torsdag 28 februari 2019

Mjuka är de, sa Bill - de är mjuka, sa Bull















Skriftställaren är inte riktigt kry och har därför tvingats uppsöka läkare två gånger. Som den udda observatör han är, noterar han att den inte alltför åldrade läkaren, som annars förefaller vara i god form, har löständer. 

Besöken är ganska dyra. Och det går att skoja till det: - Nu kan han ringa sin fru och meddela henne att hon kan beställa det där kaklet hon länge velat ha.

Förr när man i Sydafrika berättade att man kom från Sverige löd standardfrågan: - Hur är vädret just nu hos er? Men när doktorn som verkar vara i god form, dock med löständer, är klar med sin undersökning och skrivit ut fakturan: - Hur går det med migrationen? Följt av: - Ni måste vara försiktiga.

Ryktet om Sveriges vanvettiga migrationspolitik har nått även hit. Jag vet inte vad jag ska säga. Förutom att en smula skamset mumla medan jag tummar på räkningen: - It´s a growing problem. 

Jag har, tro mig, gjort allvarliga försök i Durban att inte ta del av bulletiner hemifrån. Jag blir bara nedstämd och på dåligt humör av att läsa om det sjunkande landet. Men det är omöjligt. Så fort jag slår på datorn så träffas jag av rapporter om nytt elände som äger rum långt borta från den kontinent där jag nu befinner mig.

I min hemstad har den huvudlöse kommunikationschefen låtit sätta upp en reklamskylt till en av infarterna: Välkommen till Gävle! En kvinna i hijab med styrkta kopplingar till salafister, kanske de värsta bland islamisterna och återfinns bakom moskén i Gävle, ler på skylten. 

Inte konstigt att det tar hus i helvete! Hur många av oss som bor i Gävle vill att den inresande skall få för sig att vår hemstad numera är en muslimsk sådan? Sveriges Raqqa?

Tavlan vandaliseras. Den huvudlöse kommunikationschefen skyller på nättroll, högerextremister och islamofober. Finns det ingenting i de omfattande protesterna som han kunde eller borde ha förutsett? Är han med den famösa skylten ute efter att provocera? Jävlas? Nå, omdömeslös har han tidigare gång på gång visat att han är.

Annars kloka journalister, dessutom vänner till Skriftställaren, hjälper den huvudlöse genom ett föga reflekterande kommentera det hela. Kvinnan på bilden är en omtyckt lärare som trots cancer kämpar på. Det är bara elaka rasister som härjar. Och nu har de lyckats. Jag skakar på huvudet åt dessa skriverier som blockerar ett öppet offentligt samtal.

Dagarna tickar på. Snart måste jag återvända. Ett  ord svårt att använda eftersom man i Sverige har börjat tala om IS-mördarna som "återvändare". Vissa aktörer, bland dem Rädda Barnen, kräver att de och deras familjer måste få komma tillbaka till Sverige. Jag hör Damberg surra i tv. Hör hustrun till en IS-mördare, en kvinna som vill återvända med sina barn, hylla svenskarna för deras "ödmjukhet". Hon menar väl snarare vår "mjukhet"? 

150 IS-mördare med svenskt medborgarskap har redan återvänt. Ingen ställts inför rätta. Hur många fler mördare skall välkomnas av det flata Sverige?

Det skulle varit mumma för Göring, de facto med anknytning till Sverige, och folkmördarkompaniet den gången. Att få kalla sig "återvändare" och gå fria.

Mjuka är de, sa Bill. De är mjuka, sa Bull. 

Bilden: En NS-troende och hans imam. 

tisdag 26 februari 2019

Fanon gör sig påmind i Durban















Ike´s Bookshop utmed Florida Road i Durban har jag besökt en gång tidigare. För ganska många år sedan. Den spelar en viss roll i boken Durban rapsodi. Trångt, stökigt och charmigt oredigt. Överfulla hyllor. Brant trappa upp till övervåningen med dess öppna veranda. Mycket trivsam, avslappnad atmosfär. Majakovskij blickandes ned från en affisch.

