söndag 30 september 2018

Hjalmar is back!















Det kom som ett dråpslag eller som en blixt från mörknande himmel. En isande kalldusch. Helt oväntat, brutalt och abrupt. För ett par år sedan, jag minns inte exakt när traumat inföll, aviserades, utan inlindande förvarning eller medföljande krockkudde, att den kommande skulle vara den absolut sista Hjalmar-revyn som någonsin uppfördes på en scen. 

Kanske presenterades en förklaring, en motivering eller ett försök till ursäkt. Jag förträngde i så fall omedelbart allt dylikt. Jag ville inte förstå, inte acceptera, ta in, utan vidare finna mig i det. Hur leva utan spelevinken Hjalmar? Ökenvandring återstod, inget annat än dyster ökenvandring.

En revy vi, hustrun och jag, avnjutit i fulla muggar varje år i tv, i sällskap av fylld kaffetermos. Aldrig på plats i salongen, fast vi genom alla år pratade om att vi bara måste ta oss dit. Till Badhuset i Örebro. På skärmen kunde vi med egna ögon konstatera att det bjöds på flotta uppsättningar: bensprattlande balett, fullblodsmusiker och allt. Rena Broadway-showerna. Bländande och imponerande. 

Magnus Härenstam och andra nollåttor gästspelade. Aldrig i några huvudroller, tack och lov. Det var ju Hjalmar vi, och alla andra hängivna, ville se. Gunilla Åkesson måste dock lyftas fram. Underbar, denna extremt begåvade comedienne.

Jag sjönk ned i hopplöshetskänslor och tomhet, visste varken ut eller in, skulle jag verkligen aldrig mer få livas upp av Hjalmar? Men gud ske pris och tack och lov, han kom tillbaka. I mitt stilla sinne hade jag trots allt så smått vågat hoppats på det, även bett till högre makter. 

Det hela förflyttades till Brevens bruk, jag hade aldrig tidigare hört talas om denna plats på jorden, till en mindre, mer intim och publiknära scen än den i Örebro. Nästan lite amatörteaterfeeling i scenografin, kunde vi konstatera i den första, tv-inspelade föreställningen från Breven, detta inte sagt nedlåtande. Tvärtom. Befriande med denna nya inramning. 

Jag applåderar den anspråkslösa scenografiska utformningen eftersom den inte stjäl onödig uppmärksamhet. Nedskalat, det vann det på, mindre pretentiöst och lyxigt, mindre sprattel och mer utrymme för vår älskade Hjalmar och hans verbala krumsprång. Allt ljus på Hjalmar!

Detta original till Hjalmar Berglund från Viby, skall uttalas Viiiby med utdraget i eftersom vi snackar Närke och närkedialekt här, med sin Hilda som han återkommer till men som vi nyfikna och undrande aldrig får se. Hjalmars monologer: hisnande bara förnamnet. Slak lina. Ujuj. Ja, ja, ja - som Hjalmar själv säger. 

Varje midsommarafton, när vi passerar på väg till Göteborg och färjan till Nordjylland, pekar vi nickande och mysande på skylten där på sidan om vägen: Viby krog. Viby - jojo. Där bor han. 

Hjalmar - i Peter Flacks gestaltning. Hjalmar, mannen med den lustiga frisyren och lilla bagen som han schwungfullt svänger. Ingen är som Hjalmar: oförskämd, fräck och slagkraftig. En folkets man, så där som jag själv skulle vilja vara, men inte vågar eller förmår. Slå uppåt mor uppblåsta politiker och töcke sådana, inte dra sig för rejäla tasksparkar. 

Men han kan samtidigt, den filuren, häckla oss andra, trögbollarna. Vi får vad vi förtjänar. Och vi är beredda att betala för det. Vi skrattar generat åt oss själva. Avslöjade och avklädda. Renade, skulle förmodligen en tillkrånglande akademiker säga.

Inte buskis! Nej, inte det. Inte Vallarna i Falkenberg. (Tro inte, därför, att jag inte uppskattar buskis, för det gör jag.) Revy, nummerrevy. Folklig revy. Folklig i ordets bästa, raka bemärkelse. Revy som springer på snabba steg till hjärtat. Framkallar skratt. Värme. Publikkontakten är suverän, rena magin. Bara Häckner, om ens någon i detta avlånga land, kan någotsånär matcha detta. 

Nu får det vara nog! Dags att träffa Hjalmar live. I Brevens bruk. Om det fortfarande finns lediga stolar kvar i någon föreställning. Enligt uppgift kastade sig ju bussbolagen över biljetterna så fort de fanns tillgängliga, och det fattar man ju. (http://bruksteatern.se/nya-hyss-med-hjalmar-ganget/) 

Revyn kommer att spelas ändå in i vår på grund av det starka biljettrycket. Så bara hålla tummarna för att plåtar skall låta sig fixas! 

