Ängslan, vilket konstigt ord. Så slutar en av Per Gunnar Evanders romaner, uttalat av en av bokens personer. Jag vill minnas att det är Berättelsen om Josef. Evander, med sin uppväxt i Sandviken i skuggan av Verket, förmådde i sina böcker fånga brukets speciella ton, han behärskade koden. Ingående i den vilka ord som lät sig användas. Och icke.
Vilka som betraktades som konstiga enligt brukets folk och inte hörde hemma i det disciplinerande vardagsspråket.
En annan som var bra på koden var Gävlesonen Lennart F Johansson. För inte så länge sedan såg jag om tv-serien Tretton dagar i regi av Keve Hjelm som även spelade en av huvudrollerna. Inte sedan Kvarteret Korpen har jag sett Keve så bra. Manus: Johansson.
På pricken fångar han arbetarna på Gävle Galvan och deras hustrur. Självförtrycket. Det värsta av allt. En arbetarklass som sätter tömmar på sig själv.
Rollo May skiljer i sin klassiker Ångest mellan neurotisk och normal ångest. Kan det överföras på ängslan? I så fall har mycket i mitt liv färgats av den neurotiska varianten.
Ända upp i gymnasiet var jag dock befriad från den.
Inför den muntliga examinationen vid studentexamen vid Sandvikens Högre Allmänna Läroverk som det flotta namnet löd, våren 1968 och vi de sista som tog studenten, som det hette, på det riktiga sättet med rätt att bära den vita mössan, kommenterade mina klasskamrater förundrade att de uppfattade mig som kolugn. Som vore jag utan nerver. Jag brydde mig liksom inte.
Men därefter har ängslan slagit följe med mig, inte låtit sig schasas bort. Varken bön eller terapi har fixat det. Och den har gjort mig rigid, jag upprättar rutiner som jag slaviskt följer, jag är lite, och kanske inte så lite heller, som Nicholsons neurotiska och fobiska figur i Livet från den ljusa sidan, jag försöker minska inslaget av oförutsägbarhet i mitt liv.
Jag har som en ledstjärna att leva för dagen. Men jag vill inte ha samma dag helt öppen. Ängslan står där och väntar, likt en trofast jycke, vid sinnets utkant. Glipar en spricka, slinker den snabbfotat in.
Jag skriver på ett manus, som konstnären Erling Öhrnell lovat att lyfta med sina bilder, om att leva, Livets känsla. Och försöker slå ett slag för ögonblicket. Det välsignade som bara, inte så bara förstås, infaller. I det flyktiga, okontrollerade ögonblicket bor livskänslan.
Jag ängslas för att missa tåg och flyg, infinner mig till stationer och flygplatser alldeles för tidigt. I går när jag skulle flyga hem från Berlin, via Riga av alla platser, började jag redan fredagskväll att oroa mig för hur komma ut till Tegel i tid. Fast planet skulle lyfta först på eftermiddagen.
I security på Tegel undrade de bistra kontrollanterna varför jag i hela friden var så früh. Skakade på huvudet åt Skriftställaren. Jag grymtade något obestämbart till svar. Vad angick det dem? Preussare!
Den som kommer för sent, straffar historien, tror jag orden föll när Gorbatjov varnade Honecker i Berlin hösten 1989, efter att de sedvanligt kysst varandra. Honecker hade inte fattat någonting av vad som var på gång i DDR, slutet var nära. Kanske saknade han ängslans varningsklockor. En blind och döv politruk.
Ängslan, vilket konstigt ord!
Selbstverständlich, meine liebe Damen und Herren. Inte var det möjligt att utan föregående invändningar, läs: högljudda protester med tendens mot falsett, återföra Marlene Dietrich, enligt ryktet häckade hon i decennier i en våning i Paris utan att någonsin lämna den, till Tyskland och Berlin för att begrava henne!
Hon hade ju deserterat, svikit fosterlandet, sin Heimat, sålt sig till fienden, klätt sig i hans uniform, sjungit för att stärka hans stridsmoral. Och den genuine tyske fosterlandsälskaren glömmer inte.
Änkan till Folkdomstolens Roland Freisler, den vrålande obehaglige figuren, fick efter kriget och makens död i bombad byggnad förstärkt pension utan att hon ansökt om det. Han hade ju gjort en verklig insats för det tyska riket. Om än under hakkorsflagg.
Men plikttrogen och nitisk var han. En riktig tysk statstjänsteman. Ett ideal inom den preussiska statsförvaltningen. Men likafullt Hitlers byracka.