Förra gången, liksom denna afton, book release till vin och pizza slices. Hemma i Gävle spelar Brynäs mot HV. Matchen kan jag se på C More med hjälp av VPN. Otåligt tittar jag gång på gång på klockan under släppets gång och längtar till sändningen. Får för mig att jag missat en period. Men glömt tidsskillnaden. Väl hemma framför datorn har matchen ännu inte hunnit börja. De så kallade experterna dömer ut Brynäs redan innan nedsläpp. 

En antologi presenteras av några i densamma medverkande akademiker. Huvudfrågan som jag uppfattar den utan att ha läst boken, något jag heller inte kommer att göra: vad utför vi egentligen i vårt professionella värv som föreläsare och handledare? En ärlig självbetraktelse presenteras det som. Och analys av den organisatoriska inramningen. Alltmer kvävande och dikterande. 

En dyster, samstämmig bild av ett universitet i förfall. Studenter som bara vill komma igenom så lättvindigt som möjligt utan att plåga hjärnan. Helst utan att läsa böcker. Det raljeras från författarna över datorer och modern teknik. Förläggare som helst inte vill publicera några akademiska, ytterst svårsålda verk. 

Jag tycker mig ana en viss bitterhet, eller sorg över sakernas tillstånd, från de medverkandes sida. Ur led är universitetstiden. Fyrtiotalisten och silverryggens nostalgiska klagan, kunde någon muttra. Men alla är inte grånade fyrtiotalister i författarkretsen. Och den hårda kritiken av universitet och studenter kan jag själv skriva under på.

Slaget är förlorat. Bara att konstatera. Glöm det universitet som en gång var. Lämna om du kan det som är.

Glad i det perspektivet att jag är utstämplad sedan ett par år. Det är känslan som infinner sig. Jag är borta från den akademiska värld jag innerst inne aldrig tillhörde. Det var ett jobb. Bättre än att sitta i kassan på Konsum. Eller förkrympas nere i Verket. Men arbetskamraterna hade säkert varit bättre än akademins klättrare med knivhugget i ryggen som specialitet.

Sammankomsten lunkar på. Det afrikanska, täta mörkret har fallit. Tillställningen känns alltmer tjatig och tröttsam. Jag tycker jag hört detta förr. Det akademiska navelskådandet. 

Men så! Under den avslutande frågestunden reser sig en svart student upp och uttrycker sig kritiskt till antologin som white man´s projekt. Dess etnocentrism - i en postkolonial tid. Han nämner hyllande Frantz Fanon. (Bilden.) En annan svart student är på väg att hänga på. Men tillställningen förklaras avslutad av en nervös arrangör som anar vartåt det barkar. När det äntligen börjar bli roligt! 

Därute på Florida Road självutnämnda svarta parkeringsvakter som mer än gärna tar emot en rand eller två. Så det gäller att alltid ha mynt till hands. Akademikerna härinne. De svarta därute. Sydafrika - en delad nation. 

måndag 25 februari 2019

Förtrycket hämndens moder










Medan mörkret hastigt faller över Durban ser jag på Netflix den spanska filmen Fotografen i Mauthausen. Baserad på en sann historia. Om spanska fångar i koncentrationslägret Mauthausen. Slogs i spanska inbördeskriget på regeringssidan mot Franco-fascisterna. Bland de förra några stalinister och partitrogna.

Idén föds att försöka bevara till eftervärlden det fasansfulla människoplågandet som sker i lägret. En av fångarna har anlitats av tyskarna som fotograf för att dokumentera. Men fotografierna får förstås inte spridas. 

"Annars kommer ingen att tro på det vi berättar." Negativen göms undan. Räddas till eftervärlden. Och kan framkallas. Användas som bevis. Som en avslöjande rapport från den grymhetens plats där det endast råder Nacht und Nebel. Bortom ord och förklaring. 

I efterbilderna till filmen höjs den autentiska graden när fotografier visas som togs i lägret. Dödstrappan som den kallades. Där många fångar dog under kånkandet på tunga stenblock. Himmler på studiebesök med plirande ögon. Hängda fångar. Internerade som är bara skinn och ben. Knappt människor längre. Tomma blickar.