Ringer bums och bokar. Men var övernattar man där i Breven? Äh, bisak. Får väl ta med tält i värsta fall. Eller slagga i Toyotan.

fredag 28 september 2018

Åldras inget för mesar

Bette Davies påstås ha sagt det. Och jag ser genast henne framför mig. Det med åren en smula skrämmande ansiktet med sina karakteristiska drag som bara förstärktes ju äldre hon blev, som karvades de in med livets sylvassa kniv: "Att åldras är inget för mesar." 

Ben Kingsley´s huvudperson, professorn i litteratur vid Columbia University, i den melankoliska filmen Elegy citerar detta, medan han står och blickar ut mot det dystert fallande regnet från sitt New York-fönster. Han vänder åskådaren (döden?) ryggen. Vi betraktar honom bakifrån. 

Han dröjer tankfull bakom halvt nedfällda persienner, som om han ville avskärma sig. Kanske avskärma sig från sin fruktan för den grymma ålderdomen, han vägrar släppa in den på riktigt. Han som inte vågar bejaka kärleken till en mycket yngre kvinna, en studentska, spelad av Penelope Cruz, som förälskat sig i honom. Han dödar genom sin rädsla det som kunde blivit. Och kunde blivit vackert. En kärlekshistoria. Det får han aldrig veta. Angst essen Seele auf

Åldrandet. Detta fruktansvärda. Obarmhärtiga. Åldrandets tecken i det klara eller immiga spegelglaset. Det glas som inte visar något som helst medlidande med den åldrade som konfronterar det. Det blir som en okulär undersökning om man vågar stanna kvar med blicken. Leverfläckarna, kistblommorna, dem man emottager av anonym sändare redan innan man förpassats till kistan och som varslar om vad som obönhörligt väntar. 

Dödens signatur, dödens språk – tatueringar på huden. Rynkorna. Vecken. Blånaderna. Plumparna. 

Den hud som en gång var som en slät karta, att sedermera ifyllas och förses med länder och kontinenter. Den en gång vita, obefläckade huden. Den ytans oskuld som måste gå förlorad. 

Hur hantera det ofrånkomliga åldrandet, när alternativet är värre, som det i ett magert försök till tröst brukar kvidas?

På SF Anytime, som erbjuder mycket cineastiskt sevärt till skillnad från Netflix med alltför mycket skräp i utbudet, hittar man filmen The Leisure Seeker, på svenska En sista semester, om ett gammalt par på väg mot punktsättandet. Spelade av Donald Sutherland och Helen Mirren. Två av mina favoritskådespelare. 

Trettiotalisten Sutherland, tufft av honom, den årsrike, att göra den här filmen, spelar en före detta litteraturprofessor på väg långt in i dimman. Med Hemingway som sin store idol. I sina bästa stunder citerar han långa stycken av Papa utantill. Den gamle och havet. Men för det mesta sviktar minnet. 

Mirren agerar en svårt cancerangripen kvinna i peruk som driver igenom att de i den liksom det såta paret åldrade husbilen, döpt till The Leisure Seeker, skall bege sig ut på en sista semester tillsammans. Ta sig från Massachusetts ned till Key West och Hemingways forna bostad. Den sistnämnda förvandlad till ett vidrigt turistinferno. Upptäcker de vid framkomsten. 

Förändring och förgänglighet - allt förändring och förgänglighet. 

Du tror du undkommer döden men rusar rakt in i hans famn. Det kan bara sluta på ett sätt, som det ju förvisso gör för oss alla. En film som inte är särskilt bra, alltför förutsägbar. Föga uppbygglig, snäppet från ångestframkallande. Definitivt inte lämplig för en känslig, neurotisk Skriftställare som även i vanliga fall har svårt att sova. 

Frågan infinner sig oundvikligt: är alltid det andra alternativt det sämsta? Skall man leva till varje pris?

söndag 23 september 2018

Myrsteg mot ett modigare liv

Nio år har rusat i väg sedan dramaturgen, den ytterst begåvade och beläste teaterkonstnären Joakim Stenshäll hastigt gick bort. Jag minns dagen som den var i går. Dödsbudet mottogs medan regnet tröstlöst vräkte ned utanför polkagrisarnas Gränna. 

Vi rastade på väg mot Greifswald och ett studiebesök på den forna militärbasen Penemünde. Dan-Axel, vän och producent på Folkteatern i Gävle, ringde på min mobil. Jag anade, av underlig anledning, omedelbart oråd när jag på displayen urskiljde att det var han. 

Under ett par år samarbetade vi nära och intensivt, definitivt inte konfliktfritt det skall gudarna veta, Joakim och jag. Daglig kontakt runt projektet Förrådet på Folkteatern i Gävle som vi tillsammans initierat och även ledde. 

Debatt, samhällsfrågor, musik och skådespeleri (vissa kvällar medverkade medlemmar ur Folkteaterns ensemble) i en salig blandning. Inspirerat av tyska, liknande projekt, Joakim och jag delade en kärlek till Tyskland, dess konstnärer, skriftställare och intellektuella. (Förutom kärleken till Vilhelm Ekelund.) Nå, Joakims dyrkade husgud Brecht svalde jag inte med hull och hår. 