De medverkande i 20 juli-attentatet mot Hitler räknades inte som några hjältar. (En av dem vilar, efter hängning, inte långt från Rudi Dutschkes grav, den blodiga tyska historien gör inte halt vid ingången till kyrkogårdarna, den beordrade stillhetens platser.) Trots att de försökte störta tyrannen.
Min teori är att dylika, ovanligt modiga bland oss, framkallar skam hos alla fega Mitgliedern. (Samma sak i DDR, det kuvade folkets förhållande till dissidenterna.) Även om det verkade som om strax efter krigsslutet hade inte en enda tysk varit nazist. Om man fick tro tyskarna själva.
Nå, ibland tycks mig det tyska kynnet märkligt. Ändå har jag, åberopande blodet, varit inne på att söka medborgarskap i ett land som jag älskar. Åtminstone tidigare fanns oförsvagad denna idé. Förstärktes av vetskapen om de tyskar från Sydafrika som plötsligt efter apartheids upphörande stod på Tegel och krävde pension och lägenhet. Vilket de hade rätt till.
Mina blodsband går ju tillbaka ända till 1400-talet. Sydtyskland. En sannskyldig arie, enligt kriterierna i Tredje Riket.
Och, tysk pension. Ja, tack. Den svenska är ju bara kattskit. Tack, Jöppe Persson. Gärna en lägenhet i Prenzlauer Berg också. Behöver inte vara så stor, vi är bara två som ska bebo den.
Lägg till att samtidens Sverige skaver och bekommer mig illa. Jag vantrivs. Inte längre mitt land.
Moskéer och främmande människor som jag vägrar kalla svenskar som föraktar mitt levnadssätt men gärna lever på oss. Kvinnor och deras döttrar i svarta, självförtryckets hucklen även på min hemstads gator. Återvändande IS-mördare. Politiker som verkar befinna sig i en kollektiv psykos. Ett urspårat land.
I morgon lämnar jag Berlin för den här gången. (Med Air Baltic, SAS´ piloter strejkar.) Osäkert när jag nästa gång landar på slitna, underdimensionerade Tegel. Som jag har i mitt hjärta. Liksom alla, nästan alla, berlinare. Badge finns att tillgå: Tegel retten!
Hemma i Sverige väntar förfinade undersökningar på Akademiska. Nu skall äntligen orsaken till att jag har det så illa och haft det så länge ringas in. Det är förhoppningen hos mig och mina anhöriga. Liksom vännerna. Icke minst specialisterna.
Jag känner oro, skulle ljuga om jag påstod något annat. Ville gärna stanna här.
Hur det än blir. Jag kommer tillbaka. Levande eller död. Jag hör hemma här. Det tyckte väl kvinnan som med sensuell stämma sjöng Sag mir wo die Blumen sind också.
Vem som eventuellt lägger blommor på hennes grav är mig obekant.
I Berlin demonstreras det för fulla muggar. Och då syftar jag inte på att Greta Thunberg varit här. Stora demonstrationer mot gentrifieringen av Berlin, en sorglig historia, stadens själ repas och riskerar säljas ut. Men de bofasta ger sig inte. De beger sig ut på gatorna. Ingen preussisk lydnadsmentalitet som genererar undersåtar!
Gustaf Hellström skrev i sitt legendariska resereportage från 30-talets Tyskland - Det tredje riket. Från Hitlerkupp till tysk folkenighet - att tysken till sin karaktär är en soldat som tar order. Tja, inte märks det i dagens Berlin.
Jag minns plötsligt ett direktsänt tv-program för ganska så många år sedan. Göran Rosenberg och någon mer, hette han kanske Mats Hallgren, var programledare. Vännen Gunnar Adler-Karlsson samt undertecknad tillhörde de medverkande.
Det skulle handla om arbete och arbetsmarknadspolitik. Ministrar och andra högdjur inbjudna. Sossar. De flesta hälsade inte på Gunnar i green room, eller vad det nu heter. Vände bort blicken. Persona non grata. Gossen Ruda. Han som en gång varit så uppburen inom rörelsen, med påverkan på det ideologiska tänkandet. Men han tankevände - till sossarnas förtrytelse.
GAK kommenterade inför Margareta Winberg (hon var väl arbetsmarknadsminister och tog Gunnar i hand, det får jag ge henne) och kompani, apropå arbetslösheten: Om politikerna skulle vilja göra något åt den, så kan de inte. Men de varken vill eller kan.
Underförstått: de är maktlösa. Hur mycket det än "satsas" av skattemedel, och det är åtskilliga kronor, så är det verkningslöst. Man kunde lika gärna låta bli. Både Gunnar och jag har länge förespråkat medborgarlön. Bort med förmynderiet. Befria individen.
