tillbaka. Och jag försöker undvika att kritiskt och dekonstruerande undra: vad är att minnas, egentligen? Vad är bara, i och för sig inte så bara, tillrättaläggande, mer eller mindre fantasifulla, efterhandskonstruktioner? I jagets tjänst, som någon formulerat det.  

Jag höll, hisnande nog, på att associera till de så kallade historierevisionisterna, ibland benämnda förintelseförnekare, som menar att det aldrig fanns några gaskamrar i de tyska lägren, de överlevande som påstår att de minns sådana, efterhandskonstruerar. Kan man trampa på och vanhedra de mördade, så gör man uppenbarligen det, om så revisionist.

När jag en gång för många år sedan skulle gå i terapi, uppmanades jag av den i dynamisk psykoterapi skolade terapeuten vid den inledande sessionen: Berätta något från dina första sex år i livet! Vad som helst! Jag kom inte på något, hur jag än kämpade. Ganz nichts. Den kvinnliga terapeuten fick med ens något svårförklarligt i den skarpa tolkningsblicken, kanske med en udd av triumf. 

Till slut efter en kort stunds avvaktande tystnad från terapeuten: Jo, jag minns en gång när jag höll på att drunkna, jag föll i från en brygga, min mor befann sig turligt nog på samma brygga och alldeles i närheten, hon drog upp mig i sista stund i fötterna, jag kan fortfarande än i dag rekapitulera känslan där under ytan, men jag är osäker på exakt hur gammal jag var. (Till saken hör att min mor led av vattenskräck, ständig skräck för att någon av hennes närmaste skulle drunkna.)

Glömska är grönska, lär Friedrich Nietzsche ha sagt. Vete sjutton. Jag saknar framförallt mitt goda minne vad gäller boktitlar och författarnamn, jag var utan att skryta ett vandrande referensbibliotek, nuförtiden måste jag söka efter desamma och det är mycket frustrerande. Framförallt när jag fortfarande föreläste, stod där framför studenterna och verbalt stapplande sökte namn inuti det stumma huvudet. 

Min ungdomsvän Conny, som jag träffar IRL ett par gånger om året, tog mig en gång med på en biltur on memory lane genom vårt Sandviken och pekade på magiska platser från vår ungdom, ibland med det täcka könets varelser inblandade. Han besitter ett minne som jag fullkomligt saknar. Förklarar det med någon vitamin han tar, jag har glömt bort namnet på den. 

Kanske handlar det inte om att inte minnas, utan om förträngning, som en psykoanalytiker skulle säga. Jag vill helt enkelt inte minnas vissa saker, jag slår av självbevarelsedrift igen dörren till det som var och låser. Men det Conny minns från vårt gemensamma förflutna, det ville också jag minnas. Nå, jag kan minnas i stora drag var vi med om, men han blir mycket konkret och precis i sina återblickar. Som bläddrade han i ett fotoalbum.

Däremot skulle jag inte ha något emot att glömma hemska fadäser och pinsamheter från tiden i rockbandet Two Good Reasons. Som när någon illasinnad sate längst framme vid scenkanten under en spelning och utan att vi märkte det, vi var nog ganska så på pickalurven den aftonen om sanningen skall fram, slog knut på sologitarristens skosnören.

Mörker - sänk dig över mig och befria mig från dylika erfaringar! Så att skammens rodnad viker från mina kinder. 


måndag 12 februari 2018

Vad är det med detta Österrike?

En journalist på danska Politiken, de kulturradikala köpenhamnarnas husorgan ända sedan bröderna Brandes var i farten och angav tonen för det offentliga samtalet, avtalade en intervju med Lars von Trier, filmgeniet. Konstnärligt egensinnig som få, man får spontant lust att utbrista: var får han allt ifrån? Mannen som i modern tid har förlöst den danska filmkonsten till en ny guldålder. Den andra efter Dreyer och Asta Nielsens storhetstid.

Regissören som ytterst välbetalda, i vanliga fall, celebriteter som Nicole Kidman och andra är beredda att arbeta med för en i deras värld spottstyver. Kidman har man för övrigt osminkad och fritidsklädd kunnat se dyka upp på Konsum i Trollhättan med sina barn. I samband med ett av von Triers filmprojekt. 