Tyskarna flyr fältet. De allierade närmar sig. Kriget är förlorat. En mycket stark scen i filmen är den där man bevittnar lägerkommendanten hängande naken och ihjälslagen på stängslet. Svastikan inristad på flera ställen i kroppen. Händelsen finns förevigad på ett fotografi. 

En annan stark scen är när en brutal kapo omringas efter att tyskarna flytt och slås ihjäl. Han har dagligdags plågat fångarna och får bara vad han förtjänar. 

Det känns befriande att se det. Hämnden. Åskådaren kan andas ut efter att filmen igenom suttit och väntat, och hoppats, på dessa hämndens ögonblick. Det blir som katharsis. 

Förtrycket är hämndens moder. Självfallet finns förtryck som aldrig hämnas. Förtryck som utmattar och länge består. Utan att förtryckaren tas om hand som rättvisans moral och anständighet påbjuder. 

Plötsligt minns jag den lysande danska tv-serien Bedrag. Den förbigångna  banktjänstemannen Anna som tröttnar på att vara en grå, tyst mus på ett kedeligt arbete i ett kedeligt liv. Trampad på. Ger sig mot rejäl provision i lag med bovar som behöver tvätta pengar. Ändrar sitt liv. Åh, vad man önskar att hon inte skall åka dit. 

Hämnden har alltid varit en stark drivkraft för Skriftställaren. Ge igen så det svider. Betala tillbaka med rejäl ränta. Det har förstås aldrig rört sig om läger-kapon som skall bultas sönder och samman. Ingenting i den divisionen. Men ändå och likafullt. Balansen måste återställas. Det måste kvittas. Förr eller senare.

Primitivt? Själens mörka fläck? Äh. Aldrig vända andra kinden till. Aldrig bara "gå vidare och lägga bakom sig". Glömma och förlåta. Hämnden är befriande. Reser upp den slagna, missbrukade människan. 

söndag 24 februari 2019

Älskade Sydafrika












Airbnb-lägenheten har många rum med högt i tak och stiliga ljuskronor. Inrymd i ett stort gammalt trähus nära den livliga Florida Road med sina många trevliga kaféer och restauranger. Jag tänker spontant kolonialtid och burgna kolonisatörer.

Elektrifierat stängsel runt huset. Täta buskar som försvårar intrång. Men förmodligen inte stoppar det. De drivna skurkarna vet hur ta sig in. 

Inga hundar som varnande skäller. Men bevakning dygnet runt med en väktare, tämligen sömnig sådan, sittandes i en kur på andra sidan gatan. Säkerheten är högprioriterad i Sydafrika. Vilket innebär gyllene tider för väktarbranschen. I vars intresse det inte ligger att nedtona farligheten. Jag har inte spörjt någon som var med om hur det var under apartheidtiden. Men är nyfiken.  

Så gott som alla vi pratat med har råkat ut för någonting. Även allvarliga saker med knivar och skjutvapen inblandade. Grov misshandel. Det glömmer man ganska snart när man rör sig i det sjudande Durban invid Indiska Oceanen och översköljs av alla intryck. Men påminns när centrallåset i bilen automatiskt slås på. 

Och man mår bäst av att inte läsa någon av de lokala, sensationslystna publikationer som dagligdags detaljerat rapporterar om våldtäkter och väpnade rån. Svarta, skräckinjagande nunor på framsidan. Demoniserande, kunde någon som blundar för det uppenbara tycka. 

Vissa saker vill inte det styrande ANC att man talar officiellt om. Svartas våldtäkter på vita kvinnor. Överfall och mord på vita farmare. Turistindustrin får inte skadas. Utländska investerare inte skrämmas bort. Och de svarta, som skänker den legitimitet den i många fall genomkorrupta ledningen för ANC behöver, är ANC rädda om. Svarta skall inte utpekas. Majoritetsbefolkningen. 

Adderas bör att legitimiteten och stödet för ANC sviktar efter alla avslöjanden. Storskurken Zuma icke att förglömma. 

Raser är erkända i konstitutionen. Regnbågsnationen, om någon minns. I Sverige får man absolut inte använda ordet ras. Inte ens om hundar. Art skall det heta. Den politiska makten och dess lojala hejdukar tror att verkligheten försvinner om man bara använder rätt ord. De korrekta och påbjudna.

