Får det vara en korv?

Överliggare fanns det fortfarande på min tid i lärdomens och den eviga ungdomens stad invid Fyrisån. Levande legender. Riktiga original. En skön filur ryktades ha ett betyg, som det hette damals när man kunde ta tre betyg i ett ämne, i en massa olika, de mest skiftande, ämnen. Och dessutom inom olika fakulteter. 

Man kunde ju välja fritt på den tiden. Allmänbilda sig. Precis som det skall vara på ett universitet värt namnet. 

Sedan införde staten bundna studiegångar och fasta utbildningsprogram som måste följas. Den intellektuella nedrustningens tid började. Undersåtesproducerande, fördummande utbildningsfabriker. 

Jag skyndade inte på mina studier. Jobbet och löneslaveriet sköts upp. Det utmärkta ATP-systemet garanterade ju efter tillräckligt många yrkesår åttio procent av slutlönen. Ingen anledning att stressa till grottekvarnen.

Min äldre syster arbetade deltid som postkassörska stora delar av sitt yrkesliv. För att ta hand om sina barn. Hennes pension blev minst sagt beskedlig. Hon tvingades dryga ut med sparade pengar. Ingen förmögenhet att tala om. Hennes pensionsvillkor gav hennes lillebror en tankeställare.

Plötsligt började det från centralt politiskt håll surras om en "pensionsreform". Lät olycksbådande. Oroväckande. Mycket riktigt. Vad den politiska kasten gjorde när den "reformerade" var att försämra pensionerna kraftigt. De pensioner vi själva arbetat ihop till genom att avstå delar av lönen. Ingen allmosa som det kan låta när den nuvarande statsministern med darr på stämman bluffar om höjda pensioner. 

Godsägaren, Göran Persson himself, jag mår illa vid blotta åsynen av det hånflinande sattyget som numera också är miljoninhöstande "konsult", blottade sig vid ett tillfälle och förutspådde att det kommer att uppstå social oro när folk fattar vad han och hans gelikar egentligen gjort med pensionerna.

Men det vete satan. Om det inte redan blivit en rasande revolt mot detta usla system, när skulle det i så fall hända? Förslavat folk med den knutna näven i byxfickan. Persson och kasten kan sova lugnt. 

Nu har vi förskräckligt många fattigpensionärer, mestadels kvinnor (i landet med en feministisk regering), som försöker hanka sig fram på nästan inga pengar alls. Det är förbaskat skamligt och det gör mig rasande.

Jag känner yrkesverksamma som inte vet hur mycket de kommer att kunna kvittera ut i pension. Vill heller inte prata om det, slår ifrån sig och blundar. - Den dagen, den sorgen. Jo du, tjenare! Välkommen i gänget. 

Själv öppnade jag aldrig det där fula kuvertet som de envisades med att skicka ut. Sände bums tillbaka till myndigheten så fort det landat hos mig. Som en protest. Flera gånger kom samma kuvert en andra gång.

Det finns en sak som är värre än att råna en bank. Att starta en. Visste Bertolt Brecht. Varför rånade jag inte en bank i min ungdom och fyllde väskorna, gömde pengarna och satt av straffet med fysisk träning och gratis tandvård?! Därefter det arbetsfria livet. I stället för att knega och inte ha något för det.

Min pension är en skymf. En provokation. En taskspark. Jag är blåst. Lurad. Rökt. Och hög skatt betalar jag till råga på allt. För att försörja alla dem som aldrig tjänat ihop en krona utan lever på mig och andra som gör eller har gjort rätt för sig. Gör din plikt, kräv din rätt. Kyss mig därbak.

Men nu skall det tjänas extrastålar! Nu har jag min korvvagn! Med mitt eget namn på.  Uppställd i Skagen. Får det vara en rød pølse med det hele på? 

Lägg av! Dra åt helvete!

Något bättre mål än det vackert belägna Furuvik någon mil söder om Gefle fanns absolut inte när det planerades skolresa i folkskolan. Det medbringades matsäck som våra mödrar ombesörjt. Välsmakande smörgåsar, falukorv som pålägg för min del, och sockerdricka i rejäla enlitersflaskor. Lämnades parken utan att några av oss mådde ordentligt illa efter karusellåkande och läskpimplande, lägg till glasspinnar och  sockervadd, var det en misslyckad skolresa. 

Efter dessa resor har jag alltid haft ett gott och nostalgiskt öga till parken. Även om den under ett antal år befann sig i svårt förfall, vilket var lätt att konstatera.

Men så skedde en uppryckning, de anställda tog över under ledning av den populäre och omtyckte Tom Widorson som tyvärr dukade under i cancer. Sista gången jag såg honom stod han mager och eländig utanför ingången, en skugga av sitt forna jag, bjöd generöst på ett säsongskort. Han log som alltid och vi växlade några ord, men jag förstod att han inte hade långt kvar. Det var sorgligt att tvingas inse det.

En gång om året, om våren, har det blivit tradition att återse Furuvik, gärna en cykeltur dit. Trots att det saknas rabatt för mogen ungdom, något jag förgäves påpekat för den personal som jag i dag fattat hålls i koppel och bara skall göra som den blir tillsagd. 