Kulturbrauerei i Prenzlauer Berg i Östberlin hade jag besökt och förtjusts av. Påminde med sitt blandade koncept i stora drag om det vi ville skapa i källaren på Folkteatern. Med syfte att nå en annan publik än den gängse med en överrepresentation av kulturtanter. Ett våghalsigt experiment, ett avancerat försök. (http://nationelladramaturgiatet.se.loopiadns.com/verksamhet/forradet-ett-estetiskt-politiskt-och-existentiellt-forsok/)

Ett oerhört inspirerande och berikande samarbete! Men det utmanade, för att använda ett utslitet ord, mig och min med möda fram till dess upprätthållna självbild. Joakim var hela tiden envist, stundtals häcklande och retsamt, på mig om att jag måste sluta på högskolan. Inte kasta bort mitt liv på en sådan trist, likstel inrättning. Ägna mig åt skrivandet på heltid. Ta det på blodigt allvar. 

Han genomskådade mig, tvekade sedan inte att tala klarspråk, ville mig väl. Genom att jag kunde säga att jag skrev på sidan om mitt ordinarie arbete, höll jag ryggen fri. Jag gav mig själv möjligheten att alltid skylla på att jag inte hade tillräckligt med tid för att skriva det jag egentligen ville skriva. Svepskäl gift med vankelmod - en förgörande mesalllians.

Genom att produktivt umgås med andra människor, nu talar jag inte om spegling utan behovet av att träffas av en ärlig blick, eller kunna öppna sig och vara lyhörd, får man fatt i sig själv. Delar av en själv blottläggs. Det öppnar för handling och förändring. Naturligtvis inte så lätt som det låter. 

Men det gäller att finna, i nåd få göra detta, dem som kan vara en behjälplig i detta insiktsskapandets livslånga projekt. Definitivt inte dödgrävarna till urtrista, intellektuellt undermåliga, kolleger på högskolan. Där kan man tala om att slänga bort dyrbar livstid, mina förlorade år. 

Jag minns ett annat konstnärligt samarbete, med Hans Limbus Tjörneryd. (Båten, gatukonst ur hans hand, placerad mitt i Gävle, retade upp infödingarna: "Skall sådant kallas konst?!") Han fick mig att inse att jag tryckte på den kritiska knappen alldeles för tidigt i våra projekt. Det hämmade mig. 

Det kritiska, analytiska tänkandet bar jag med mig från den akademiska världen. Men det var kreativ och uppfinningsrik jag behövde vara, skapande och gränslös - ingen akademisk, småaktig teoretiker. Tjörneryd visade vägen. (https://www.gd.se/artikel/kultur/vi-sitter-fast-i-hjalplosheten)

Joakim påvisade mitt bristande mod. Att jag inte vågade kasta mig ut. Egentligen handlar det om livsmod. Inte enkom skapandets mod. Kanske samma sak egentligen. Att leva fullt ut är att leva skapande. Sluta att förminska sig själv. Tro på sin egen, inneboende storslagenhet. Jeder Mensch ist ein Künstler, proklamerade Joseph Beuys. Livet är ett konstverk - att ta ansvar för och utforma varje dag.

Jag försöker, med betoning på försöker, numera följa ledstjärnorna: leva för dagen, leva för det som är viktigt samt visa handlingsduglighet. Försöka vara mer existentiellt modig. Myrsteg tas mot ett modigare liv. Det liv som det pågående samarbetet med konstnären Erling Öhrnell, honom tackar jag högre makter för, öppnar dörren för. (https://www.gd.se/artikel/gastrikland/gavle/fangslande-om-meinhof)

Tänder ett ljus för dig, Joakim. Jag glömmer dig aldrig. Du är saknad. 


fredag 21 september 2018

Du blir mer och mer lik din pappa!

För mig kan allt som vi förgängliga varelser mer eller mindre medvetet företar oss under vår korta livsvandring fångas med det dialektiska begreppsparet befrielse - fångenskap. Det ena kan inte tänkas utan det andra. Det är som med Hegels herre - slav - förhållande. De båda kan inte löskopplas från varandra.

Vad befriar - vad fängslar oss? Det gäller både det privata och professionella livet. Frågan förtjänar, eller snarare borde, ställas varje dag och i alla sammanhang. Besvaras så ärligt som möjligt, med respekt för en själv och de konsekvenser svaret leder till. Vi har bara ett liv. 

