Inget förtryck utan den förtryckte

 " / ... / eftersom ens styrka bara är det tillfälliga resultatet av andras svaghet."

Joseph Conrad

Friedrich Hegel fångade i Phänomenologie des Geistes det dialektiska förhållandet mellan herre och slav. Den ene kan inte tänkas utan den andre. De är beroende av varandra. Förtrycket som herren utövar över slaven är inneslutet i och konstituerar relationen dem emellan. 

Herren behöver sin slav för att kunna förtrycka, slavens plats är i förtrycket. Upphör relationen, med dess inneboende ojämlikhet, upphör förtrycket. Men det är icke herren som kan upplösa relationen. Slaven måste ta ödet i egna händer. 

Michel Foucault, som jag frestas kalla disciplineringsteoretiker, nådde slutsatsen genom sina idéhistoriska, djupt grävande studier att de starkaste riken vilar på de tunnaste nervtrådar. (Surveiller et punir) Ytterst sett är det så. 

Tyrannier och dynastier, parlamentariska - det förfallna politiska system vi i vårt land envisas med att fortsätta kalla "demokratiskt" med hukande valboskap - och kommunistiska system, vilar inte på vapenmakt eller våld. Utan nervtrådar. Huvudets lydnad. 

Associationen går osökt till den fabrik i Sandviken där mina manliga släktingar slet ut sig. Sögs ut. Det svarta perspektivet på denna tillvaro som fabriksmänniska: De lät det ske, de lät livet bli fabriksslavens. Det enda livet på jorden, enda livet de hade stående till buds. 

Alla sociala system som baseras på förtryckare och förtryckta, relationen dem emellan, skulle inte överleva en enda dag om inte den förtryckte i en avgörande mening lät sig förtryckas. Det kan förefalla cyniskt och legitimerande att uttrycka det så. Men tanken är där, den låter sig tänkas. I detta växer ett frö - till något annat. Förtryckets upphörande. Kampen. 

Det är detta låter sig som är nyckelordet i sammanhanget. Upproret är ju möjligt. Alltid möjligt. Även om det  inte leder till framgång eller lyckas. Men det existerar som något alltid potentiellt, det är i princip alltid närvarande. 

I upproret, i revolten, reser sig människan och blir människa. (Camus, L´homme révolté, Ekstrand, Själens revolt - i samma bok hävdas att människan aldrig helt underkuvas.) Först då. I det inställda upproret, den aldrig iscensatta revolten, motståndets uteblivande på nästan alla fronter förblir människan undersåte. Och slav. 

Hur bortförklara - för det är det vi gör för att slippa agera - främst inför oss själva att vi inte begår uppror, revolterar? Hur urskulda och stryka över kompromiss och undergivenhet? Hävda att det råder övermakt? Men det är blott ett tankefoster. (Gundenäs, Ideologins permanens, Althusser, Idéologie et appareils idélogiques dÉtat)

Hävda att det är omöjligt och utsiktslöst? Också ett tankefoster. Allt det vi inte gör är blott tankefoster och slår tillbaka mot oss själva. Själsligt är vi våra egna värsta förtryckare. Och vi förtrycker varandra. Håller tillbaka. Socialt inlärd hjälplöshet råder. (Martin Seeligman, begreppets, learned helplessness, myntare, lade fenomenet på ett psykologiskt, jag föredrar att placera det på ett socialt plan.)

De människan förgörande och förnedrande, onda sociala tillstånden: kolonialism, rasism, imperialism, könsförtryck, koncentrationsläger, mentalsjukhus. Bara möjliga om det i en avgörande mening tillåts - att man utan motstånd, desperat eller icke, låter det ske - av dem som utsätts, förtrycks, plågas, förintas. Den bistra sanningen. 

Exempel på motståndets aldrig upphörande möjlighet: I dokumentären Holocaust Escape Tunnel skildras hur 80 judar under andra världskriget, plågade av tyska soldater i Paneriai utanför Vilnius, lyckades att under de vidrigaste förhållanden bygga en flykttunnel.. Se den hoppingivande dokumentären på Netflix. 

Så: om du tillhör kolonisatörerna, rasisterna, imperialisterna, patriarkatet, de vita männen, mentalsjukhusbärarna: känn ingen skuld. Det går alltid att krossa dig - om de underkuvade, fängslade och förnedrade bestämmer sig för att göra det. Det är upp till dem. Till oss. Alltid upp till dem. Till oss. I uppgörelsens stund får förtryckaren vad han förtjänar.