Nu är det slut på turerna till Furuvik:

https://www.gd.se/artikel/gavleborg/gavle/tystnadskulturen-har-satt-sig-inom-furuviksparken-det-kunde-bli-repressalier-och-utfrysning

Jaha, tänker jag omedelbart när jag med stigande vrede läser om hur det står till i parken. Således även Furuvik, barndomens park, inräknad bland tyranniets ökända arbetsplatser! Högskolan i Gävle, munkorgshögskolan, skrev jag om för ett tag sedan. Med tigande medarbetare och sällsamt rysliga missfoster till chäfer. Inte för inte bär de senare öknamn som Ålen och Råttan. En tjusig samling som borde hållas borta från allt vad arbetsplats och medarbetare heter. 

Jag blir så trött. Lägg av, vill jag utbrista. Dra åt helvete, som min broder, astrologen Hasse, salvefullt brukar fyra av när han hör talas om dumheter, något som sker dagligen. 

Lägg av! Riktat till medarbetarna plågande chäfer. I artikeln länken ovan hänvisar till möter man det ena ljushuvudet efter det andra. Men bra på att tugga floskler som inte har en jota med den organisatoriska verkligheten att göra. 

Medarbetarna skall för den skull inte gå fria. Fegheten på Högskolan i Gävle finns också uppenbart i Furuviksparken. Men det är klart, löneslaven (kanske säsongsarbetare vi talar om här) som bara har sin lön, är beroende av den, måste foga sig, rätta in sig, hålla käft. 

Eller bli kapo, förlåt, jag menar chäf. Annars trakasserad och sparkad. Jag trodde året var 2018 och inte 1918. Har klockan vridits tillbaka?

Var finns facket en sådan här gång? Men de anställda är väl inte organiserade. Och det tandlösa, arbetsköparvänliga och fjäskande, facket skulle väl ändå, om det nu fanns i parken, inte göra något. Där finns inget att hämta.

Nej, jag förstår mig inte på Sven Hedin

"De intellektuella är blott pipor som makten blåser genom." Jan Myrdals beska konklusion. Han, den illojale europén som han stolt i en mycket läst bok har titulerat sig själv. Jag föredrar att byta "intellektuella" mot "akademiker" i inledningsmeningen. Jag skiljer mellan dessa två, de behöver inte sammanfalla. Alla intellektuella är inte akademiker. Och tvärtom. Den intellektuelle reflekterar, akademikern följer etablerade, av forskarsamhället fastslagna och orubbliga, metodregler. 

Jag gör härvidlag en värdering, fäster inte termerna icke-värderande vid en profession eller ett yrke. Utan söker en kännetecknande hållning som principiellt skiljer den intellektuelle från akademikern, de utgör således idealtyper för mig.

Vad får en intellektuell att göra en Faust,  sälja sin själ för att tjäna? Ännu mer: en särdeles intelligent intellektuell? Varför vinner inte reflektion och kritisk tanke? Varför inte stadigt vara illojal och fri? Vad lockar, kittlar, förleder, förblindar, fördummar och förstummar?

Det finns välkända, dokumenterade exempel. Skiftande vad avser i vilken grad de förbryllar.

Hitlers gullgosse Albert Speer är mig inte oförklarlig. Mannen från Heidelberg var inget dumhuvud. Tidigt, när han anslutit sig till nationalsocialisterna, konstaterade han för sig själv den låga intellektuella nivån hos dessa. Det hindrade honom inte från att låta sig värvas, frottera sig med de intellektuellt mindervärdiga som han nog innerst inne hyste avsmak för.

En deformerad personlighet, sociopat kunde en terapeut ha diagnostiserat honom. Ett obearbetat faderskomplex. Hitler blev hans projektionsskärm, en ställföreträdare - en relation med misstänkta inslag av latent homoerotik. 

Denne Speer, som efter rannsakningen i Nürnberg borde hängts som krigsförbrytare i sällskap med de andra nazistiska högdjuren med Göring i spetsen, men genom en hal  och smart manöver inför domarna undgick han repet.

Inte heller Gustaf Gründgens, den uppburne teaterkonstnären, tycks mig oförklarlig. Se gärna filmen Mefisto som handlar om honom, baserad på boken med samma namn, skriven av Klaus Mann. Släktingar till Gründgens lyckades länge stoppa utgivningen av boken och den för Gründgens föga smickrande gestaltningen. 

Men han var mer listigt beräknande än Speer, inte lika komplex och undanglidande, i sin strävan att göra karriär i Tredje Rikets av doktor Goebbels hårt styrda kulturvärld. Beredd att blunda när gamla kamrater fördes bort av bödlarna, en sådan som skådespelaren Hans Otto. 

Jag bortser från, när jag formulerar min undran inför intellektuella som säljer sin själ till makten, de medelmåttiga akademiker, sannerligen inga intellektuella enligt min definition, i Sverige som okritiskt idisslar markörerna “värdegrund”, "identitet", "representation", "genus", "intersektionalitet" och "rasifiering". 

De som på förhand bestämt vad de skall komma fram till i sin "forskning" och billigt säljer sin själ för att göra karriär i det samtida Sverige. Låter ideologi och politik impregnera "vetenskapen" och försätta universiteten i förfall, parallellen till 30-talets Tyskland inte svår att dra. 

Enkom på grund av deras intellektuella undermålighet är de mig ointressanta. Jag undrar inte inför dem. Jag fascineras inte. Känner bara förakt. 

Men en sådan som den grandiose, för det var han, Sven Hedin? Han hade ju inget att vinna på att vara devot och hylla nationalsocialismen och Hitler, den på jorden nedstigne Messias i Hedins ögon. Det var ju nazisterna som behövde den världsberömde och aktade upptäcktsresanden och forskaren Hedin, inte tvärtom. 