Ofta kommer GAK:s slutsats om maktlösheten till mig. Jag har slutat, ja nästan i alla fall, tjata om att politikerna är värdelösa, även om de är det. Ett förskräckligt, de misslyckades galleri, med sådana som lilleputten Morgan Johansson och andra.
De är maktlösa. Men välsmorda retoriskt. För att bli omvalda. Och kunna leva det goda livet. Lurhuvuden.
Släpp politikerna och deras entourage. Ägna dem inget intresse, lämna det till Mats Knutsson och de andra maktnära journalisterna i gammelmedierna, de som skänker politikerna legitimitet, rena syskonkärleken råder.
Det är dig och mig det är fel på, vi är problemet. Folket. Vi, de förslavade. Vi finner oss. Böjer oss. Vi förtjänar förakt.
Förklara för mig annars hur vi kan acceptera landets förfall med massinvällningen och den tilltagande islamiseringen. De usla pensionerna. (Men tydligen demonstrerades det häromdagen mot dem, men i mindre omfattning.) Kriminaliteten, inklusive alla barn som rånas. Skjutningarna. Våldtäkterna, Samhället på väg mot ett sammanbrott, en implosion. Med politiker som varken vill eller kan göra något.
Vad är vi för ett självföraktande folk?
Vi förtjänar en spark i baken. Kanske historien så småningom delar ut den?
Jag kliver av på Hauptbahnhof, detta paradexempel på tysk ingenjörskonst i yppersta världsklass. Målet Hamburger Bahnhof utmed Invalidenstrasse. Spree flyter inte långt bort. Gränsflod på detta ställe när Tyskland var delat.
Heller inte långt borta kyrkogården där forne nazikoryfén Fritz Todt vilar. Omkommen i vad som officiellt betecknades som en flygolycka. Därefter kunde Hitlers kelgris Speer ta över. Och med hjälp av slavarbetare rusta. Förlänga kriget.
Väder och vind har tvättat ren gravstenen. Men en gång noterade jag en påkostad krans placerad vid den, med hans namn på. Bödeln i Prag, Heydrich, ska enligt uppgift också ligga här. Men många stenar visar ansikten utan inskriptioner, i bästa fall fläckade med mossa. Jag finner inte honom.
Och kanske flyttades den förhatliges rester för att undvika vandalisering. Mannen som enligt Hitler saknade hjärta. Tuffa ord för att komma från korpralen.
Hamburger Bahnhof - Museum für Gegenwart har jag besökt många gånger. Joseph Beuys har en fast plats här. Men det är som om hans konst oundvikligen tillhör gatan och vimlet, inte ett traditionellt museum där man smyger runt och försiktigt kikar på "verken", utan att få beröra. Den tappar verkan.
På de läckra affischerna på anslagstavlor runt om i Berlin: Emil Nolde. Eine Deutsche Legende. Der Künstler im Nationalsozialismus.
Mycket omdiskuterad har utställningen med den kontroversielle blivit. Nolde var antisemit och hängiven nazist. Till och med partimedlem. Utställningens första vecka lockade 10 000 besökare.
Goebbels, som ansågs tillhöra vänsterfalangen inom det nationalsocialistiska partiet, uppskattade Noldes konst. Men den kom att stämplas, till Noldes besvikelse, som Entartet. Det bästa, eller värsta, exemplet på dylik. Och han belades med yrkesförbud, målade i smyg. Bannlystes.
Vilket hjälpte dem som efter kriget försökte nedtona Noldes skamfilade förflutna. Rent av mörka. Martyr och offer försökte man göra honom till. I Hamburger Bahnhof presenteras han utan revidering.
Kan man beundra en nazists konst? Tja, varför inte. Om man inte kände till Noldes politiska preferenser, skulle det påverka hur man förhåller sig till den? Inbjuda till ett annorlunda seende? Mindre förhandsinställt? Blicken ofärgad?
Skulle Noldes konst spegla hans politiska sympatier? Det kan jag inte se, inte omedelbart. Lättare i så fall söka kopplingen i Arno Brekers gigantiska skulpturer föreställande den ariska människan.
En annan Skriftställaren osökt kommer att tänka på är Celine. Antisemit. Rasist. Skriftställaren skrattade rått och gott åt hans elaka och plumpa skildringar av de svarta i Afrika i Resa till nattens ände. Förlåt alla politiskt korrekta!
När Merkel fick veta om Noldes politiska hållning, meddelade hon museet att de tavlor av honom som hängt på väggen i hennes arbetsrum, och som lånats ut till utställningen, önskade hon inte tillbaka. Jag blir nyfiken: visste hon inte vem han var? Ännu ett exempel på en politruks obildning? Hursomhelst menar Berliner Zeitung att händelsen bidragit till den stora publiktillströmningen till Nolde-utställningen.