Skuld och moral har inget med saken att göra. Sentimentaliserar bara det uppenbara. 

Och inget sker därför. Inget. 

Fotnot: Läser Joseph Conrad på nytt. 

Bortom samhälle och relationer finns du väl icke?

Ämnet sociologi (läran om samhället), ännu mer deldisciplinen socialpsykologi, bygger på den orubbliga premissen att du alltid ingår i sociala relationer. I det senare fallet skulle man tillspetsat kunna påstå, att du är dina relationer. 

Utan dina relationer är du ingen. Du speglas och skaffar dig identitet genom interaktionen med andra människor. Socialpsykologerna, i anfadern George Herbert Meads efterföljd, talar till och med om den generaliserade andre. En inre bild, en samlad erfarenhet, av hur andra ser på dig och hur du förväntar dig att bli bemött.

Det är som om du aldrig kan undgå de sociala relationerna. Du föds in i dem och du kvarstannar där, innesluten. Det sociala livet är det elementära, för att omformulera Johan Asplunds boktitel Det sociala livets elementära former. 

Inte för inte används ibland uttrycket sensorisk deprivation. Låses du in och berövas andra människor, samt sinnesintryck, hamnar du snart i ett mentalt farligt tillstånd. Du förmår, enligt detta synsätt, inte vara helt ensam med och utlämnad till dig själv. 

Länge var det svårt att hävda biologin mot sociologin. Jag, med en doktorsexamen i sociologi, tillhörde själv dem som ihärdigt nedtonade den förra och lyfte fram den senare, översociologiserade. Än i dag prioriteras ofta miljö framför arv. (Om man inte talar om det sociala arvet.)

Senast av en sociolog i Malmö när hon skulle förklara ungdomsbrottslighet. Och när återinförandet av dödsstraff i flera amerikanska stater nu diskuteras, lyfts miljöaspekter fram. Den stora boven i sammanhanget, och som förklarar mord och grov kriminalitet, är fattigdom och hudfärg.

Den enskilde fråntages allt ansvar, reduceras till en produkt av sin miljö. Förändras den senare, så förändras individen. 

Tänkandet, med paternalistiska drag, har i Sverige präglat allt från skolpolitik till kriminalvård. Dock med klena resultat. Det finns dem, jag tänker på Gunnar Adler-Karlsson, som hävdat att det bara gjort saker och ting värre. 

Religionen har ingen plats i modern, sekulariserad vetenskap. Sedan den franske sociologen Auguste Comte och hegemonin för positivismens vetenskapsbegrepp kan man säga att vetenskapen ersatt religionen. Vetenskapen är den moderna religionen. Därmed avförtrollas världen och vi kliver in i rationalitetens järnbur, som sociologen Max Weber förutspådde. 

Osökt associerar jag till genmanipulation och könsbyten. Ingrepp i det naturliga, i det av Gud skapade, hävdar den religiöse. 

I takt med att min egen gudstro fördjupades, fick jag allt svårare att vara sociolog och tänka sociologiskt. Jag fortsätter, det skall betonas, att tänka relationer i psykoterapeutiska sammanhang, avvisar där en biokemisk, individualiserande förklaringsmodell. Men existentiellt syns mig sociologin alltför torftig. Ett tomrum, en själens hunger och längtan, öppnar sig som endast tron kan fylla. 

Min relation med Gud är bortom samhälle och relationer. Relationen är direkt. Jag behöver ingen präst, ingen kyrka, ingen församling, ingen social gemenskap. Det är Gud och jag. 

Jag anropar dagligen Gud. Hans ansikte får jag aldrig se. Det rubbar inte min tro. Hos Søren Kierkegaard hämtar jag andlig vägledning. I tron fördjupas mitt jag. Finner jag det jag som vetenskapen inte kan erbjuda. Inte samhälle och relationer. Och distansen till de senare blir möjlig utan förgörande ensamhet. 

Bild: Michelangelo, taket i Sixtinska kapellet i Rom

Ansiktet

Ansiktet, där livet skriver sin text. Utan att försegling bryts och det avslöjas vem författaren är, om någon sådan finnes. Den text livet kommer att sätta punkt för och avsluta. Men jag får icke veta när. Dödens text är det osynliga bläckets. Ansiktet, ytan för livets text, aldrig dödens. 