Men han lät sig villigt utnämnas till hedersdoktor. Lät sig smickras av att ett obskyrt forskningsinstitut kom att bära och fläcka ned hans namn. (Ett institut som skaffade sitt "material" från koncentrationslägren.) Han kunde brukas i rasbiologiska sammanhang, enär nazisterna sökte en vetenskaplig grund för att kunna rättfärdiga utplånandet av undermänniskorna.  

En grund de för övrigt aldrig fann, hur de än mätte skallar och höll på i syfte att vara "objektiva". Liksom de inte lyckades leda i vetenskapliga bevis den ariska människans existens. Snabbt in med mytbildning och sägen bortom verifiering och falsifiering. 

Sven Hedin lät sig användas. Höll vidriga tal för att glädja Hitler. En Hedin underlägsen figur som Hedin i förakt borde genomskådat och vänt ryggen, ännu mer Himmler (som den förre fann grå och kameral, totalt i avsaknad av karisma). Men, vänta lite, vad betyder borde i detta fall? Ett efterhandskonstruerat borde som kanske idealiserar Hedin.

I Hedins ådror flöt judeblod. Det hindrade honom inte från att försöka förstå, därtill uppskatta, hur nazisterna hanterade "judefrågan". Han delade nazisternas perverterade syn på judarna som ett stort samhällsproblem som måste åtgärdas. Hedins förslag var att förflytta judarna. En idé som Adolf Eichmann var inne på, tänkte sig Madagaskar som lämplig destination. 

Hedin förnekade skändligheterna i koncentrationslägren, han som tilläts besöka ett sådant, efter begäran, för att med egna ögon bilda sig en sann uppfattning. Drogs omedelbart in i lögner och propaganda utan att genomskåda det. Nyttig idiot? Ja, kanske. Men alla nyttiga idioter är inte Sven Hedin. 

Återigen: jag störs av att han liksom Speer inte var något dumhuvud, det fanns ett starkt och omistligt moment av frivillighet i Hedins agerande. Älskade han underkastelsen, att underkasta sig Führern och dennes megalomaniska galenplaner, trött på undermålighet och halvmesyrer, den parlamentariska demokratins tillkortakommande? Jag spekulerar. 

Det nazistiska samhällsprojektet i all dess blodsbestänkta destruktivitet tilltalade den äventyrslystne, kanske civilisationskritiske, Hedin, ingen tvekan om den saken. Och han gjorde aldrig avbön, tog aldrig avstånd - tvärtom. 

Några år efter kriget och Messias fega självmord i Bunkern gick han bort. Till sin stora besvikelse blev han inte inviterad till gamle kompisen och Tysklandsvännen Gustav den femtes begravning, han hade gjort sig omöjlig i Sverige och i det kappvändande etablissemanget, smuts häftade vid hans reputation. 

Nej, jag förstår mig inte på honom. Jag vrider och vänder på förklaringsmodellerna. Men det ger ingen utdelning. 

Boken: Tommy Lundmark, Sven Hedin-institutet. En rasbiologisk upptäcktsresa i Tredje riket

Kapten Månsson öppnade nästan pärleporten

Viva The Salvation Army! Den enda armén i världen som frälser syndare och förtappade. Det är sådan fart och löftesrikedom runt det till synes krigiska namnet. Medryckande. Himmelskt. Klang och jubelfest. Come and join The Army of Salvation! Stridsropet befriar från de jordiska bojorna. 

Frälsningsarmén höll till på Storgatan i Sandviken. Trähuset sedan länge rivet och ersatt med ett trist hyresschabrak i tegel. Mormor och mamma, den senare som rätt som det var hemmavid grep Levingitarren och klämde i med Jesus älskar alla barnen, tyckte mycket om att gå dit. Till Armén, som de sa. Högtidsstunder i i en annars strävsam existens. De medbringade även mig som liten pojke. Storögt bevittnade jag det hela. 

De röda uniformerna lyste. Den härliga musiken med blåsinstrument tryckte på. Sångerna var klämmiga. Och så kapten Månsson som varje gång tog publiken, majoriteten vardagens hjältinnor utan vilkas underhåll av de levande maskinerna Verket inte hade stått en endaste dag, med storm. När han log mot mormor slog hon generat och lite blygt, men förtjust, ned blicken. 

Hela tillställningen med fullsatt lokal ljusår från de urtrista, händelsefattiga, ett fåtal tappra i bänkarna, söndagsgudstjänsterna i den kylslagna statskyrkan. Där mamma dock sedermera kom att tjänstgöra som kyrkvärd. Hos armén härskade hänfördhet och trosviss glädje. Så stor att taket nästan lyfte och himlen öppnade sig. Halleluja!

Håll grytan kokande. Många, många år senare noterade jag en Frälsningsarméns krokige gamle man i Gävle. I ur och skur stod han där med sin bössa. Vänligt småleende, aldrig påträngande. Tackade artigt när jag stoppade i några kronor. Skramlade till ett par gånger med bössan. 

Jag skrev om honom i Gefle Dagblad. Han, ett av dessa Guds obemärkta barn som oegennyttigt lever för sina medmänniskor och inte begär något för egen del. 

Aldrig har jag fått så många läsare eller erhållit sådan positiv feedback. Frälsningsarméns egen närradio ringde för en intervju i direktsändning. De förvånades uppenbarligen över att rabulisten kunde skriva så ömsint om en av de röduniformerade. 