Tar man del av aktuell statistik över dödsskjutningar och våldtäkter i Sverige tycks mig inte mitt hemland vara en säkrare plats än Sydafrika. Den vansinniga migrationspolitiken ödelägger landet. 

Jag sitter i shorts på verandan till det stora huset med datorn i knäet och kaffekoppen inom räckhåll. Njuter av värmen. Rena högsommaren med svenska mått mätt. 26 grader redan före klockan 9 om morgonen. 

Plötsligt kilar en spanande markatta med lång svans förbi. Följs snart av flocken med små ungar och allt. De är smarta och skickliga på att ta sig in och förse sig. Gäller att hålla fönstren ordentligt tillbommade. Vi tycker de är söta och gulliga. I den bofasta befolkningens ögon är de fridlysta varelserna snarast ohyra.

På plats i det Sydafrika vi besökt många gånger, föreläst i på universitetet, och efterhand kommit att älska. En Afrika-kännare konstaterade: Man gråter två gånger i Afrika. När man anländer och när man far. En gång räcker för min del. Vid avskedet. Önskar det aldrig kom. Vad skall jag hem till det urspårade landet och göra?






fredag 22 februari 2019

Mandela och de hjälplösa














Efter en natts flygning med British Airways dubbeldäckare från Heathrow till King Shaka Airport I Durban möter jag Nelson Mandelas ansikte som det första jag gör efter att på trötta ben ha klivit in i terminalen. Ett uppförstorat fotografi hälsar välkommen till Sydafrika. 

Landsfadern. Försonaren. Den milde och gode. Han som enligt somliga förhindrade inbördeskrig och blodbad. Älskad även av vita. Jag minns min åldrade B&B-värdinna i Pietermaritzburg som längtade tillbaka till den gamla tiden med lugn och ordning. Stack inte under stol med det. Men hade bara positiva ord till övers för Madiba. En svart i hennes smak! Det berättade något.

Mandela utgjorde en projektionsskärm för de djupa leden. Stora förhoppningar knöts till honom och vad som skulle hända efter apartheids avskaffande. Förhoppningar som vad det led krockade med den krassa verkligheten. Det var ingen revolution som genomfördes. Inga radikala förändringar. Och ANC:s ledning visste snart att hämningslöst sko sig. Som alla nomenklaturer. Bortom de fagra orden. 

Det talas, hetsporren Julius Malema och andra trycker på liksom Winnie Mandela gjorde och hamnade i onåd hos ANC, om nationaliseringar och jorden repatrierad till de svarta. Men frågan är vad som händer i praktiken. Om det skulle genomföras. Det varnas från de insiktsfulla för den negativa utvecklingen i Zimbabwe. En gång Afrikas kornbod. Det avskräckande exemplet. 

Jag lyssnar till vita vänner och tidigare kolleger i Durban. Bland dem återfinns aktiva i motståndet mot apartheid en gång i tiden. De uttrycker besvikelse över utvecklingen i landet. Samma besvikelse kan man få höra från svarta. Bättre förr. Förtrycket efterträddes av den råa djungelns lag. 

Lägg till fenomenet white poor. Sedan länge kan man även se vita tigga vid trafikljus och annorstädes. Sjaviga vita. Till skillnad från välbeställda vitingar. Som ostört bara seglat vidare efter apartheid. Vita medelklassmän i shorts och flotta bilar. Men även svarta har tagit sig in bland de välbeställda. 

Kåkstäderna står kvar. Några gigantiska med många invånare. Klasskillnaderna växer. Ett tudelat Sydafrika. Postapartheids vinnare och förlorare.

De forna kollegerna har fått känna på påfundet affirmative action på universitetet. Hudfärg slår kompetens i många fall. I Sverige är det väl främst genus som skall fälla utslag. Men krafter drar åt samma håll som i Sydafrika. Inte sällan kan jag känna lättnad över att ha stämplat ut från tokeriet inom den svenska högskolevärlden.