Livets skrift växlat mellan olika genrer och färgsättning. I ungdomen rocktexternas hopp och drömmar. Sedan föräldraskapets prosaiska, ansvarstyngda. Det politiska engagemangets pamfletter. Medelålderns lätt melankoliska. Åldrandets ännu mer melankoliska, doppad i tilltagande svärta. En tröttare text, en långsammare andnings interpunktering. 

Sjukdomens överrumplande, avbrutna rader. Texten med ens fragment. Utkast, fladdrande i osäker vind. 

Hela tiden: ansiktet där. En uppslagen bok närhelst ögon letar den.

Ansiktet, som vänds mot andra människor i relaterandets oundviklighet. Kärlekens linjer. Likgiltighetens. Ilskans. 

Ansiktet, som människor riktar sina blickar mot. Icke kan deras läsande förhindras. Oavsett på vilken nivå texten läses. Oavsett hur noggrant. 

Ansiktet, möter det på fotografier och i spegelbilder. Att betrakta utifrån, som om texten icke tillhörde utan erbjöds mig. Utifrån - ändå icke. Ett annat språk - ändå icke. Men ändå.

Alltmer främmande och yttre. Texten fråndrager sig för varje dag som går mitt sparsamma inflytande över den. 

De alltför ofta använda orden som står till buds, inga andra finns, att tala om ansiktet med. För att försöka fånga det, helst textens dolda innebörder. Försöka att i fångandet vara så direkt som möjligt. En koncentrerad läsart. Som om inga andra texter betydde något i läsandets mest koncentrerade stund. 

De konventionella sätten att tala om texten, enär allas arv och öde - det gemensamma ansiktet, ställer sig mellan mig och den text som bara är min och unik. 

Jag vänder texten ryggen, försöker lägga den åt sidan och glömma den. Återvänder och den är förändrad. Jag möter icke samma text två gånger. 

Sola i Karlsta´, nu ses vi igen!

Ack Värmeland du sköna. I Värmland bodde min moster Eivor. Många år i lilla idylliska, den gången, Storfors. Degerfors och Stora Valla, klassisk fotbollsmark, inte långt borta. Hon brukade säga att värmlänningar, det är ett driftigt folk, det. 

Inte som gästrikarna som mentalt sitter och glor håglöst in i tapeten. Saknar de nedlagda fabrikerna och blåställets fångenskap. 

Jag kan dra mig till minnes två nedslag i Karlstad. Jag anlitades att hålla ett föredrag - efter att ha omtalats inom högskolevärlden för mitt begrepp ångestskapande pedagogik - på en recentiorsdag. 

Framträdde gjorde undertecknad, högskolans rektor och så Sven-Erik Magnusson tillsammans med en från bandet. Minns inte den sistnämndes namn, vet att han är död sedan länge. På scenen också Hajk-programledaren från SVT. Bengt, någonting. Utskrattad i Fjollträsk. Töntstämpel.  

Hedrande förstås bli tillfrågad. Av ungdomen, och gudarna, vill man ju bli älskad. Föredraget, jag läste innantill ur manus, var dock obegripligt och högt över huvudet på gröngölingarna. Det kunde jag utläsa av studentkårordförandes alltmer förbryllade min. Hon som bjudit in mig. Och säkert ångrade det efter att ångestpedagogen tagit till orda. 

Trevligt kvarta på Stadshotellet! Invid Klarälven. Presenter väntade. VIP-vibbar. 

Senaste besöket var på universitet, högskolan tillerkändes universitetsstatus, för att föreläsa om Joseph Beuys. På grund av flygtrassel - på den tiden kände ingen någon flygskam, vad nu det är, som man fånigt nog förväntas göra i dag - blev det ingen lång föreläsning. Tjugo minuter knappt. 

Kanske räckte. Och inte slår det Ludde som innehar det nästintill oslagbara föreläsningsrekordet i Cambridge: 7 minuter. Den grabben! Han kunde, han. 

Nu Karlstad ånyo. Magnusson är sorgligt nog borta, han med den karakteristiska rösten. Det är till Hammarö vi skall för att besöka Git Lidberg. Hennes fingerfärdiga fågel- och naturbilder får mig att associera till Brusewitz. 