Armén den enda insamlingsorganisation jag skänker pengar till - och varje månad. Inte till Röda Korset eller Cancerfonden, eller någon annan som sträcker ut handen mot mig. Aldrig i livet. Med högavlönade funktionärer. "Majorskan" som hon kallades som auktoritärt kommunalråd i Gävle, Eva Gillström, var ett tag generalsekreterare eller vad det nu heter, i den senare. 80 000 kronor i månaden uppbar hon. ÅTTIO TUSEN. 

Om prästen lever på synden, som man brukar säga, lever generalsekreteraren på kräftan. 

Jag mejlade henne genast när jag förstod det och frågade: - Skäms du inte? Är inte tanken att pengarna skall gå till forskning? Inget svar från den i kommunen när det begav sig så maktfullkomliga.

När jag vet om de 9 000 afghanerna, så kallade ensamkommande, som kostar miljarder skattekronor men som inte har rätt att vara på svensk mark utan borde utvisats, samtidigt som Frälsis måste be om pengar,  de mest vällovliga ändamål nota bene, då blir jag mäkta förgrymmad. Och swishar över lite till. (Numret nedan för den hugade.)

March on, Salvation Army!

Mannen som var bra på att läsa före

Inte beger jag mig ofta norrut till Söderhamn, om sanningen skall fram. För länge sedan var jag här för att kvällsföreläsa på en högskolekurs, den regionala högskolan förväntades ta sig ut i länet och utbilda populasen. 

Gävleborg har ju gu´ bevars den sämst utbildade befolkningen i hela landet. Misstron mot högre utbildning och ännu mer mot akademiker, "konstigt folk", är utbredd och stadigt förankrad i nävarnas och det praktiska sinnelagets bygd. Det har alltid gällt att att skaffa sig ett riktigt jobb. I den varuproducerande industrin, skall tilläggas. 

Det var inte många av deltagarna denna afton som visste vad det var för kurs de förväntades följa, förstod jag ganska snart. Inte var de intresserade och på hugget så att det störde. Någon medförde termos och hembakade kanelbullar. Och bjöd generöst runt. Även läraren, som inom parentes älskar kanelbullar. 

De cirka en timme närvarande var inskrivna på kursen enbart för att kunna kvittera ut ett arbetsmarknadspolitiskt bidrag av något slag, de hade inte lyckats skaffa sig ett riktigt jobb, eller så hade de blivit sparkade från ett dylikt. 

Fabrikerna tystnar, människorna hängs av och passiviseras. Inlärd hjälplöshet, som en forskare benämnt det. 

I pausen köade de allra flesta, män och kvinnor i skiftande åldrar, för att be mig intyga att de varit där: - Skriv under på den raden, glöm inte titel och telefon! Sedan pyste de i väg snabbare än en avlöning. Inte störde det  mig, vem är jag att ta maten från bordet från mina medmänniskor? Glöm heller inte att jag är medborgarlönsförespråkare. Alla har rätt till en villkorslös grundtrygghet. Och vem kan kräva att man frivilligt skall sitta av en torr högskolekurs?

En före detta lokförare, hörselskadad och därför sittandes på första bänk men utan att anteckna något, stannade kvar hela kvällen och jag växlade några ord med honom medan jag efter passet plockade ihop mina på tok för många OH-bilder. Han fann kursen i organisationsteori "knepig" och "långt från verkligheten" men berömde mig som föreläsare: - Det är så roligt att lyssna på dig när du läser före. Jag har ofta gillande citerat det, uttrycket tilltalar mig. Jag är mannen som var bra på att läsa före. Inte dåligt. 

Jag sitter i ett väntrum på stadens sjukhus, inte så lätt att hitta efter att man anlänt staden med tåg, och kikar ut genom fönstret. Inte vet jag mycket om denna stad. En gång i tiden fanns ett framgångsrikt bandylag här: Broberg. Med Göran "Dallas" Sedvall som stack ut som den stora stjärnan i laget. 

Jag såg honom live när SAIK tog emot Broberg hemma i Sandviken på Norra ip på naturis. Och hade stora problem få stopp på honom. Förra året gick den forne eleganten och dribblern bort.

Från Söderhamn härstammar den artist som Cornelis upptäckte en kväll tidigt 1970-tal när han efter ett gig besökte en pub i staden och som han, höjandes henne till skyarna, brukade omtala som "Ettan". Jag höll henne också för att vara den främsta bland de kvinnliga sångerskorna. En vidunderlig, lite hes och mycket sensuell röst. Lyssnade mycket på henne. Men när jag för en tid sedan hörde en tämligen ny skiva med henne, blev jag besviken. 

Inte samma Monika Törnell. Inte samma bett i rösten. Hon hade åldrats, liksom Skriftställaren.

Vad som tar mig till Söderhamn denna onsdag i den fagra juni ett par dagar före midsommarafton är en datortomografi. Jag bor i Gävle men där fanns ingen möjlighet att snabbt ta emot mig, jag försågs med en akutremiss. Bara att finna sig och dra till Hälsingland. Klunka i sig kontrastvätska och hålla god min. Föreliggande text skrivs i väntrummet medan kontrastvätskan inmundigas. 

Det lär nog dröja innan Mannen som var bra på att läsa före återkommer till det Söderhamn som vid en ytlig anblick ser minst sagt trökigt och föga inbjudande ut. Inte blir det bättre av den krypande oron i kroppen. 

Äter upp min keps om Du inte älskar boken lika mycket som jag!