Det tarvar förstås mod, alldenstund befrielse och uppbrott krävs. Enklast att stanna kvar i fängelset - man vet vad man har men inte vad man får. Som i dåliga förhållanden, på nedbrytande arbetsplatser, i döda äktenskap. Men vi har ett val, vi har alltid en möjlighet att välja, det kan vi inte svära oss fria ifrån. Vi som inte har fötts in i ofrihetens förkvävande kulturer där det individuella valet per definition inte existerar. 
Jag bor i Staden som ligger vid havet utan att det syns. Men är uppvuxen i Staden utan nåd - där man umgicks mycket med släkten. Förmodligen klassbundet. Tjocka släkten kallade den i Sandviken uppvuxne Per Gunnar Evander en av sina  böcker. Kanske med ironisk underskruv. Jag minns den inte så bra, nämligen länge sedan jag läste den.

Jag associerar omedelbart till  Martins Ljungs klassiska monolog Ester (finns på YouTube) när jag tänker “släkt”. Den släkt man firar semester hos, något självklart, även om man inte möts med stora famnen och vidöppen skafferidörr. Under den sönderslitande AMS-tiden (Alla Måste Söderut), den folkomflyttning som den förkättrade arbetslinjen påbjöd, med rotlöshet och vantrivsel i släptåget, inte så ovanligt. På semestern åkte man helt sonika hem - tillbaka till släkt och vänner.

“Blod är tjockare än vatten”, förmanade alltid min mor. Orolig över att jag inte var tillräckligt släktkär. "Inkommensurabla storheter, dyre moder", replikerade jag när jag börjat läsa i Uppsala och lära mig det akademiska fikonspråket. Hon bara skakade på huvudet åt mina konstigheter. 

Släktskap som något man får på halsen. Den släkt som följer med äktenskap, man gifter sig ju inte med en person, det är en paketlösning utan att man kanske fattar det. Bakom den utvalda står en rad personer som på olika sätt präglat den förra, placerat henne i bestående relationer och ärvda beteendemönster. Oftast omedvetet. 

När det bråkas, tonläget skruvas upp, kommer det förr eller senare och plötsligt är släkten osynligt men påtagligt närvarande i rummet: "Du blir mer och mer lik din pappa!" Och så rullar det i gång, trappas upp: "Ja, men du då! Jag ser din mamma i dig."  

I mitt liv dök plötsligt Gunnar upp, en släktforskande före detta arkitekt som till min växande lycka gav mig, på min mors sida, en släkt av smeder. Gav mig därmed rötter i södra Tyskland med anor tillbaka ända till 1400-talet.  Nycklar till olika gåtor. Min mors kroniska vattenskräck. (I släkten hade det förekommit drunkning, smeder bodde vid vatten, små barn utan tillräcklig tillsyn trillade i.) Min ohöljda kärlek till Tyskland. 

Jag blev en Stake, släktens namn. Min självbild färgades. Smeder - inga dåliga grejer! Dem sätter man sig inte på, inga mesar. Jag erbjöds en berättelse att kliva in i. Den passade mig som en välsittande kostym.

Inga nya tankar, men förstärkta av den bok jag just nu läser och har svårt att lägga ifrån mig. Men som skrämmer, ganska så rejält dessutom. Det Sverige som jag kände förändras allt snabbare och blir något annat. Människor har vandrat in, för vilka många familjen och släkten är allt. Blodet. Och det är, som min mor framhöll, tjockare än vatten. Läs: samhälle och stat. 

Boken: Per Brinkemo och Johan Lundberg (red), Klanen: Individ, klan och samhälle från antikens Grekland till dagens Sverige, Timbro



torsdag 20 september 2018

På darriga ben med John Mayall

Bubbelgumartisten Britney Spears landade, föregånget av hysteriskt stor uppståndelse, i Sandviken på Göransson Arena som anläggningen inmutande har döpts till (aldrig kommer det göranssonska järngreppet att släppa över den arma stan, själarnas fångenskap fortsätter postumt, lär väl aldrig upphöra), för att sjunga playback eller om hon bara skulle mima. 

Tydligen gick invånarna man ur huse, beredda pröjsa för svindyra plåtar. Fråga mig inte varför. 
De förblindade skulle ha varit med under the good old days of rock'n'roll i Viken! Om de varit det, skulle de aldrig ha nedlåtit sig till att betala för att glo på en sprattlande Spears, jag lovar. 

Häromdagen berättade jag om när Jimi Hendrix gästade Jernvallen och sparkade en i vårt band i baken. En annan guesting big shot var John Mayall med sina Bluesbreakers. Hösten 1967. Vi ett av förbanden. Den gången utdelades ingen spark, bör genast tilläggas. Ingen skugga må falla över mister M. 

Fyra man i bandet, på tok för tunn sättning, vi var ju inga The Who. På darrande ben, i åtsmitande vita brallor, äntrade jag den enkla scenen. I den månghövdade publiken kurade en före detta flickvän. Jag kunde inte urskilja henne men träffades av hennes röntgenstråle till blick. 

Jag kan inte ta gift på att virtuosen Peter Green plötsligt gled in och kastade ett getöga på oss där uppe på scenen. Burr, kunde jag hade jag sjunkit genom golvet. 