Jag vandrar runt och blir helt betagen av Noldes "brutala", expressionistiska konst. Det sprakar och brinner, färger exploderar med breda penseldrag. Kraftfullt och starkt. Dramatiskt. Även med religiösa inslag. Tavlorna rusar emot mig och lämnar ingen pardon. Skakar om, stjäl fotfäste. Jag måste sätta mig ned och hämta andan.
Kanske ges tillfälle i sommar att besöka Hans Emil Hansens, som han hette från början, hem och ateljé i Seebüll nära den danska gränsen. Många gånger tänkt att det skall ske.
Professor emeritus Bernd Rabehl (bilden ovan). Rudi Dutschkes vapendragare när det på allvar begav sig och vän, alltid vid den senares sida under den stormiga upprorstiden vid Freie Universität. Ett av affischnamnen den gången. (Notera att den grånade håller en bok av Hannah Arendt i handen, vad annars läsa?)
Länge bjöds nyanställda vid universitetet på en flera timmar lång introduktionspromenad under ledning av Rabehl. A walking lecture. Så där som på Aristoteles tid i Aten.
Under rundturen på campus fick de höra om universitetets dramatiska historia som Rabehl kan på sina fem fingrar, bakgrunden till den utomparlamentariska oppositionens uppdykande och RAF:s beväpnade inträde på scenen, den allt dystrare utvecklingen i Förbundsrepubliken under 60- och 70-talet bakom "det tyska undret", övervintrande nazister på höga befattningar.
I riktning mot övervakning av de samhällskritiska, benämndes författningsfiender, och ett för demokratin skamligt yrkesförbud. Den tyska socialdemokratin kastade masken och visade sitt rätta ansikte, som dess svenska motsvarighet dessa yttersta dagar gör hos oss.
Denna initierade introduktion till FU skulle man ju själv ha velat få uppleva, efter att ha hört anställda utgjuta sig entusiastiskt om den. Men det sattes punkt för den återkommande kunniga guidningen. Rabehl föll i onåd. Efter ett avfall.
Det gamla rödskägget, numera vitskäggigt, blir uttalat nationalist, ett skällsord i det mig alltmer främmande Sverige där man vinner poäng om man deklarerar nationellt självförakt. Han söker sig till extrema högerkretsar, talar vid demonstrationer, skräder inte orden. Fördöms. Brännmärks.
Alla från 68 borde gå samma väg som jag, säger han, den enda rätta 68-hållningen i dag. Mannen som en gång var internationalist - arbetarklassen har inget fosterland. Åter till nationerna och till försvaret av det folk som nationen tillhör!
Jag har försökt att kontakta honom för ett samtal. Nyfiken på honom. Han är ju ingen vindflöjel med fingret i luften, inget dumhuvud, hur argumenterar han, hur lyder hans analys? Inget svar på mina kontaktförsök. Jag har även förut, bland annat i 8 dagar, skrivit om honom och hans förändring. Han stör mig, jag känner mig adresserad.
Varför är jag nyfiken på att få träffa honom, kanske av personliga skäl - kanske Skriftställaren själv är på väg att avfalla? Avfälling! som Gert Bokpräntare vrålar till Mäster Olof i Strindbergs drama.
Nej! Inte kallar jag det att avfalla. Kanske ser jag däremot numera verkligheten med avideologiserade ögon. Samma som för Rabehl.
Därmed ingen återvändo. Om man vill vara sann mot sig själv. Spegelbilden väntar.
Denna annandag påsk tillbaka igen, efter alltför lång bortavaro, på Freie Universitäts campus. Efter ha landat på ett minst sagt kaotiskt Tegel med massor av resenärer. Det räcker med att kila upp från tunnelbanan vid stationen Dahlem-Dorf för att omedelbart omslutas av den frihetliga atmosfären. Genast blir stegen lättare. Det intellektuellt inskränkta fosterlandet känns långt borta.
Den anti-auktoritära mentaliteten som impregnerat campus förlöser tänkandet. En befriande mentalitet som ockuperat campus, som vore den institutionaliserad, vägrar att låta sig förskingras. Universitetets bestående kultur, dess adelsmärke. Icke för icke: Det fria universitetet. Med en omistlig fritänkandets hegemoni.
Även om det inte kliver omkring någon Rudi Dutschke på campus. Men en gata har han fått uppkallad efter sig. Hans grav några minuters promenad bort. Hans ande svävar över campus. Inget FU utan Rudi.
Men jag dristar mig inte till att fråga någon av de unga, de förefaller mig mycket unga, studenterna om vad de eventuellt tänker om de råkar höra hans namn.