Jag är en snabbläsare. Kanske var det av nöden tvunget att jag utvecklade den hastighetskonsten som småbarnsförälder i Upsala och samtidigt studerade på heltid vid korrektionsanstalten som Eli Heckscher benämnde universitetet. Det gällde att ta vara på de stunder när de två döttrarna sov eller försjönk i lekar och inte krävde min odelade uppmärksamhet. 

Jag blev dock även bra på att kunna läsa mitt i stoj och högljuddhet. En förmåga som avtagit med åren. Numera nederländsk barockmusik på i bakgrunden när jag läser eller skriver, inget annat går an. På låg volym. 

Apropå musik. Som gammal solosångare i ett rockband har jag svårt att lyssna på artister som sjunger illa. Rena tortyren. En sådan som grabben från Halmstad, Per Gessle, med sitt fruktansvärda ylande eller vad man skall kalla missljudandet - har ingen någonsin vågat tala om för honom att han måste göra något åt den där ljusa, barnsliga rösten? - lockar fram en mordisk sida hos mig som jag inte trodde jag hade. Och som skrämmer mig.

Vad var det Mick Jagger, en annan solosångare, muttrade en gång: nuförtiden behöver man inte vara bra på någonting för att bli känd. Jag tänker: man kan ju alltid, hur dum eller korkad man än är, bli en sådan där influencer i sociala medier, typ Bianca Ingrosso (bilden) eller Blondinbella. Nå, båda fruntimren har födgeni, det skall tillstås. Och är bättre än Skriftställaren på att håva in pluring.

Det är mycket sällan jag läser en bok långsamt. Men det händer att jag bara måste bromsa in mitt snabbt över sidorna framfarande, rastlösa öga, slappna av och bara njuta. Som när jag läser den magnifike Thomas Bernhard. Framförallt då. 


James Lords dokumentation av när han tidigt 1960-tal sitter modell hos Alberto Giacometti snigelläser jag. Jag har även sett filmen som bygger på boken, lika härlig den. I boken framkommer dock bättre hur Lord tänkte omkring de tålamodsprövande och milt uttryckt krävande sittningarna. 

Gång på gång tvingas, nå tvingas och tvingas, han skjuta upp hemresan till New York, Giacometti kan inte sätta punkt och definitivt lägga bort penslarna. Det kunde ha blivit ett evighetsprojekt, förefaller det som.


Dag efter dag sitter den trogne och vänlige Lord blickstilla på sin stol hos bitvargen Giacometti i hans stökiga ateljé i ett skimrande Paris som inte längre finns och som man bara nostalgiskt kan längta till. Denne Giacometti som smicker inte tar på, som tänker högt medan han arbetar och aldrig, med den starkaste betoning på aldrig, blir nöjd med det han åstadkommer. 

Ständigt börjar han om. Oförtröttligt och envist, ger sig aldrig, muttrar och svär, fördömer och dömer ut sig själv totalt som konstnär. Förkastar gång på gång missnöjt det han åstadkommit. Hittar oupphörligt nya fel och svaga punkter, liksom skjuter konstverket framför sig och låter det förbli skissartat och aldrig stelnat för att överlämnas.

Svårt, för att inte säga obegripligt, för den som sitter modell eller någon utomstående, förutom kanske Giacomettis hustru eller hans bror som har ateljé granne med honom och som är den ende Alberto kan låna sitt öra, att förstå sig på detta missnöje, denna djupgående svartaste självkritik, vad som framkallar den. Inget lindrar, Giacometti är skoningslös och omutlig gentemot sig själv. 

Och det är bara Giacometti som kan se när konstverket är färdigt - vilket det dock enligt honom aldrig blir. Det finns inget sådant som ett avslutat och färdigt konstverk. Vad är det för dumheter att inbilla sig något dylikt?! Han kan sträcka sig till ett "det finns hopp" eller "jag ser en ljusning". Och sedan målar han över och börjar om. 

Han kan plötsligt avbryta målandet och ägna sig åt någon av sina skulpturer. Eller komma på att han är hungrig och måste äta innan han kan fortsätta arbeta. Vilket innebär omedelbart bege sig till kvartersrestaurangen för ägg och skinka, två glas Beaujolais och två stora koppar kaffe, alltid samma meny. Samtidigt passa på att inhandla tidningar och cigaretter. Kommenterar gator och träd i förbifarten. Avfärdar Picasso som ytlig, hyllar Cézanne som den störste, kanske ende värd namnet konstnär. 

Denna pärla, denna lilla bok på 127 sidor - tag och läs för guds skull! Jag lovar att äta upp min keps om du inte blir lika glad och uppfylld, för att inte säga euforisk, som jag av läsningen. Kanske kan du inte hålla dig från att boka biljett till Paris och söka upp de adresser som nämns i boken. 

Lycklig resa in i boken och i förekommande fall till ljusets stad!

Boken: James Lord, Giacometti målar porträtt

Noli me tangere

Stockholms stadsbibliotek utmed Sveavägen en afton för några år sedan. Antologin Vågar du sticka ut hakan? presenteras för publik, med uppläsning av närvarande medförfattare, jag en av dem.

Sammantaget en ganska snäll och oförarglig antologi, om jag säger så, som svar på den retoriska men angelägna frågan. Rörande vid ett utbrett fenomen i organisationer och annorstädes: lydnad och feghet. Tigandets och rädslans kultur. 

Jan Sjunnesson (JS) på plats, oklanderligt klädd. Framtonar denna afton mer som en direktör eller försäljare än den kontroversielle, icke rumsrene samhällsdebattör han skaffat sig ett rykte om att vara. 