Jag brukade alltid känna på mig redan efter inledningsackordet om en spelning skulle bära eller brista. Den här gången viskade min intuition efter blott några sekunder till min fasa: det här kommer inte att gå bra. Och min röst, annars min främsta tillgång, avslöjade nervositeten. Rösten - närvarons eller frånvarons spegel. 

Osäker röst, jag som annars låg inne med en kraftfull pipa. Omtalades för den. Nu pressade den under stor möda fram Knock on Wood och In the Midnight Hour. Till svajigt ackompanjemang. 

Inte blev saken bättre av att vi dyrt och heligt lovat vår ängslige manager Nisse att inte dricka en droppe före framträdandet. Efter ett par mer eller minde blöta spelningar. Men det är ju som med tävlingsskyttar: de som har lov till en knapp eller två innanför västen för att lugna nerverna. 

Samma med oss. Knapparna lugnande medicin. Men ibland blev det lite väl mycket medicin. På Jernvallen denna höstafton var vi hursomhelst torrlagda. Spända, kom inte loss.

Den sanne brittiske gentlemannen Mayall hade tydligen till den oförliknelige eldsjälen Henry, sin tids Ingemar Dunker i betydelse för musiklivet i brukssamhället, efteråt givit oss visst beröm. Nå, han var väl artig. Och tackade för nattlogi. 

För om inte minnet sviker, erbjöds han kvarta hemma hos Henry på Klangberget (bilden). Tydligen hade fadern vresigt innan han i ottan cyklade ned i Verket muttrat: "vad har du nu släpat hem för typer?" En äkta sandvikare låter sig inte imponeras av något. 

Mayall lirar fortfarande, he´s still got the blues. En bild på nätet från en konsert framkallade dessa minnen. 

Those were the days, my friend. And they had to end. Fyrtio år senare återsåg jag konsertlokalen inifrån. Den såg likadan ut som då. Nästan kusligt, som om tiden stått stilla. 

Halvdunkel, damm virvlade ystert omkring i en genom de väldiga fönstren inbrytande solstråle. Och så tystnad. Jag blundade och lyssnade intensivt in mot väggarna: tystnad. 

tisdag 18 september 2018

Jimi Hendrix autograf i baken

Läste i GP att det välbekanta Hotell Opalen i Göteborg, där Skriftställaren själv aldrig bott vad han vet, grundligt har renoverats för många sköna miljoner kronor. 

Samtidigt inrättar man, påpassligt nog, ett Jimi Hendrix-rum. Wow! Så skall en slipsten dras när man tänker upplevelsehotell. Med gitarr på dörren och celebritetens namn. Vad med bakgrundsmusik i form av improviserade gitarrslingor så fort man öppnar dörren till rum 625? Har hotellet förbisett det? I så fall: varsågod - här ett tips!

Jag föreslog en gång vd:n för Högbo Konferenshotell utanför Sandviken att göra detsamma, skapa ett sådant rum, ”men han tog ju aldrig in här”. Suck, vad spelar det för roll! A good story is always a good story, man. Jimi spelade ju faktiskt i natursköna Högbo. På den utomhusscen som kulturvandalerna skattat åt förgängelsen. Den legendariska platsen skändad. Marken minns mullrande All along the watchtower. Förtrytelsen skakar.

Tydligen frågar många gäster, förmodligen de flesta silverryggade fyrtiotalister, som checkar in på Opalen om vilket rum mannen med höjdare som Purple Haze och Hey Joe bodde i. Den där oförglömliga vinternatten i januari 1968 när han gick bärsärk och besinningslös slog sönder inredningen, gjorde kaffeved av möblemanget, han levde om och väsnades så det hördes runt om på hotellet och väckte gästerna. Ordentligt dragen, kanske även påtänd.

Det vankades polishämtning och sinkaburen för att sova ruset av sig. Turnéledningen var angelägen om att fortsätta turnén förstås, betalade snabbt böter och kompensation för det totalförstörda rummet. 50 000 pix i dagens penningvärde. Opalen borde ha avstått och bjudit på notan, förstått att det var marknadsföringspengar - branding money. År efter år. En investering i upplevelsekapital. 

Jag vet inte om han ankom Sandviken och Jernvallen före eller efter Opalen. Men jag vet att han på klassiska Jernvallen (bilden), samma månad som han levde rövare i Göteborg, sparkade vår, Two Good Reasons, eminente bandmedlem Åke på det ställe där solen aldrig skiner. 

Vi var slokörade på väg därifrån med våra instrument, när Åke kom på att han väldigt gärna ville ha den stores autograf. 

Knackade därför försiktigt och finkänsligt på dörren till logen, jag menar omklädningsrummet som luktade svett och liniment, Jernvallen är ju en idrottsarena. Jimi, med ena armen i bandage, öppnade dörren, snurrade runt på Åke, sparkade honom kraftfullt i baken, därefter åkte dörren igen. 