Under de många åren av apartheid och ofrihet hann det mentala fenomenet inlärd hjälplöshet få fäste. Mentaliteter utplånar man inte över en natt. Och hjälplöshetens mentalitet lever än i dag i Sydafrika. Låter sig läsas av i kroppshållning. Tilltal. (Jag har själv blivit tilltalad baas.) Beteenden. 

I anden underkuvade svarta. Som om ingenting hänt. Jo - rösta får de. Röra sig fritt. Men förblir fattiga. 

Men, vad då?! Kasta sten i glashus?! Vad med Sverige och den hjälplöshet som tar sig uttryck i uteblivet motstånd från ett kuvat folk? Mot pensionsförskingring. Migrationsvansinne. Välfärdsnedrustning. Misskötsel av gamla. Januariöverenskommelser. 

Mössan i hand. I bästa fall tas frustrationen ut på nätet. Det lättas på trycket. Med risk för anmälan om kränkning och hets. 

Jag läser att Dansk Folkeparti lägger fram ett förslag om gränskontroller mot Sverige. För att inte få in kriminalitet i landet. Jag skäms. Sverige, (S)kammens land. 

Foto: Peter Morey

onsdag 20 februari 2019

Mina antikvariat















I Sandviken by the Verket fanns inget bokantikvariat. Och hade det funnits, hade jag knappast varit intresserad. De år som kunde ägnas åt läsande tillhörde musiken. Vi snackar ju 60-tal.

Mitt första antikvariat var Bokfenix på Drottninggatan i Uppsala. Massor med böcker i ett till synes oöverblickbart universum. Svajande travar på golvet. Men frågade man efter någon bok visste innehavaren omedelbart exakt var den fanns. 

Bok-Viktor som drev antikvariatet var ryktesomsusad. Det påstods att han var professorsson och gått sina egna vägar. Läst en massa ettor, som det hette på den tiden, på universitetet utan att ta någon examen. Överliggare fanns på den tiden, flera riktiga original i stadsbilden. Innan UKAS, PUKAS och allt vad de byråkratiska påfunden hette stängde dörrarna till den fria bildningen. Och öppnade för universitetets förfall.

Den gode Viktor hälsade alltid glatt på mig när vi stötte ihop på stan. När Frelimo skickat ut representanter för att samla in pengar och två av dessa dök upp i den gamla universitetsbyggnaden för ett solidaritetsmöte, dök även antikvariatsinnehavaren upp. Den månghövdade publiken inbjöds att ställa frågor. Gissa vem som höjde sin röst: Finns det björkar i Mocambique? 

De svarta gerillakämparna visste inte om han drev med dem eller inte. Tystnade. Kliade sig i huvudet. Bistra miner. 

Mitt andra antikvariat var Gefle Antikvariat. Drivet av den vämlandsbördige, obändige optimisten Conny Persson under valspråket ”det ordnar sig”. I antikvariatet fanns ett glasskåp med låst dörr. Där förvarades dyrgriparna. Rariteterna. Bland dem Vilhelm Ekelund. 

I Gävle fanns två personer, enligt Conny, som efterfrågade aforistikern som inte eftersträvade många läsare. Dramaturgen på Folkteatern, Joakim Stenshäll, samt Skriftställaren.

Hos Conny köpte jag till ett överkomligt pris de RAF-dokument som Bo Cavefors gav ut.

Antikvariatet har flyttat. Jag har inte besökt det där det nu ligger. Inte ännu. 

På planet från London till Durban sträckläser jag Shaun Bythells En bokhandlares dagbok. Bythell är inte fin i kanten. Utan talar med besk humor klarspråk om dryga kunder. Inget fjäsk. Det är mycket sympatiskt. Under sina år som bokhandlare har han förvärvat stor människokunskap genom att observera besökarnas beteeende. Men knappast utvecklat kärlek till desamma.

Bokhandeln är belägen i den lilla staden Wigtown i sydvästra Skottland. På sidan om världen. En fredad och idyllisk plats. Inga bilbränder. Ingen islamisering. Det är som i tv-serien Ett herrans liv och byn Dibley. Eller som i Bill-böckerna som min syster älskade. Åh, att få slå sig ned i Wigtown eller Dibley!