Inte långt från där jag denna gång bor tronar huset som rymde den institution där jag var gästprofessor den oförglömliga höstterminen 1993. Sedan flera år i privat ägo. Ett fönster med mobiler och sagofigurer klistrade på rutan indikerar en barnkammare. Jag minns det som ett mycket trivsamt hus att finnas till i. En smula ruffigt som bara förhöjde trivseln.
Sitt kaffe hämtade man i pentryt och drack vid datorn. Professorn avskydde djupt och innerligt, inget han stack under stol med, gemensamma kaffestunder med nonsensprat. Bortkastad tid, när det skulle forskas. Det var därför man var där, inte för att "socialisera".
Antitesen till den lågintellektuella institution jag tillhörde vid högskolan i Gävle. Där man förväntades pimpla kaffe flera gånger per dag, umgås med ointressanta kolleger, lyssna till deras tugg. Så fort minsta lilla tillfälle bjöds, vankades det dessutom gräddtårta. Alltid fanns något att fira, namnsdagar och annat. Långsamt kvävdes man.
Den kvinnliga prefekten, detta utspelade sig före New Public Management, en odisputerad adjunkt i hästsvans, alltid sminkad med ett falskt leende, döpte jag snabbt till trivselfascist. Ett rysligt fruntimmer! Älskade ställa till kafferep.
En viss möda måste till för att hålla fanskapet borta. Som att fejka att telefonen plötsligt ringde när hon närmade sig mitt arbetsrum. Eller sätta upp Professionella människor behöver ingen chef på dörren.
Nyss strosade jag långsamt runt på campus i det varma aprilvädret under molnfri himmel. Aldrig är Berlin så vackert som om våren! Spree glittrar. Lindarna grönskar. Människorna vänder sina vinterbleka ansikten mot solen, spricker upp i ett leende.
I morgon bitti så tidigt som möjligt med datorn till min skrivplats. För att ta tag i manuset Livet. 31 entréer. Förra året kom Döden. 31 sortier. Dags att vända på perspektivet. Men av någon anledning lättare skriva om döden än livet. Livet lever man, döden skriver man om. Det förra försöker man fånga, den senare vet man inget om.
Innan jag lämnade Sverige hörde jag mig för, efter åtskillig tvekan spetsad med viss ängslan, hos Olga, min onkolog, om det var grönt ljus att åka till Berlin, mot bakgrund av mitt hälsoläge: - Åk!
Och då gjorde jag det. Packade ned termometer och tabletter. Denna förbannade feber!
Ich bin zurück! Det känns som att komma hem. Ich bin Berliner.
Till soc gick man förr bara inte. Det var skamligt. Man skulle klara sig själv. Stå på egna ben. Arbeta. Den som icke arbetar skall icke äta. Arbeta bör man i sitt anletes svett. Flinkt arbete leder snarast till vilan. Inte ligga samhället till last!
Den socialdemokratiska arbetarrörelsen var länge, både i retorik och praktik, en arbetsrörelse. Numera antyds det elakt att den blivit en bidragsrörelse. Att den värvar sympatisörer och S-röster genom en generös men selektiv bidragspolitik. Finansierad genom hög skatt från dem som lönearbetar. Och pensionärer med yrkeslivet bakom sig.
Klart man skall kunna gå till soc och få hjälp! Om man är riktigt strandsatt och inte kan ordna det på annat sätt, nödsituation kan faktiskt föreligga. Men inte annars. Det är inget, borde inte vara, alternativ till att försörja sig själv. Och bara temporärt. Annars är det i praktiken en medborgarlön. Och borde följaktligen kallas så.
Kanske har många de facto medborgarlön, den har införts bakvägen utan föregående diskussion, men utan att officiellt bokföras så. Nota bene, endast omfattande nytillkommande.
Jag läser om Filipstad där 80 procent av de nytillkommande i arbetsför ålder lever på försörjningsstöd, som det numera heter. Utan en bortre gräns. Och som någon kommunal tjänsteman konstaterar, man kan nästan höra tröttheten i stämman: Med försörjningsstöd och bostadsbidrag minskas incitamentet till att söka jobb.
Finns ju ingen anledning att med från början klena förutsättningar slänga sig ut på en nyckfull arbetsmarknad och ändå kamma noll. Till AF kan man ju alltid i värsta fall bege sig. För syns skull.
Jämfört med de fattiga, eländiga länder många, bland dem analfabeter, kommer ifrån, torde det tyckas dem att de lyckats ta sig till rena paradiset med blågula förtecken. Bara att tipsa andra i hemländerna: Kom hit! Här blir du försörjd!