Åke, kanske och högst sannolikt, men vad vet jag, den ende levande personen på denna jord som fått en fot i baken av the one and only Jimi Hendrix. Inte dåligt på min ära. En autograf, jag menar ett fotavtryck för det kan ju inte heta fotograf, som sved - en liten stund. Men stannade kvar. 

För en tid sedan sammanstrålade Åke och jag över en kopp kaffe. Inte setts på många år. Mindes delade bandtider som var, i dem ingick Hendrix spark som borde bli legendarisk. Som jag dock glömt bort, kanske snarare förträngt.

Jag minns ju, det förmedlade jag även  till Åke, Jimi Hendrix som en snäll, lite blyg person. Men utanför Jernvallen och Opalen då förstås.

18 september 1970 i London var Jimis liv över. Mannen som lirade gura som ingen annan  kunde således också dela ut en rejäl rövspark utan att hejda sig. Även med adress en ung, oskyldig grabb från Sandviken.

Lästips: Lasse Ekstrand, Måste bara kyssa himlen. En roadtrip med Jimi Hendrix i bagaget, Zoot Förlag

fredag 14 september 2018

Döden är hjärtlös

Det piskande regnet har upphört, de hårda vindarna mojnat. Göteborg visar upp ett vänligare ansikte än de senaste dagarna. Med spårvagn 9 tar jag mig till Västra kyrkogården i Göteborg. Vackert belägen i Sandarna, nästgårds Majorna, Göteborgs klart bästa stadsdel. 
30 000 gravar. En nästintill oöverskådlig kyrkogård. 

Jag tar hjälp av en som som av klädseln att döma arbetar på kyrkogården, frågar efter Tottas grav. Efter att ha fipplat en stund på mobilen hittar hon platsen, följer mig dit. Konstaterar att det var "länge sedan någon frågade efter honom". Det får en symbolisk, mörk underton. "Ingemar Johansson frågar många om." 

Ser framför mig Totta i Tältprojektet där han hade en bärande roll. Föreställningen såg jag första gången i Kvarnsveden utanför Borlänge i samband med ett midsommarfirande. Från malmfälten anslöt sig Harry, Luspa och de andra strejkledarna, diskussionens vågor gick höga som alltid - rak kommunikation. Liksom Totta är de nu alla borta.

Björn Afzelius grav är prydd med hälsningar av olika slag från dem som saknar och aldrig glömmer honom. Jag minns hur kompisen Wiehe drygt, en riktig pösmunk den där Wiehe, uttalade sig kritiskt om Afzelius texter. Men den senare var folkkär och behärskade den svåra konsten att skriva enkelt. Kanske lite väl enkelt ibland, om man skall vara ärlig. Sålde många skivor. Vet inte om han var så glad över att dansband spelade hans låtar. 


Lasse Brandeby sa att han gärna stannade på sjukhuset livet ut, bara han fick leva. Hjärtknipande. Men döden är som bekant hjärtlös, vet inte vad hänsyn heter. Tar både vuxna och barn. Artister och andra. Låter ingen slippa undan. 

"Döden har du alltid med dig i byxfickan", sa Gösta Ekman. När jag skrev Döden 31 sortier var idén bakom att skriva just denna bok att ökad dödsmedvetenhet förstärker livskänslan. I bästa, men kanske sällsynta, fall modet. Vi ska alla dö. Varför då fegt krypa för överhet eller fåfängt söka rikedom? 

Jag hoppas boken kan fungera så för den som läser den: förstärkande av livskänslan. Och apropå Azelius, ännu en gång: jag har aldrig skrivit så enkelt som i sortierna. 

PS. Benen tröttnade av allt mitt irrande, jag gav upp tanken att också besöka Ingemar Johanssons grav, liksom Gunnar Grens. Ett tips till kyrkogårdsförvaltningen: förteckning på tavla så man lättare hittar de gravar man söker. Vanligt på utländska kyrkogårdar.


torsdag 13 september 2018

Mannen historien borde ha sluppit

På C More, äntligen en riktigt sevärd film bland allt lättviktigt skräp: The man with the Iron Heart. Det var så Hitler beskrev honom, titeln är ett direktcitat. Min salig mor skulle nog snarare ha sagt, att han var hjärtlös. Något av det värsta hon visste. 

Richard Heydrich. Avskedad, därmed vanärad, från flottan efter en osnygg affär med en kvinna. Uppmuntrad av sin hustru, mer ideologiskt övertygad än maken, att ansluta sig till nazisterna. Den vägen gjorde han karriär och skaffade sig handlingsutrymme. Först hos Himmler.

Underrättelseansvarig inom SS, vilket innebar att han kunde spionera på sådana han behövde ha kontroll över, till exempel  befäl inom Wehrmacht som vägrade delta i etnisk rensning. Mot dessa, det fanns faktiskt sådana som vägrade slakta oskyldiga under arméns framryckning i öst, kunde han hänsynslöst utöva utpressning genom att leta fram snaskigheter.