Du medges fyrtiofem minuter av min tid, lät von Trier kejserligt meddela. Journalisten infann sig på utsatt klockslag på filmbolaget Zentropas kontor, när fyrtiofem minuter hade gått, exakt på sekunden, avbröt von Trier, kanske mitt i en mening. En tidsneurotiker i Skriftställarens klass.

En tidigare vän till mig berättade om när han beviljades audiens hos Elfriede Jelinek, han fick sig också nådigt ett bestämt antal minuter tilldelade. Han knackade på hos Nobelpristagaren i huset utanför München, exakt på det angivna klockslaget avslutade hon sedan intervjun. Och det var bara för honom att tacka för sig och pysa.

Inget slarv med tiden, den tid som ohjälpligt går och vars skugga vi fåfängt jagar. Inget slarv med stilen, inte i det land utan moral där stilen måste bli en moralisk fråga, som redan den styve publicisten Karl Kraus var inne på. Det Österrike som framfödde den Ludvig Wittgenstein som efter diger tankemöda landade i slutsatsen: Om det man icke kan man tala, måste man tiga. Som vore det en signifikativ kommentar till hemlandet och dess dolda sida. 

Jag läser Jelinek på nytt och sugs in. Liksom den andre store litteräre österrikaren, min favoritförfattare framför alla andra, Thomas Bernhard, skriver hon utan styckesindragningar. 
Inget fjäsk för läsaren, glöm bekvämlighet, luta sig tillbaka och leka skönande. Det är bara att ge sig hän men ändå förbli koncentrerad: dyka ned i texten och med den starkaste närvaro försöka följa med. 

Texten andas och sluter sig omkring sig själv, du absorberas av den och blir kvar, du läser den så att säga inifrån. Du undgår knappast att uppmärksamma Jelineks skolning till klassisk musiker. Texten är som ett välkomponerat musikstycke, ett organiskt och sammanhållet verk. Men innehållsligt ingen önskan att behaga eller tjusa läsaren med vackra toner. Ingen smäktande, förljugen wienervals.

Vad är det med detta Österrike? Thomas Bernhard fördömde hett och starkt sitt fosterland, försummade aldrig att utan minsta återhållsamhet eller försiktighet påtala det, förbjöd det postuma uppförandet av sina teaterpjäser. Det har dock inte respekterats, man har kackat honom i huvudet, för att använda hans egna ord. 

Jelinek hyser heller ingen kärlek till detta mentalt bruna land med en hycklande borgerlighet som förtjust stod i givakt inför korpralen med den fåniga mustaschen. På ytan artigt och väluppfostrat, under densamma barbari och våld. Mord och fasa. Skennormalitetens blodtörstande skådespel. 

Det besynnerliga land där Josef Fritzl, hans ansikte nedan får mig att rysa, höll sin dotter inlåst i underjorden under många år, förgrep sig på henne och gjorde henne med barn sju gånger. Jelinek skriver om en annan inlåst österrikisk, ung kvinna: Natascha Kampusch. Det blir mer än personliga öden, snarare nycklar till att försöka närma sig Österrikes själ, man kan inte låta bli att tänka så. 

Kvinnor låses in och våldtages, som hotade de något, patriarkatet skulle en feminist säga, med sin blotta existens, sitt kön. Judarna förnedrades och plågades efter Anschluss. Inför öppen ridå och en hånflinande borgerlighet.


Vad är det med detta Österrike? Vad är det för gränslöst , undertryckt hat som tar sig bestialiska uttryck mot Kvinnan och Den andre? Perverterad självinsikt som projiceras och söker sitt offer?

Det ligger nära till hands att påminna sig Sigmund Freud med sin mottagning där på Berggasse 19 i Wien fram till att han tvingades emigrera - och intygade, när det begärdes av honom, att han behandlats väl: jag kan varmt rekommendera Gestapo - och hans omvälvande teori om det omedvetna och dess svårhanterliga kraft. Människans källarvåning och underjord. Det förträngda, den rationella självförståelsen repande.

Kunde hans psykoanalytiska teori ha utvecklats i något annat land, kunde det ha funnits en mer passande kontext? Ett land där det tuktade överjaget och det nedtryckta, jag höll på att skriva instinktiva, omedvetna slåss mot varandra. Och det ohämmade och förvridna  upprepande ständigt manifesteras. 