Han ställer frågor som den eldfängde Dror Feiler, saxofonen i näven och under kvällen improviserande toner svårare att stå ut med än kinesisk dropptortyr, returnerar. Han vet mycket väl vem JS är. Feiler är känd för att inte föra någon dialog med dem han uppfattar som fiender och anser skall bekämpas - även med odemokratiska medel. Han har åtalats för störning av politiskt möte. 

Jag vill minnas att JS skrev någon syrlig kommentar om mig som gammalt rödskägg efteråt, kanske på Facebook. Jag har ju aldrig gjort avbön som många andra i min generation. Kanske det störde den ombytlige JS, ständigt fruktande att inte vara en egensinnad, inte vara en outsider, maniskt och febrilt på väg någonstans.  En gång vänster sedan något annat, därefter ytterligare något annat. 

Jan Sjunnesson, nio år yngre än Skriftställaren, jag stötte aldrig ihop med honom i det Uppsala där vi båda bott, har för mig varit ett pestflaggat namn, omgärdad med beskyllningar om att vara xenofob och islamofob. En sådan där av de korrekta föraktlig figur som inte skall tas på allvar, inte lyssnas på, utan avfärdas och brunsmetas. Persona non grata. 

Oavsett det enligt många stötande innehållet i hans utsagor, bra på att synas, skicklig på att marknadsföra sig själv, personal branding som det heter på företagsekonomiska. Man skulle kunna säga att han är stylad, som den gången i Stockholm. Svärmorsdröm, sa man förr. Om svärmor är SD:are, höll jag på att tillägga. 

Ulv i fårakläder? Varför behöver och önskar man synas i offentligheten? Bortsett från det ärende man vill torgföra och dess eventuellt brännande angelägenhet. Nu rör vi oss på amatörpsykologiserandets osäkra marker. Och frågan går utöver JS och träffar alla oss som förekommer i offentligheten. 

Offentlig - aldrig anonym. Hjalmar Söderberg var inne på att man hellre är avskydd än osedd. Hellre föraktad linslus än osynliga Nisse i Hökarängen.

Är JS blott en posör? En instängd narcissist som söker bekräftelse och kompensation för något som i hans liv och kanske tidigt präglat, alternativt traumatiserat, honom? Vad med saknaden efter en död mor som kanske aldrig höll, i Winnicotts mening, honom? Saknaden efter den fader som var hans fasta punkt i tillvaron, men dog i cancer och lämnade sonen vind för våg? Övergiven och kärlekstörstande. 

Jag fick lust att fördjupa mig i hans självbiografi efter att ha läst en recension av densamma. Införskaffade och slog mig ned med boken. Ingen munter, uppbygglig eller inspirerande, läsning. Ensam och utstött - denne JS. En Golgatavandring med osynligt kors. 

Jag kan inte låta bli att fråga mig för vem självbiografin egentligen är skriven. I långa stycken mer privat än personlig, inklusive en hundra sidor lång dagbok i faksimil från en USA-vistelse som nog enbart intresserar Sjunnesson själv. Kanske hans barn och barnbarn för att lära känna den förtalade bättre. Kanske i sökandet efter sig själv, när livet långt på väg summeras. Kanske ett slags CV som definitivt stänger alla dörrar. Om de inte redan vore stängda. 

Inslaget av självdestruktivitet är stort i boken, nästan sadomasochistiskt lustfyllt skriver han om hur illa han i alla år behandlats, jobb han inte fått och så vidare. Men han hävdar samtidigt enträget att det varit självförvållat, han har aldrig agerat i blindo eller naivt, han har vetat vad han givit sig in på - ändå valt att göra det. 

För att straffa sig själv för brott han aldrig begått? Den djuppsykologiska tolkningsramen frestande att plocka fram. Sjunnesson är vidöppen, samtidigt undflyende och gåtfull. Noli me tangere. 

Onekligen har han, den imponerande beläste och välorienterade, betalat ett mycket högt pris för att han inte jamade med som nästan alla andra och gjorde det lätt för sig. Arbete. Privatliv. Vänner och bekanta. På alla fronter. Alla broar brända. En tillbakablick på aska och förödelse. Var det värt det? Ja, skulle han säga. Han valde sitt liv, det hände honom inte bara, han var aldrig ett offer. Ingen självömkan. 

Man berörs av den maktlöshetens förtvivlan som skär genom texten. Och som samtidigt är existentiell: mening finns ingenstans, allt är meningslöst, jaga efter och sök mening men den finnes icke. 

Hans inledande inifrånskildring från livet som lärarvikarie i en Stockholmsförort fyller mig med både fasa och vrede. När det kastas petflaskor i ryggen på honom och han, rasisten och nazisten som de håller honom för att vara, utsätts för kränkande och oförskämda tillmälen från snorungar. Auktoritet noll. När han kontaktar föräldrar meddelar de honom att han bara får vad han förtjänar.

Han har dock rektorns stöd. Så är det inte annars, har jag förstått. Var finns rektorerna när eleverna trakasserar och förföljer lärarna? Kanske skolledningarna är det största problemet. Skolan en vildmark, rektorerna vet om det. De mest otäcka saker kan ostört pågå i den institution där uppväxande generationer förväntas fostras. Allt verkar urspårat och förbi. Det samhälleliga överjaget har demonterats. Allt går an.

Feghet, som sagt. 