Borde det inte finnas en kurs för inkommande som heter SFI, Sverige för invandrare? Där nytillkommande får höra om arbetslinjen och vilka värderingar som i alla tider gällt här. Och den uppmanande, integrerande frågan kunde bli: Vad du kan bidraga med? Nu när du vet hur det fungerar här i vårt samhälle. Här arbetar man.
Den pågående slapphänta och differentierande, segregerande och diskriminerande, politik som förs gentemot oss som bor i detta land riskerar bli demoraliserande och tärande på samhällslojaliteten. De arbetande i ursprungsbefolkningen får stå för kalaset. Icke tillfrågade om saken. Undran smyger sig ilsket på: Varför betala skatt, mycket hög sådan, när systematisk orättvisa råder?
Jag märker den stigande frustrationen hos mig själv när en svidande stor restskatt avkrävs mig. Som pensionär inget så kallat jobbskatteavdrag, vi pensionärer straffbeskattas av de politruker som själva inte lönearbetar. Även om de lovat ändra på detta. Men så fort de blir omvalda bara att glömma alla fagra löften. Därför vänder jag dem också ryggen, lurhuvudena.
Demoraliseringens nedbrytande projekt är inte mitt samhällsprojekt.
Thor Modéen, den fenomenale! Min favorit bland de skådespelare som flitigt framträdde i det som nedsättande kallats pilsnerfilmer. (Ta bara den utomordentligt underhållande Pensionat Paradiset, nedskriven av de så kallade "kritikerna" som hatar det folkliga och lättillgängliga, fint skall det vara.) Suverän i sitt repliksättande, aldrig en miss. Sitt improviserande.
Hans väl avvägda rörelsemönster, trots bastant kroppshydda. Jag har sett foton på Kungsörs son när han var ung och smal som en sylfid. Men grogg, smörgåsbord och allt vad därtill höre kostade.
- God middag!
- God middag, direktörn!
Det formella. Titulerandet. Hövligheten. Man visste vad som gällde. Ordning och reda. Jag älskar det. Det som gått förlorat i det allmänna kulturmörkret i det växande nationella självföraktets besynnerliga land. Därför jag älskar dagens Tyskland. Där det civiliserade fortfarande lever och hålls högt i kurs.
Skriftställaren minns när han hämtade stipendium på som den tidigare flott hette Preussiska Vetenskapsakademien i Berlin och nådigt titulerades Herr Professor Doktor Ekstrand. Det var tider det! Härliga tider, strålande tider, skulle Modéen ha sagt.
I Sverige skulle man vara kompis med studenterna. Dessa lata varelser med sina ständiga undanflykter. Aldrig gjorde de det de förväntades göra utan att krångla. Alltid något annat som var viktigare än studierna. Jobba på Clas Ohlson eller åka till Alperna.
Mina manliga kolleger, bildningsmässigt inte särskilt långt från studenterna, klädde sig som om de jobbade på dagis. Ledigt, om man så säger. Själv bar jag slips.
Inte hjälpte det. All auktoritet borta, sossarna och de andra akademikerhatande politrukerna vill ha det så. Obildade neanderthalare.
Rubriken fångar en av Modéens nyckelrepliker. När han spände ögonen i en motstpelare och så kom det: - Säg inte emot mig, säger jag!
För en tid sedan bevistade jag ett seminarium i ABF-huset i Stockholm. Modéen ligger begravd inte långt därifrån, samma kyrkogård som Olof Palme. Inte blev han gammal, den av alla högt älskade mannen som Sickan Carlsson ömsint benämnde "Farbror Thor".
Denna förbannade, dagliga trötthet som inte släpper sitt grepp om mig. Fatigue med ett finare ord. Numera ett erkänt medicinskt fenomen. Biverkning av en mycket krävande och tung cancerbehandling, i mitt fall för många år sedan. Men tröttheten går inte över.
Onkologerna betraktar sina insatser som kortsiktiga, de sysslar med akutsjukvård, deras favoritämne, om man säger så, är inte patienters biverkningar på lång sikt, cancerpatienter som fortfarande är vid liv. Absolut inte kroniska side effects. De blir bara besvärade om man insisterar om dem, inte deras kompetensområde.
Fem år är en lång tidsrymd för en onkolog, har jag insett. Det som för en människa är blott en flämtning i rymden. Tio år en evighet. Efter avslutad behandling. En gång presenterades jag av min specialist som långtidsöverlevare inför en ST-läkare.
Jag protesterade. Tyckte inte om ordet. Som om jag fanns till på nåder, min association. En envis jävel som inte borde överlevt men gjorde det ändå. Men är vi inte alla som existentiellt ligger i långtidsöverlevare? Nå, han menade säkert inget illa. Onkologer är inga goda kommunikatörer, eller psykologer för den delen.