Elfriede Jelinek, Vinterresa, översättning av Maria Tellander, Modernista 2017
Målningen: Xenia Hausner

lördag 10 februari 2018

Skriftställaren är museal

67:ans buss från Odenplan ut till Djurgården. Kvinna i hijab bakom ratten som hälsar glatt, trots att jag är man, dessutom vit. Den nya tiden, det nya Sverige. Det möter jag också när jag klivit av och betalat - jag trodde i min enfald att det var gratis - 120 bagare i inträde till Nordiska museet. (Ingen seniorrabatt, nota bene.) Texter även på arabiska och kvinnor i hijab på fotografier. Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt, skulle min morfar undsluppit sig. 

Utan att jag hinner bromsa, rusar den sedvanligt ostyriga tanken till Revolutionsmuseet i Havanna som jag uppsökte i december 2009. En stor och varm kärlek till nationen slog omedelbart emot mig redan på tröskeln. Fosterlandet eller döden! Utropa detsamma i Sverige och du är rökt. Dubbelrökt. 

Nordiska har jag besökt en gång tidigare. I samband med en skolresa till huvudstaden i skiftet 1959/60. Med övernattning på vandrarhem. Morsan skickade med nymodigheten påslakan. Gul och vitrandiga. Enkom införskaffade för att underlätta bäddandet som hon i vanliga fall ombesörjde. 

Jag minns ingenting från museet. Däremot att Börje och Gunnel, två skolkamrater, av någon anledning rykte ihop så att det stod härliga till när vi for ut för att kika på Arlanda. Till läraren Allans stora förargelse. Redan innan tassade han omkring på  helspänn, som alltid. Ett mänskligt asplöv, nerverna på huden. Stackars karl. 

Två ord smyger sig ocensurerat och överrumplande på när jag med ögonen på helspänn, nåja, knallar runt i Nordiskas salar: avslaget respektive pliktskyldigt. Vissa partier känns mer än lovlig avslagna. Jag höll på att skriva töntiga. Kanske missar jag något, någon van museibesökare är jag ju inte. Tvärtom. Däremot enögd och impressionistisk, snabb att dra obearbetade slutsatser. 

Och så pliktskyldigheten. Titanen, August Strindberg, har fått sig tilldelad en pinsamt beskuren avdelning. Det är som om man vill vingklippa honom. I en presentationstext framställs han närmast som en samhällsintresserad insändarskribent.  Nedtonad och berövad sin stora betydelse. 

Inget om hädelser, inget om Strindbergsfejden, vad jag kan uppfatta. En ofarlig Strindberg. Han vars eld var den största i Sverige.

Är det tidsandan, den multikulturella parad med ett nationellt självförakt som hos inget annat land på jorden vad jag vet, som lagt sig tung i salarna? Jag kan inte låta bli att stillsamt undra. Eller ska man se det som att museet befinner sig i en osäkerhetens förändringsprocess? Som Deutsches Historisches Museum (DHM) utmed Unter den Linden i Östberlin efter DDR:s upphörande. (Bilden nedan.)


Historien skulle den gången skrivas om på DHM. Ingen visste riktigt hur, blott att stalinism och realsocialism måste skrubbas bort, DDR omvandlas till en fotnot. Kanske som i Sverige nu. Från det entydiga till det imploderande. Hur fånga det relativiserade, decentrerade Sverige med sina parallellsamhällen? Så att alla känner sig delaktiga och ingen kränkt? Ingen lätt uppgift i så fall för intendenterna. 

Men så öppnas dörren till mitt förflutna och det tar mig med storm. En autentisk folkhemslägenhet från mer än femtio år tillbaka inbjuds jag stiga in i. Det känns som att kliva in i familjen Ekstrands lägenhet på Barrsätratan i Sandviken när det begav sig. Köksskåpen. Kylskåpet. Spisen. Möblerna. Handfatet på toaletten. 

Allt känner jag igen, allt i detalj och det är på pricken. Hjärtat slår ett extra slag, enda gången det gör det under besöket på Nordiska. 

Men, herregud, det var ju hundra år sedan! Känns det som. Bara att slokörat inse: Skriftställaren har blivit museal.

Mitt andra och sista besök på Nordiska. Till saken hör att lunchen, bratwurst och surkål (Skriftställaren har gubevars tyskt blod i ådrorna) var svindyr. Och kaffe ingick inte.