Bok: Jan Sjunnesson, Ett förhastat liv: en självbiografi, 2018

Inkränktaren eller konsten att leva med sin tumör

Varje sommar cyklar vi förbi sommarhuset den förre statsministern Jens Otto Kragh, den stilige som inte för inte kallades Danmarks Kennedy och var gift med folkkära skådespelerskan Helle Virkner (hela familjen på bild), hade i Skiveren i Vendsyssel i Nordjylland. 

En vidunderligt yndig trakt, paradiset på jorden. Tar andan ur betraktaren. Trakten kan avnjutas i den danska tv-serien Badehotellet som går TV4.

Kraghs alkoholism var ingen väl dold och bevarad hemlighet. Och bidrog sannolikt till hans för tidiga död. Även om hjärtats inbromsning blev den officiella dödsorsaken.

Det ryktas att han sent om natten kunde knacka på hos købmanden nere i butiken i Skiveren när törsten blev för svår och det privata förrådet var slut. 

Alkoholismen är en sjukdom, hävdar de som företräder, den alkoholisten allt ansvar befriande, Minnesotamodellen. Livslång och kronisk. Jämförs med diabetes. Jag håller inte med. I så fall är det en frivilligt vald sjukdom. Även om det låter konstigt. 

För nog kan Jeppe sluta dricka. Men Jeppe vill inte. Ruset roligare än nykterheten. Det senare en tålamodsprövande ökenvandring på Ramlösakapsyler, som Ulf Lundell sa.

Jag läser ungraren Péter Esterházys Bukskottkörteldagbok som han förde 2015 - 2016 (dödsåret) medan cancern i bukspottskörteln långsamt dödar honom.Esterházy har aldrig tillhört mina stora favoriter om sanningen skall fram. Det är något med hans stil. 

Jag har svårt att sätta ord på vad det är. Kanske en galghumoristisk underton som inte lockar mig. Jag föredrar hellre en sådan som hans landsman, den likaså framlidne, Imre Kertész. Nobelpristagaren som jag en gång skymtade i Berlin dit han flyttat på grund av antisemitism och förföljelser i hans hemland. (Minns att Kertész satt i Auschwitz.) Bister, stänk av sarkasm, men milt melankolisk.

Men denna bok av den förre berör och jag har svårt lägga bort, här platsar galghumorn. Även om jag kan reagera på hans störande användande av råa könsord. Han talar om tumören som om det vore en fästmö, kan tilltala den "lilla fröken". Ömsint och rart. Han lever med den. En i tiden utmätt samlevnad. Evig kärlek kan det inte bli frågan om. På så sätt är tumören en föga trogen frilla.

Jag minns med ens Agneta Klingspors (på bilden en mogen dam, som ung en betagande skönhet) bok om sin cancer som jag recenserade. För att hon inte skulle brytas ned och lamslås av svår dödsångest, vilket hon var på väg att göra, utvecklade hon en personlig relation till tumören. Liksom Esterházy. 

Hon berättar om hur hon går och badar med tumören. Umgås med den. Relationen avspänd och ledig. Hon kan nu hantera sin dödsångest. (Inte ett ord från mig om förträngningens konst.) Med tumören som väninna.

Jag har själv levt med en tumör. Kruxet, för att uttrycka det vårdslöst, är att den sitter i kroppen och man bär den ständigt med sig. Vad man än gör så hänger den på. I någon mån är man tumören. Fienden. Angriparen. 

Så de som talar om "kriget mot cancern" eller ropar fuck cancer! talar i en mening om en kamp mot sig själva.

Under min sjukdomstid läste jag en amerikansk onkolog som själv insjuknat. Han tillämpade visualisering som metod. Jag inspirerades och arbetade under hans anda under behandlingen med att visualisera mitt (!) angrepp. Så att det kunde skiljas ut från kroppen. Bli möjligt att förhålla sig till. Distansera sig från. Tänka sig som något som inte fanns där inuti kroppen. Det fungerade. Även om dödsångest vid ett fåtal ställen smög sig på och spred iskyla. 

Jag lever än i dag. Men vaksamt. Man vet aldrig vad den lömske vännen eller fästmön kan hitta på. 

Är vi beredda att betala priset?

Den nazistiska folkdomstolen i Tredje Riket drevs av övertygelsen att politiken måste vara överordnad juridiken. De senaste årens skrämmande utveckling i Sverige utmanar den liberala rättsuppfattningen. Det tycks mig som om det allmänna rättsmedvetandet inte står i samklang med rättstillämpningen. 

Starka reaktioner från det Göran Hägglund kallade verklighetens folk tyder på att man anser att straffen många gånger är alldeles för lindriga, särskilt när det gäller våldtäkter och sexuella förgripanden mot kvinnor och barn. Lägg till alla nedlagda brottsutredningar. Eller att polisen inte kommer när man akut behöver dess hjälp. 

Sverige har i och med massinvandringen ställts inför mycket allvarliga problem som den liberala rättsstaten inte verkar kunna hantera. No go-zoner har etablerats. Kriminella gäng härskar och terroriserar. Dödsskjutningar. Brandmän och ambulanser förhindras ta sig till olycksplatser.

Har den liberala rättsstaten spelat ut sin roll i en förändrad samhällsverklighet? Är den för tandlös i det nuvarande samhällstillståndet? 

En mycket intressant utställning om folkdomstolen visas just nu i Topographie des Terrors i Berlin. Denna domstol som var något totalt annat än den liberala rättsstatens institutioner. Nazisterna hade tröttnat på frikännanden av kommunister och andra samhällskritiker i traditionella domstolar och skapade därför folkdomstolen. Från början en tillfällig inrättning men gavs snart fastare former och en organisation. Domarna utgjordes av en blandning av utbildade jurister och lekmän.