Bythells bokhandelsverklighet är ljusår från Bok-Viktors. Han skulle fått spader. Online-försäljning. Illasinnade ord på Facebook. Amazon som riskerar döda den traditionella bokhandeln. Sidoförsäljning av annat än böcker. Kunder som kommer in i en bokhandel och kikar. Sedan beställer på nätet. 

Mitt hem har länge påmint om ett antikvariat. Böcker överallt. Jag gjorde ett tappert försök att ordna dem i bokstavsordning. Men det är som om de skapar sig sin egen ordning. Genom nyförvärven som hamnar utanför den befintliga ordningen. När jag recenserade böcker åt Gefle Dagblad fylldes boksamlingen ideligen på. 

En vacker dag kanske jag skänker några lådor till Erikshjälpen eller Myrorna. Jag är inte längre så fäst vid böckerna som jag länge var. 

lördag 16 februari 2019

Psykoterapins sinnliga ord















Dynamisk psykoterapi står inte högt i kurs inom den svenska psykiatrin. Och har väl heller aldrig gjort det. För att inte tala om psykoanalysen. Förtalad. Tar för lång tid, heter det. Kostar för mycket - och kosta får inte terapi. Tveksamma resultat, dessutom. Enligt motståndarna. 

När man kan sätta in psykofarmaka och erhålla snabba resultat. Efter diagnostisering, vi lever ju i en diagnoskultur. Gäller även små barn. Och allt längre ned i åldrarna. Förskolebarn inte undantagna.

Den biokemiska tankefiguren äger hegemoni. Och KBT. Beteendemodifikation, hette det förr. Blivit allt populärare. KBT-terapeuter lovar quick fix och människor som inte orkar med att må dåligt, samt vill att det skall gå undan, efterfrågar det. Glöm all djupgående, insiktsskapande terapi. Och glöm symtomförskjutningar.

Jag hade naivt nog hoppats på att barbariet elchocker, som man en gång i tiden avlivade grisar i slakterierna med, för gott var borta som behandlingsmetod. Men icke. Jag hör talas om människor som även dessa dagar genomgår elchocksbehandling. Det är tragiskt. 

Jag minns från min tid som skötare på Ulleråkers mentalsjukhus hur skrämmande det var att tvingas bevittna en dylik behandling. Konvulsionerna. Chockvågen genom kroppen. Den behandlades förvirring och desorientering efteråt. Och behandlingen kunde upprepas flera gånger. Med bestående biverkningar som minnesförlust. 

Jag snubblar över den i en bokhög på mitt skrivbord och läser på nytt, många år sedan jag första gången greps av den, Joyce McDougalls Kroppens teatrar. Psykosomatiska sjukdomar i ett psykoanalytiskt perspektiv (Natur och Kultur, översättning Ingeborg Löfgren). Det är ren njutning att läsa den. 

Den humanistiska, kloka och varma människosynen som genomströmmar texten. Människan upphör att reduceras till patient och biokemi, hon förklaras människa och subjekt. Med ansvar för sitt liv. Och därmed kunna handla. Och förändra. Sig själv.

Självinsikt är möjlig. McDougall lämnar återkommande evidens för detta genom att varsamt berätta om människoöden hon mött i analys. Ett bättre liv än smärtans törnbeströdda existens låter sig anas. Även om det innebär beträdandet av en plågsam väg. Kräver långt och tålmodigt arbete med en själv. Och det erfordras mod. Frestande att fly. Därigenom fly det som genom terapin kunde börja hända med en själv. 

Ångesten är uppfinningarnas moder, heter det fyndigt hos McDougall. För att slippa den ångest svåra upplevelser tidigt i livet, redan i spädbarnets relation med modern,  frammanar är vi beredda att gå mycket långt i blindhet och dövhet inför vad den vittnar om. Rollo May skrev träffande om just detta, ångesten som vittne, i Ångest: En utmaning

Vi kan spåra källan till psykosomatiska störningar. Sömnproblem. Även missbruk, inklusive relationsmissbruk som inte behöver vara enbart sexuellt. Och det går att nå fram till källan. Det är möjligt. 

Utan att symbolisera dör vi, lär Jacques Lacan ha sagt. Vi måste använda ord i resan in mot oss själva. Det går inte utan ord. Kroppen har sitt icke-verbala språk. Ofta svårförståeligt och tillslutande. Taggigt och försvarsinställt. Ord måste till.