Överst: Artur Hazelius, grundaren av Nordiska museet, även Skansen

torsdag 8 februari 2018

Längta döden

”Jag orkar inte mer.” Jag satt extravak en midsommarnatt i början av 1970-talet på Ulleråkers mentalsjukhus hos en patient som försökt att ta sitt liv. Hon var från Tjeckoslovakien. Hade krossat glödlampor och svalt skärvorna, i syfte att framkalla inre blödningar och den vägen begå självmord. Ur mig kom spontant utan att jag kunde hejda det: ”Fortsätter du så där, kommer du att mörklägga hela avdelningen!” 

Hon skrattade oväntat till. Vi fick genast kontakt, den kontakt den ordinarie personalen inte hade lyckats etablera i den kritiska situationen. Pratade medan natten långsamt förflöt om Klima, Kundera och Havel, Dubcek och socialism med mänskligt ansikte. Fram mot gryningen fick jag henne att äta hårt bröd med fil till, att försöka neutralisera glasskärvorna med.

Den unga kvinnan där i sjukhussängen uppgav sig längta döden, vände sig till den unge skötaren i rummet och involverade honom i denna önskan om att lämna livet. Utan att känna till hans brottande med tankar om liv och död. 

Jag cyklade hem från Ulleråker under morgonrodnadens himmel, försjunken i djupa tankar. Dödslängtan – ett svårfångat begrepp. Det ekar något essentiellt omöjligt i begreppet. Längta döden när man lever, längta upphörd andning när man andas, stänga av det hjärta som fortfarande slår, längta kall och fuktig jord, längta evig bortavaro. Öppet tala om det. Stagnelius, den dödsromantiserande. Hasta förruttnelse, min brud. 

Vad längtar man? Längtar mer från än till något? 

”Alla vill till himlen, men ingen vill dö.” Timbuktu, musikern. Det är hans ord. Jag har aldrig hört någon säga att personen i fråga längtar till himlen, talat om döden med just de himmelslängtande orden. "I kväll skall du vara med mig i paradiset", tröstade Jesus sin meduppspikade. Lidandet med döden som tröst? Snart är lidandet över, endast döden befriar.

"Jag har hört om en stad ovan molnen", mammas favoritpsalm. Även min mormors. Vid bådas begravningar fanns den med, i det kalla kapellet sjöng vi med spruckna stämmor. En stad utan sorger och tårar. En bättre stad än Sandviken. Som om vi som omgav min mor inte räckte till för att få henne att känna lycka över livet, hon fortsatte att längta till något hinsides. 

Jag kunde som barn bli svartsjuk och arg på den där osynliga staden utan namn som framkallade tårar hos mamma varje gång hon hörde psalmen. Själv kunde jag inte göra mig någon konkret bild av staden ovan molnen, men jag försökte utan att berätta det för min mor. En gång kastade jag ur mig elakt och spydigt: Men när det är molnfritt, då? Mamma gav mig onda ögat.

"Jag är så trött på att leva." Kan det heta. Men leder det automatiskt till dödslängtan? Behöver det leda till det, är kopplingen given? "Jag är så trött på detta liv, hur jag lever det." Men vilket skulle alternativet vara. Döden är ju inte alternativet till livet, döden är egentligen inget livets alternativ.

Plötsligt slår det mig, hur oprecisa vi blir när vi ska tala om döden. Orden träffar inte, döden glider försmädligt undan. Det är som om de ord vi skulle behöva för att vara tillräckligt stringenta och tydliga, de står oss inte till buds. Vi är hänvisade till att vårdslöst urholka mening. 

Vi förskingrar redan i första stadiet. Kanske borde det förstås som att mitt i själva språket, i den konventionella ordhanteringen, bor en protest mot döden. Språket och döden är inte kompatibla. 

Egentligen skriver jag inte om döden. Den är bara en bräcklig fasad jag med osäkra sentenser reser, att fästa lika osäkra ord på. Jag skriver om språket och orden med det enda språk och de enda ord jag har, jag skriver om det språkliga tillkortakommandet, språket som ett livslångt tillkortakommande, i så mening befriar oss döden genom att vi slipper undan detta tillkortakommande, i detta ryms en särskild barmhärtighet, en dödens gåva. 

Även om Lars Forssell i Oktoberdikter skrev att jag måste använda ord när jag talar till er, ni måste lära er orden. Poetens uppgift, och poeten har inget annat än ord. Men det opererar inte bort tillkortakommandets hälta från det mänskliga språket. Och att göra som dadaisterna, avskaffa den syntaktiska och semantiska ordningen, endast bekräftar detta tillkortakommande, upphäver det inte.