Men, apropå ordet en naiv reflektion: antingen så lever man väl eller inte? "Överlevare" skickar mig bilden av en som mot alla odds lyckats rädda sig från något hotfullt. De som nazisterna inte lyckades ta kål på i sina läger har som vi vet kallats för överlevare. I det fallet kanske termen har fog för sig. Att överleva helvetet, framförallt mänsklighetens slutstation, som den kallats, Auschwitz.
Dagar med trötthet. Dag efter dag. Vardag som helgdag. Frågorna låter knasiga men infinner sig likafullt: Vad är gammal trötthet och vad är ny, tillkommande? Hur mycket är åldrandets naturliga trötthet, gammelns inträde i livet? Och ur vad emanerar den nya?
Specialister med högsta kompetens från olika inriktningar undersöker mig. Det förhörs, kläms, sticks, tas blodprover, remitteras till röntgen, analyseras, konsulteras. Men man har ännu inte, i denna skrivandets stund, satt diagnos eller kunnat precisera orsak. Så: fortsättning följer.
Jag griper efter stimulans. Läser tysken Gieseckes standardverk, som det ansetts vara, om Stasi, nu på svenska och som jag läst på originalspråket men vill läsa på nytt. Ser svensk film från 30- och 40-tal. Älskar sådan film med de underbara skådespelarna i en enda lång rad. Älskar den tid som var. Hövlighetens och det genuint svenska under blågul flagg. Skriftställaren har blivit konservativ på ålderns höst.
Vad är stimulans och vad är försök till tillfällig flykt från den mentalt pressande tröttheten? Någon principiell skillnad? Egentligen?
Tröttheten är envis. Viker inte från min sida. Håller mig sällskap. Som Ekelöf skrev om smärtan. Strupcancerns smärta. Detta skall du veta: Värken vill ha sällskap / Smärtan vill inte vara ensam.
Förliden söndags seminarium, skulle dock icke kalla sammankomsten så på grund av ordets akademiska bias, i Stockholm om Jan Myrdal har efterlämnat både stimulans och saknad. Föredragshållarna, om än panegyriska, var stimulerande! Bildade och pålästa som föremålet för hyllningen. Ja, inte lika bildade förstås. Ingen klår den encyklopediske Myrdal. Stundtals humoristiska med knorr på anförandena.
En av mina läsare förmedlade vemod när hon tog del av mitt referat från söndagen. Alla grånade fyrtiotalister i salen. Åldrandets uppenbara, fysiska tecken. En annan efterlyste fler som Myrdal. Hans intellektuella hållning. Och det kan man ju bara instämma i.
Samtidens offentliga samtalsförstörelse är förskräcklig. Påbjudet vad man skall tycka och tänka. Annars etikettering. I värsta fall brunsmetning. Statsministern, som väl bär det yttersta ansvaret för att försvara demokrati och yttrandefrihet, är allra värst. När han attackerar SD. Borde visa sina ord omsorg, även om han är en lågutbildad politruk.
Avviker man det minsta från det normativa, repar man den samtida värdegrundsdiskursen, plockas stämplarna fram. Och det samtal som kunde ha uppstått blockeras. Jag har själv råkat ut för det. Samt fått den oförskämda frågan från en kulturredaktör om jag "inte mår bra" när jag anlade kritiska synpunkter på kultursidan.
Många baktalar det 68 som i söndags osökt återvände till mig. Det har jag alltid vägrat att göra. Direkt från Sandviken och Bruket landade jag i stormöten och workshops i den eviga ungdomens stad. Sögs in i en hetsig men härligt stimulerande atmosfär. Ljusår från Brukets nedbrytande lydnadskultur.
Jag kom att bli kvar inom högskolevärlden i nästan ett halvt sekel. Tvingades inifrån bevittna hur 68-andan bleknade och försvann. Ett intellektuellt förfall tog vid. Kollegerna tystnade, fegade ur och böjde rygg. Inrättade sig i det led vars ram är New Public Management. Transformerades till lojala medarbetare. Värda blott förakt.
Söndagen med alla gamla vänstermänniskor under samma tak påminde om den tid som var. På den tiden i Uppsala förekom postseminarier. Öl och fortsatta diskussioner på Domtrappkällaren och andra näringsställen. Nu sitter jag här i min gröna skrivfåtölj och håller ensam postseminarium. Med en kopp pulverkaffe.
ABF-huset utmed Sveavägen i Stockholm denna soliga men kyliga aprilsöndag. Senast jag klev in här var det för att föreläsa om medborgarlön.