Folkdomstolen (Volksgerichtshof) inrättades 1934. Ordförande var Otto Georg Thierack (1936–42) och därefter den verbalt ovårdade gaphalsen Roland Freisler (1942–45) som kallade sig "Hitlers politiske soldat". (Freisler på bild ovan.) Folkdomstolen blev mest känd under rättegångarna mot dem bakom 20 juli-attentatet 1944 mot Hitler. Som diktatorn mirakulöst nog överlevde, om än med bestående skador, och den planerade statskuppen kom av sig. 

Freislers oförskämda, öppet hånfulla och kränkande agerande, med ett tilltal ljusår från den tyska civiliserade uppförandekoden, mot de rannsakade dokumenterades på film som enbart skulle visas för Hitler. Men minst en kopia fanns. (Filmen visas på den nämnda utställningen.) I Plötzensee hängdes attentatsmän i pianotrådar för att det skulle dras ut på pinandet. Den kanske mest kände inblandade, Claus von Stauffenberg, slapp tråden och sköts. 

En grundläggande föreställning bakom folkdomstolen var att det inte förelåg, det kunde inte föreligga någon skillnad mellan den individuella rättsuppfattningen och folkgemenskapens. Samhällsuppfattningen var organisk, som individ kunde man per definition inte avvika från gemenskapen och den kollektiva viljan. I så fall var man en folkfiende och måste dömas för det.

Jag antar att de som agerar brottsligt och tillämpar sin egen rätt i no go-zonerna i Sverige skulle, med folkdomstolens terminologi och föreställningsvärld, kunna betraktas som ”motståndare” eller ”folkfiender” och straffas mycket hårt. Något som den liberala rättsstaten inte förmår. Där det hellre skall frias än fällas, kraven på bevis är höga, allt måste gå rättsenligt till, domarna skall i förekommande fall vara rättvisa, fru justitia är blind och väger sakligt skäl för och mot, oberoende vem som står inför skranket. (Folkdomstolen kunde utfärda domar innan rättegång hållits.)

Juristerna i Tredje Riket stödde överlag entusiastiskt den nazistiska regimen, de var mer än blott opportunister och rädda om det egna skinnet, utan offensiva och drev aktivt på en radikal, nazistisk rättsuppfattning. Efter kriget gjorde många lysande karriärer inom den västtyska statsförvaltningen. Och detta kunde ske utan några problem eller någon regelrätt "avnazifiering". Västtyskland skulle byggas och man behövde de gamla nazisterna. Så locket på. 

Först 68-generationen, minns även den militanta stadsgerillan Rote Armee Fraktion som likviderade tidigare nazister, intresserade sig för alla övervintrade nazisympatisörer. Som även fanns i DDR, trots den antifascism som skrivits in i konstitutionen och i högtidstalen underströks. (Muren hette på DDR-språk "den antifascistiska skyddsvallen.) Absurt nog kunde tidigare lägerfångar riskera möta sina gamla, ostraffade eller milt dömda, plågoandar på gatorna i Östberlin. Som tydligen hade lyckats forcera skyddsvallen, för att låta ironisk. 

Som absurd kuriosa kan också nämnas att Roland Freislers änka tilldelades ett pensionspåslag eftersom man bedömde det som att maken, som dog under ett bombanfall, skulle fått en hög post med åtföljande hög lön och sedan hög pension i det Västtyskland som blev. 

Detta absurda, provocerande tilltag uppdagades i samband med ett hedrande av motståndsgruppen Vita Rosen i München, mest kända medlemmar syskonen Scholl (på ett DDR-frimärke), som dömdes av folkdomstolen.

I enlighet med den organiska samhällsuppfattningen,
någon konflikt mellan arbetsgivare och arbetstagare kan enligt denna inte finnas, förbjöds fackföreningarna. Eftersom den nazistiska kroppen måste renas från nedbrytande inslag kunde morden på 100 000 handikappade och mentalt skadade barn utan påföljder ske. Mördandet betraktades som helt legitimt. Folkgemenskapen måste värnas. Med det syftet skulle judarna utrotas.

1934 togs de nazistiska fullmaktslagarna, väsentliga medborgerliga fri- och rättigheter avskaffades. Även här gällde att det inte kunde föreligga någon konflikt mellan individ och samhälle - därför behövdes heller inga rättigheter till skydd för den enskilde.

De långa knivarnas natt, när Hitler gjorde upp med Röhm och ledarna inom SA, försvarades av den kände rättsvetaren Carl Schmitt, fortfarande mycket läst och diskuterad, han såg mördandet som ett exempel på den ”högsta rätt”. Ett minst sagt oklart, för att inte säga metafysiskt, uttryck.

Så till dagens Sverige med ett minst sagt problematiskt samhällstillstånd. Om det är nu är så att den liberala rättsstaten inte förmår hantera samtidens allvarliga problem, måste den då icke ersättas av en effektivare instans? Kanske krävs rent av ett undantagstillstånd för att åstadkomma denna effektivitet. Något som makthavarna naturligtvis drar sig för att införa. Skall demokratin och samhällsordningen skyddas med odemokratiska metoder? 

Men, och det måste kraftigt understrykas: man kan inte få det ena, utan att få det andra. Lag och ordning - men ändrad status för medborgarskapet. Vill vi betala priset?