I vår utkommer Döden 31 sortier av Lasse Ekstrand och Erling Öhrnell

Bild: Dorotheenstädtischer Friedhof i Östberlin, foto Skriftställaren

onsdag 7 februari 2018

Arbetsplatsen som arbetsläger

Förr skulle man vara en Stann-Anders och inte en Hoppjerka. Det sistnämnda, att man var rörlig och bytte arbetsplats, fördömdes. Man förväntades vara företagslojal och stanna kvar på samma arbetsplats, helst hela livet. 

Nu är det nya tider, inga fasta förbindelser mellan arbetsköpare och arbetssäljare. Och det gäller som egendomslös att anpassa sig, göra sig anställningsbar. Ständigt fråga sig själv: är jag anställningsbar?

Boken Lösa förbindelser förser mig med en skrämmande bild av hur anställda har det inom handelsbranschen. Deltid och otrygga anställningar är vad arbetsköparen erbjuder, precisionsbemanning lyder den kliniska termen. In- och ut-arbetskraft men på permanent basis. Kalla in arbetskraft när det behövs. Sedan ut med den. Slit och släng. Gärna med hjälp av uthyrningsföretag. 

"Konsult" kan det heta om den som hyrs ut. Låter flott, men är det inte. 

För att komma i fråga måste den som vill bli anlitad oupphörligt vara stand-by, aldrig riktigt ledig. Som det heter i boken: Förr stod arbetaren med mössan i handen, nu sover man med mobiltelefonen under kudden. Det kan ju vara en inringning till ett arbete, eller ett sms, som man inte får missa. Eller appen som plingar till om att det finns arbetstimmar. 

Bäst bete sig betingat som Pavlovs hundar om man vill tillhöra de arbetande.  

Storebror ser dig heter bokens mest brännande kapitel, den välskrivande Jenny Wrangborg beskriver anonyma, för att inte säga djävulska, övervakningssystem som får mig att rysa. Rena Panopticon, det moderna fängelset, som Jeremy Bentham och sedan Michel Foucault analyserade. 

Arbetssäljaren hela tiden övervakad, i det ingår ett moment av självövervakning. Var och en sin egen fångvaktare. Du skall känna dig iakttagen, känna flåset i nacken. Känna att du är observerad och att insatsen mäts i detalj.

Aldrig slappna av eller ta sig fem minuter. Storebror ser dig. Liksom i arbetslägren under nazismen i Tyskland finns det på den moderna tidens svenska arbetsplatser kapos, men här kallas de chefer. 

Folke Fridell, Erik Johansson och andra arbetarförfattare, med egna erfarenheter från Grottekvarnen, skrev om den disciplinerade fabriksmänniskan. Inget mot det här. Jag tänker, som jag redan varit inne på, att det är ju rena arbetslägret. 

Är detta verkligen Sverige i nutid, boken utgiven så sent som förra året. Var finns motståndet, lyser det helt med sin frånvaro? Har slavsamhället återkommit? Varför finner vi oss, förnedrar oss själva för brödfödan?

Facket är maktlöst, men vissa klubbar och förtroendevalda kämpar oförtrutet på, det måste man tillstå. Handelsanställdas Förbund har varit med och finansierat denna bok, det märks. Förbundsordförandens efterord pläderar för rätten till utsugning - på heltid. 

På dessa lägerarbetsplatser är kvinnorna de värst utsatta. Vad gör den feministiska regeringen med forne fackbasen Löfven i spetsen? Men hbtq och identitetsfrågor är förstås viktigare att syssla med. 

Att människor är rädda och inte öppet vågar säga ifrån gör mig mest ont. Att tiga urholkar själen. Kroppen tar stryk. I de eländiga, stressande villkorens spår följer skador och ohälsa. Men värst ändå förlorad självrespekt. Jag säger det igen, är detta Sverige av i dag? Backlash bara förnamnet. Arbetsköparens oinskränkta arbetsmarknad. 

Medborgarlön nämns överhuvudtaget inte i boken. Med den grundtryggheten skulle de anställdas position flyttas fram och de otryggt anlitade stå starkare. (Dra åt helvete-kassa som medborgarlönen kallats.) Kvinnorna. Så det där med att medborgarlön skulle vara en kvinnofälla - glöm det.