I entrén till seminariet - vilseledande beteckning på dagens program, det luktar akademi och manér - Den vanartige Jan Myrdal stöter vi ihop med gamle bekantingen, teaterregissören Arne Andersson, hans mustasch har vitnat. Och grånad, för att inte säga vithårig, är den talrika församlingen denna söndag. Många går illa, böjda ryggar.
Fyrtiotalisterna har blivit gamla. Sorgligt att bevittna. En gång vitala SKP:are och clartéister, FNL:are och fibbare. Nå, skallarna är det nog ingel fel på. Förhoppningsvis. De skarpaste i sin generation.
Mikael Wiehe är på plats. Jag berättar för honom att jag ganska nyligen besökt Björn Afzelius grav på Östra Kyrkogården i Göteborg. Han lyser upp: - Låg där mycket blommor? Tjugo år sedan nu.
Förväntningarna om att få njuta av uppiggande speglingar i det rådande mycket torftiga samtalsklimatet, med värdegrunder och multikultitrams, av den kontroversielle Myrdal, den vanartiges liv i offentlighetens ljus, kommer lite på skam.
Talare efter talare, sådana som Mats Svegfors, Dag Sandahl, Hans O Sjöström, Anders Björnsson (som helt korrekt placerar Myrdal i en centraleuropeisk kontext tillsammans med Zola och Heinrich Mann) och andra hyllar mannen som Karl Vennberg surt kallade "Gud fader i Mariefred", det hela blir panegyrik. Med drag mot testamente och arv.
Kopplingen till den svåruthärdliga samtiden, som jag hoppats på skulle utvecklas, uteblir. Ansatsen är retrospektiv. Roligt hursomhelst att Gun Kessles konstnärskap ägnas stort utrymme. Och att katternas betydelse för Kessle och Myrdal understryks. (Vi övertog en tigerrandig kattunge från dem, hon höll aldrig tyst, en docerande liten varelse, hm ... )
Jan Guillou äntrar scenen med långsamma trevande steg, går ut hårt genom att avisera att han kanske kommer att reta upp ”gubben” genom att avslöja ”Myrdals skadlighet”. Men sedan blir också han snäll. Oförargligt uttalar han sig om alla epigoner som försökt skriva som Myrdal. Tackar Myrdal för att han inspirerade honom till att skriva för en bred och inte kulturfin publik. Ingen lätt konst.
Håkan Bravinger, Myrdals nuvarande förläggare på Norstedts som ger ut hans senaste bok Ett andra anstånd, bjuder på en formulering som biter sig fast hos mig. Myrdal har aldrig lyssnat till varningen men vad ska barnen säga. (I Sandviken sa man men vad ska folk säga.)
Det förstör författarskap som eftersträvar ärlighet att lyssna till dylika förnumstiga varningar. Hänsyn får man aldrig ta och aldrig i förväg. Ingen självcensur. Ingen inre censor som förgiftar och förstummar. Man riktar sig till andra men andra ska inte bestämma vad och hur man skall skriva.
Myrdal har i sjuttiofem år orubbligt gått sin egen väg som skriftställare, som ingen annan. Endast varit lojal mot sitt eget tänkande. Ofta hamnat på tvärs med andra. Men aldrig varit rigid, alltid analytiskt följsam mot en dialektisk verklighet. Öppenhjärtig om allt, även könslivet. Frestat på relationerna med andra.
Men aldrig någonsin sett upp med vad andra kan tänkas tycka. Till och med medverkat, till de förstockades fasa och högljudda fördömanden, i Nya Tider. Klokt efterlyst en analys av SD:s framgångar, icke minst bland LO-medlemmar, i stället för att bara avfärda dem. Såsom Löfven och andra håller på.
Det bästa med Myrdal, mannen som utgör ett levande bevis på bildningens i ordets mest genuina mening betydelse, har varit att man själv tvingats tänka efter, skärpa sig - och läsa på. Om Kampuchea. Himmelska Fridens torg. Söka argument.
Försöka att vara intellektuellt anständig, en bristvara i dagens intellektuellt förfallna Sverige. Man behöver inte vara enig med Myrdal. Han påbjuder inte ett knäfallande som förhindrar ett meningsfullt samtal.
Han påminner själv om att han är en gammal man. 92 detta år. Hör och ser dåligt. Andas tungt. Och han rör sig försiktigt i salen, som alla alte Kameraden denna söndag. Men huvudet knivskarpt.
Efter Myrdal? Vem mer på samtida svensk botten förtjänar att kallas intellektuell?Ideologiproducenter finns det sannerligen gott om, i gammelmedier och på universiteten, men inga riktiga intellektuella. Pipor som makten blåser igenom. Föraktliga.
Myrdal, oefterhärmlig och omistlig. Hans eftermäle? Ja, vad ska barnen säga ...