Han ledde Wannsee-konferensen om den slutgiltiga lösningen där Eichmann förde protokoll. Jag minns plötsligt när jag tillsammans med en grupp kolleger besökte det beryktade huset (se bild), numera museum, där konferensen ägde rum. Vackert beläget vid berlinarnas badsjö Wannsee. 

Jag visste att Goebbels hade roffat åt sig en bostad inte så långt därifrån på halvön Schwanenwerder, där också bland andra Albert Speer hade ett hus. Jag frågade personalen om adressen till Goebbels, men av svårbegriplig anledning spelade de icke vetande. 

För något år sedan tog jag mig till Schwanenwerder för att beskåda klumpfotens hus. Märklig känsla stå där vid grinden. Ett par hus bort bodde Lida Baarova som Goebbels ville slå sig samman med, men Hitler sa blankt nej till Goebbels önskan om att få bryta upp och bli ambassadör i Tokyo, leva med den vackra skådespelerskan: "Historien har givit er ett uppdrag."

Heydrich, som kunde utgjort ett allvarligt hot mot Himmler och dennes position, utnämndes till ståthållare i Prag och blev snabbt fruktad för sin grymhet, skadades i ett attentat på öppen gata, dog av skadorna. Som hämnd anställdes en massaker i byn Lidice. Massakern fotograferades som framgår av bifogade bild.

Det är frestande att börja psykologisera när man studerar förbrytargalleriet i nazisttoppen: Hitler förstås (Alice Miller har ägnat sig åt att analysera hans personlighet), Göring, Goebbels och Himmler. Frestande klistra på etiketter: sociopater, psykopater, allvarligt störda narcissister, styrda av Thanatos.  Hur annars förstå sig på dem. Men vad vinner man på att demonisera? 

Klumpfötter och fetmagar. Smala läppar. Knappast den stiliga ariska människotypen, om man säger så. Den musicerande, han var en begåvad violinist, Heydrich avvek genom sitt attraktiva yttre. Men det är något iskallt som strömmar ut från honom och som filmen också förmedlar. Han verkar totalt känslomässigt död och bottenfrusen. Han skrämmer. En samvetslös mördare och maktmänniska. Att förgöra andra - ett mål i sig. 

På Invalidenfriedhof i Berlin begravdes han. Jag har varit där. Inte ett spår efter honom. Gravstenar som väder och vind utplånat texten på. Heydrich, "den blonda besten" som han också kallades, likaså utplånad. Mannen som historien kunde klarat sig utan. 

Se filmen!


onsdag 12 september 2018

Man kunde lika gärna klona Greider

Till hotellfrukosten, i matsalen hör jag danska röster, läser jag en anmärkningsvärt lång recension i GP av en nyutkommen bok av Erik Hörstadius. En bok om Sverige efter (?) flyktingkrisen. Enligt recensenten försöker Hörstadius sig på att bedriva gonzojournalistik. Som enligt samme recensent betyder att dricka flitigt och skriva slängigt, en något slarvig definition. 

Thompson nämns inte i texten, däremot Lundell som något slags förlaga. Men inte kan man nämna Lundell och Hunter på samma dag! Det råder klasskillnad, den senare en stor stilist. Och så Hörstadius i det sammanhanget: gärsgårdsserien.

Ett regnigt, ogästvänligt Göteborg, överfulla bussar och spårvagnar. Kraftig blåst som sliter i paraplyet. På Vasagatan möter jag en surmulen, liksom tillknycklad, Bo Rothstein, iklädd röd Harvardtröja. Jag trodde Rothstein höll till i Oxford och därför borde bära tröja som signalerar detta, illojal även i detta avseende? En orädd man, jag minns fräna verbala bataljer han utkämpade med universitetsledningen i Göteborg.

Knallar vidare och tänker dystert: Inte är det många som sticker ut, som har en egen röst i det offentliga samtalet. Och som inte räcker ut fingret i luften och känner efter vart vindarna blåser.

Stefan Lindgren (den glade mannen i keps på bilden) i nättidningen 8 dagar. Alltid påläst, alltid kritiskt tänkande och reflekterande, går motströms - skarpare huvud än de flesta. Om än med en viss förkärlek för Ryssland. Och tyckte inte om när jag i en krönika i just 8 dagar benämnde DDR "förtryckarstat". Var den gode Stefan månne gäst någon gång hos Honecker och kompani? Trampade jag på en öm tå?

Jan Myrdal, förstås. Giganten. Oförtröttlig. Håller ställningarna. Besitter fortfarande förmågan att reta upp och provocera. Efter honom blir det tomt, ingen kan mäta sig med honom. 

Arpi i Svenskan. Johan Lundberg, om än inte förekommande så mycket i spalterna. Lasse Åberg, inte han med Sällskapsresan utan den samhällsgranskande journalisten. Idel män, jag vet. Kanske lägga till Teodorescu här i Göteborg. Jag har svårt att få ihop tio namn. 