Jenny Wrangborg, red., Lösa förbindelser. Om kampen för fasta förhållanden inom handeln, Leopard Förlag 2017

måndag 5 februari 2018

Isabella Lövin skulle ha platsat i DDR

I den lysande filmen De andras liv, jag har sett den flera gånger och kommer att se den igen, gestaltas Stasis groteskt minutiösa övervakning av medborgarna i DDR. I filmen är det konstnärer som avlyssnas och förföljs. Bland dem hittar vi en regissör som ålagts yrkesförbund, han tar till slut i mörk förtvivlan sitt liv. 

Vänta nu, per definition fanns ju inte något dylikt i det demokratiska och den konstnärliga friheten försvarande DDR! Yrkesförbud kunde helt enkelt inte finnas i en sådan mönsterstat.

I en scen tillrättavisar en hög potentat, som sexuellt utnyttjar kvinnliga skådespelare, en författare som vädjar för sin kollega och vän: Men, snälla ni, det finns inget sådant som yrkesförbud i vårt DDR! Vad menar ni?!

Skulle man ha dristat sig till att påstå att de som togs av Stasi var politiska fångar, hade man beskyllts för antisocialistiskt eller republikfientligt handlande och transporterats till Hohenschönhausen eller något annat nedbrytande Stasi-fängelse. Hohenschönhausen förekommer för övrigt i filmen. 

Jag har själv varit på en guidad, sex och en halv timmar lång, rundtur där. Guidens föräldrar häktades av Stasi och placerades i Hohenschönhausen. Under rundturen passerade vi cellerna där de kända systemkritikerna Jürgen Fuchs och Rudolf Bahro satt, misstankar vad angår båda att de bestrålades i fängelset, båda dog sedermera i cancer. Fuchs köptes ut av väst och bosatte sig i Västberlin. Men Stasi fortsatte att trakassera och inte lämna honom i fred.

Celler med ogenomskinligt glas. Helvetesceller. Jag fylldes av klaustrofobikänslor under rundvandringen. Se De andras liv, där kan man ana sig till om hur det måste ha varit att sitta i en sådan där tillsluten cell. I källaren den så kallade "u-båten", madrasserade väggar och fönsterlösa celler.

Huliganer fanns liksom i väst på fotbollsmatcherna. Men de kunde ju inte heller finnas, per definition! Problemet erkändes inte. Därför kunde det heller inte åtgärdas eller tas itu med. 

Osökt går tanken till detta arma land där jag bor men skulle vilja lämna för att gå i landsflykt. Förbudet att tala klarspråk och sanning kväver. Regeringsmedlemmar åthutar de som sprider vad de uppfattar som negativa bilder av Sverige. Löfven tog Juholt i hampan. 

Senast hörde jag Isabella Lövin, vice statsminister och en verklighetsförmörkare av oanade dimensioner, tala sig varm för att vi måste framhålla det ljusa och allt som är bra med Sverige. Ideologi skall skymma verklighet. Kunde de inte införa en lag mot negativ ryktesspridning och nationsförtal? Kanske kommer. 

Häromdagen pratade jag med en granne som har försänkningar inom polisen i Gävle. Han kunde vidareförmedla de mest fruktansvärda historier om hur det går till i min hemstad. Poliser som tvingas slåss eller dra tjänstevapen för att värna sina liv, det kan gälla vid till synes triviala utryckningar. Knarket flödar fritt, somalier står bakom. 

Rån på öppen gata, mitt på blanka vardagen. Åldringar, även kvinnor, som hänsynslöst rånas av invandrargäng. Människor slås ned och sparkas rått. 

Men att förtälja detta vidare, som jag i skrivande stund gör, är ju att sprida en negativ bild av Gävle, skulle väl ideologiproducenten Lövin säga. Det finns ju så mycket som är bra med Gävle och som borde framhållas. Jag måste bara komma på vad. Inte ens Brynäs segrar ju nuförtiden. Och Bocken brann inte ens, förliden jul.

Båten Sverige sjunker. När lämnar råttorna, förlåt det fula uttrycket, skeppet? Men det gör de väl successivt med avgångsvederlag och feta pensioner. De har sitt på det torra. Vi andra måste snart beväpna oss. Eller sluta gå ut. Någon hjälp eller något skydd är inte att räkna med.