Och ord kan vara sinnliga. Det visar McDougall med all tydlighet. Jag njuter av att läsa henne. 

Och njuter av uppmaningen att dagdrömma, leka, tänka, tala. Hantera svåra känslor. Så att de inte biter sig fast i kroppen. Och låser in oss i ett psykosomatiskt fängelse.

fredag 15 februari 2019

Har ni det gött, eller?










Reality-tv tycks mig inte vara ett glasklart begrepp. Är exempelvis Rapport och Aktuellt reality-tv? Nyhetsprogram som påstås spegla verkligheten på ett sakligt och opartiskt sätt. Inslagen är redigerade, medvetet klippta och därmed tillrättalagda. Inga blåkopior. En omöjlighet, förvisso.

Nå, låt oss lämna den akademiska begreppsexercisen till akademikerna. Med tillhörande "problematisering" som de brukar säga när de vrider och vänder på orden så att man blir alldeles yr.

Reality-tv kan vara Flint Town. Både spännande och informativt. Om amerikanska polisers stentuffa vardag i en kriminellt belastad stad utan framtidstro. Efter huvudarbetsgivaren General Motors uttåg.

Reality-tv kan vara Wahlgrens värld. Så jolligt och korkat att man orkar inte titta mer än en mycket kort stund. Sedan förmår man inte mer. 

Oförglömligt när Blåvitt blev segerrika i Europa och klådde väletablerade storlag. Svennis som ung tränare. Knappt torr bakom öronen. Torbjörn Nilsson. Ruben Svensson. Röde Ruben. Håkan Sandberg som jag hade som student och imponerade på mig med sin beläsenhet och vakenhet. Klart överlägsen kurskamraterna. Glennarna. Alla i Göteborg heter Glenn, som mantrat lyder. Hysén framförallt. En mittback av världsklass.

Så nyfiken på reality-tv som heter Hyséns var jag. Och började titta. Jag har nu följt några avsnitt, med irriterande reklamavbrott, under stigande beklämning. Alltmer fundersam över vad det är jag ser. Vad som presenteras. Bortsett från bilderna från det Göteborg jag älskar. Vackra bilder - långt från parallellsamhällena som vuxit fram i förorterna. 

Hur har Glenn, och hans närmaste, inklusive exet Helena, kunnat gå med på att framställas på detta sätt som i Hyséns? Vad säger huvudpersonen själv om den Glenn som visas upp?  "Har ni de´ gött?" strör han omkring sig så fort han hinner. Det viktigaste i livet är ju att ha det gött. Det ska vara gött att leva som Galenskaparna/After Shave klämmer i med. Inget fel i det, i och för sig.

Glenn dricker bira. En favoritsysselsättning. Släpper en fis. Alltid på gott humör. Inget rubbar honom. Opraktisk med tummen mitt i handen. Men det tar han med en klackspark som den gamle lirare han är. 

Det viktigaste är det lilla livet, som det sades i Fanny & Alexander. Således, inget otäckt samtida Göteborg med dödskjutningar och rån. Inget Muteborg med korruption och skandaler. Inget samhälle utanför hemmets väggar att kommentera och reflektera omkring. Ingen politik. Privat rakt igenom. 

Läsa böcker? Så sjuk blir jag aldrig, som Tomas Brolin, en annan fotbollsspelare, slog fast. I Hyséns är det fotboll på tv som gäller. Kväll med grabbarna någon gång. Fotvård. Tatueringar. 

Nej, jag köper inte detta porträtt av Glenn Hysén och hans familj. Det är ingen sanningsenlig spegelbild, det går jag inte med på. Inget återgivande rätt upp och ner. 

Hårt regisserat, utgår jag ifrån, och redigerat för ett bestämt syfte. Med inslag av nidbild. Det här är den Glenn Hysén tv-bolaget vill visa upp. En glad pajas. Ge mig den riktige Glenn!



onsdag 13 februari 2019

DDR då - Löfvenland nu?