Lite skrämmande med åsiktskonformiteten i offentligheten, inte så lite heller. Man kunde lika gärna klona Greider. Mannen som alltid kommer när SVT ringer. Verkar inte ha något annat för sig än att flyta ut i tv-soffor.

På mina morgonpromenader passerar jag Göteborgs universitet, alldeles i närheten bodde Siewert Öholm. Jag hör ingenting inne från universitetet. Dörren ordentligt stängd för att hålla kritiskt och fritt tänkande ute. Följer man Academic Rights Watch på nätet är det lätt att bli mörkrädd över vad som pågår på svenska lärosäten. Nepotism och yttrandefrihetskränkningar är vardagsmat.

Vill helst inte minnas min sista arbetsplats med antiintellektuella figurer som smutsade ned allt vad fritt och kritiskt tänkande hette. Fattar inte hur jag stod ut så länge med alla dessa maktens medlöpare som släppte ut "värdegrund" och "UKÄ har sagt" så fort de öppnade munnen. Föraktliga. 


tisdag 11 september 2018

Men på Valand kunde Peter Dahl inte undervisa!

Efter frukost bestående av fil med flingor och hallon samt svart kaffe på Spar, detta utmärkta hotell med vänlig och tillmötesgående personal som får mig att känna mig som hemma, i Majorna och som jag de senaste åren frekventerat vid varje besök i Göteborg: upp på apostlahästarna, ut på de väntande gatorna. Blå spårvagnar dundrar förbi. 3:an och 9:an. 

Passerar Bengans uppe på Stigbergstorget. Musik och kafé lyckligt gifta med varandra. Anrikt detta Bengans. Håkan Hellström har med all rätta hedrat det genom att lansera skivor där. 

Apropå det. Hellströms nyenkla poesi tilltalade mig länge, även om jag hade svårt för hans fåniga sjömanskostym. Men så, under en konsert på Ullevi, tv-inspelad: Nej, bara för klent. Hans texter för tunna. Jag stängde av. Därefter aldrig mer Hellström.

Till vänster om mig Stena Lines Danmarksterminal. Frederikshavn - bara drygt tre timmar bort. Nordjyllandssommar. Det skimrande Krøyerland. Semesterkänslan smyger sig på, framkallar svårhanterlig längtan. Jag blundar, längtar intensivt till det yndiga landet på andra sidan vattnet. 

De starka semesterkänslorna avslöjar för mig att jag inte var någon arbetshäst under alla mina yrkesverksamma år, trots brukssamhället i ryggsäcken - och med modersmjölken: Man skall göra rätt för sig och slita i sitt anletes svett. Flinkt arbete leder snarast till vilan. 

Kanske borde jag kallas skrivoman. Jag kan ju inte låta bli att skriva. 

Genom Haga. Allt tyngre steg, det luktar oförskämt dyra fastighetsrätter, välbärgad medelklass. Kall stenöken. Gentrifieringen, som akademikerna säger, tog Haga. Jag minns, kan inte radera ut, det Haga som var. En levande stadsdel med karaktär. Inte längre.

Till höger om mig Handelshögskolans av kapitalet sponsrade boning - krämarborgen. Jag var inbjuden en gång för att föreläsa i enlighet med den inbjudandes önskemål: "Kom som du är!" 

Mycket hedrande, skulle ljuga om jag sa något annat, erhålla en sådan inbjudan, men inte lätt att leva upp till outtalade förväntningar. Skam att säga minns jag inte hur jag lade upp det, eller hur det gick. 

Men jag minns en stackars student som gick fel, hamnade på mitt pass, blev alltmer förvirrad, det syntes i hans allt längre ansikte. Tills jag förbarmade mig över honom, lät honom pysa i väg.

Längre ned på Vasagatan Valands konsthögskola, på väggen: Slöjdföreningens skola. Den magnifike Peter Dahl skrev hur roligt som helst om hur det var att tjänstgöra som gästprofessor där under den illröda tiden, inte kunde han bedriva någon undervisning, stormigt stormöte på stormigt stormöte följde på varandra, knutna nävar och apeller, bara att glömma allt vad undervisning hette, Peter skrev av sig i boken Konstnären som magister, jag erhöll den med vänlig dedikation. 

Jag föreläste om Joseph Beuys på Valand. Cancersjuk, trött och sliten. Utanför Valand, när jag var på väg in, dök en tidigare student till mig upp, tog handfast tag i mig och yttrade bestämt: "Du vågar inte dö!"

Upp till Stadsbiblioteket nära Götaplatsen för att sitta där och skriva på min kärleksförklaring till Vendsyssel i Nordjylland: Danish Dynamite. Passerar först Lorensberg. Aldrig fallit för Galenskaparna - Lorensbergs publikmagnet. De har lagt till 24 föreställningar av Macken efter 157 på raken.

Men Claes Eriksson, det är en begåvad göbbe, det.