Efter krigsslutet 1945 valde inte människorna i östra Tyskland att plötsligt bli realsocialister med knuten näve mot skyn. De tvångsanslöts till det realsocialistiska, stalinistiskt färgade systemet. En för många miljoner olycklig konsekvens av Röda Arméns framryckning våren 1945 och efterföljande sovjetisk ockupation. 

Landet dränerades genom det ekonomin påfrestande krigsskadestånd som utkrävdes från Kamrat Sovjet. DDR kom därmed aldrig riktigt på fötter. 

Durs Grünbein är kanske den mest intressanta samtida tyska författaren. Han föddes 1962 och växte upp i Dresden i den ryska zonen. Det Dresden som engelsmännen, när kriget i praktiken redan var vunnet, bombade sönder och samman. Totalt onödigt. Och grymt. Omänskligt. 

En krigsförbrytelse som aldrig ledde till någon rannsakning typ Nürnberg. Segraren skriver historia som bekant. Filologen Victor Klemperer upplevde bombangreppet på plats och har skrivit om det. Kurt Vonneguts Slakthus 5 icke att förglömma. 

I Åren på Zoo (Ersatz, skicklig översättning av Ulrika Wallenström) skildrar Grünbein med lätt vemod, men retroaktivt lycksalig blick, sin svunna barndoms Dresden. Drömmen att flytta västerut som fanns hos hans föräldrar bleknade efter den absurda Murens uppförande 1961 och skärpt gränsbevakning. 

"Republikflyktingarna" sköts i ryggen. Exekutörerna som riktade vapen mot sina egna landsmän hyllades av statsledningen. Dekorerades.

Pojken Durs lever ett på det stora hela bekymmersfritt, om än prylmagert i jämförelse med väst, liv i den stad som en gång kallades Tysklands Florens. Tillsammans med sina kompisar ägnas tiden efter skolan åt äventyr och strövtåg. En värld väntar på att upptäckas. 

En känsla av sorglöshetens Huckleberry Finn och Tom Sawyer genomsyrar Durs berättelse om barndomen i Dresden. Ett par gånger gör döden sig skrämmande påmind när kamrater tages. Men skuggorna viker snabbt undan. 

De ryska soldaterna utgör ett markant inslag i Dresden. Befolkningen stöter dagligen samman med dem på gatorna. Men hälsar inte på dem. Umgås inte med dem. Osynliggör dem. Någon enstaka gång skämmer en berusad rysk soldat ut sig. Omedelbart ber ledningen om ursäkt, gärna med en överdådig blomsterbukett till den invånare som utsatts. 

Annars råder vapenvila mellan östtyskarna och ockupanterna. 

Plötsligt slår det mig. I det västra Berlin påminns man ständigt om nazismen och Förintelsen. von Stauffenberg och andra som reste sig mot tyrannen hedras. Knallar man runt i Östberlin möter man inga minnestavlor över dissidenter i DDR. Inte ens vid porten till det hus där Wolf Biermann bodde. Ett fallfärdig ruckel jag spanar in varje gång jag befinner mig i Östberlin.

Min teori är att ossisarna önskar osynliggöra dissidenterna, som man gjorde med ockupanterna, för att inte väcka det slumrande dåliga samvete som undfallenhet alstrar. Lydnad befrämjar inte mental hälsa och sinnesro. Befolkningen hölls i schack, samma befolkning höll sig själv i schack. Inte minst genom Stasis så kallade Inofficiella medarbetare.

DDR:arna applicerade den realsocialistiska masken och smilade med. Viftade med röda fanor. Marscherade i 1 maj-tåg. Använde den rätta retoriken. Fejkade. Och över en natt 1989 var allt borta. Som om ett stort hål öppnat sig och slukat den från början dödsdömda staten. 

Inget man vill bli påmind om, hur man i decennier spelade övertygade realsocialister och förlängde skådespelet.  Alltmedan några modiga stack ut och straffades. Biermann. Bahro. Fuchs. Bohley. För att bara nämna en handfull. 

Ett folk i bojor - i det godas namn. Maskhållning och lydnad. DDR då - Löfvenland nu? 

Grünbein tar oss med på en klargörande resa till ett förflutet som kanske inte är så förflutet som vi inbillar oss.