På Hammarö bor den konstnärligt mycket intressante Lars Lerin. Få se om det går att få till ett möte med honom. Nedpackade två exemplar av min Beuysbok, ett avser jag förära honom i förekommande fall. Ett till Git. 

Nu minns jag plötsligt en tredje tur till Karlstad, där det förresten lär finnas ett själlöst hockeylag. För att inleda ett samtal om medborgarlön, inbjuden av Ordfront. Finns den föreningen längre? Jag tänker inte undersöka det. Kan bli besviken. Bättre förr. 

Bild: Sola i Karlstad

Min morfar rånade ingen

Min morfar Alfred växte upp under mycket knappa förhållanden på Bruket i Sandviken. Hans mor gick bort på tok för tidigt. Varefter fadern blev ensamstående med en barnaskara att ta hand om. 

Redan som trettonåring stämplade morfar in i Verket. Han hade inget val. En företagsläkare, sannskyldig bolagsdräng, utfärdade ett intyg om att morfar trots sin ringa ålder kunde börja gå skift. Inklusive nattditon. 

Alfred blev kvar därnere i Verket under hela sitt yrkesverksamma liv.

Det var fattigt och eländigt på Bruket. Trångbott, ett rum och kök. Men inte rånade morfar eller slog ned någon för det, varför skulle han göra det? Alfred och hans kamrater skötte sig. 

Ingen skulle heller ha vågat drömma om att i förekommande fall anställa bortförklaringsmodeller med legitimerande implikationer om det skulle ha begåtts ett rån. Eller ett kvinnoöverfall. En brottsling är en brottsling. 

På Bruket styrde den aldrig nedskrivna lagen: Så gör man bara inte. Bröt man mot denna, straffades man. Det är så vi håller samman ett samhälle. Genom tysta lagar som alla respekterar. De som inte gör det är inget annat än samhällsfiender. Den sociala ordningen hotas.

De "flyktingar" som tagit sig in i vårt land, många gånger har de lyckats ta sig genom hela Europa, ända upp till vårt lilla land i nord, utan att fastna på vägen trots Dublinförordningen, bryter utan att låta sig hejdas vareviga dag mot detta grundläggande: så gör man bara inte. 

De ger blanka fan i det som varit kutym i vårt land och skapat trygghet. De rånar, våldtar och dödsskjuter. Barn och åldringar undantar de icke. Hänsynslösheten är legio. Samhällsfientligheten utbredd nationellt. Därför är det nedbrytande som pågår i vårt land ett politiskt och inte ett polisiärt problem.

Jag noterar att en sociolog i Malmö tillgriper just en bortförklaringsmodell när hon som "expert" ombeds uttala sig om bilbränder och stigande kriminalitet. Förövarna har det svårt, de arma stackarna. Godhets- och medlidandediskursen talar med full naivitet och enfald. Förövarna är besvikna och desillusionerade, måste lätta på trycket genom att döda och förstöra för oss andra, skötsamma medborgare. 

Det är högt förståeligt, enligt den medkännande sociologen. "Vi har ju ingen lokal", som man skämtade förr om på den tiden tämligen oskyldiga ungdomar. Inte som nu, förhärdade brottslingar.

Bosch. 

Varifrån kommer alla dessa nyttiga idioter som den där sociologen? Jag stötte även på dem under min tid inom högskolevärlden. Men hann lämna innan värdegrund  och annat nedbrytande tagit sig in i verksamheten på allvar.

Den störste av dem alla bland de nyttiga idioterna heter Sarnecki och kallar sig kriminolog, till och med professorstitel har hans trixande med siffror förlänat honom. (De största åsnorna, det är professorerna som Thomas Bernhard skrev.) Han fortsätter ihärdigt att troget hjälpa makten att mörka och ignorera medan landet förfaller. 

Statsledningen med Löfven i spetsen verkar ha abdikerat. Folket må ha tröttnat, men inget händer. Vad skulle morfar ha sagt? Han, den skötsamme medborgaren. Som dessutom försörjde sig själv. En annan osynlig lag: man ligger inte samhället till last.

Tankens illojalitet enda som håller i längden

Det finns människor som av naturen, eller en högre makt om man så vill, förefaller vara utrustade med pondus eller auktoritet. För att inte säga karisma. Egenskaper man icke kan förvärva, hur man än försöker. 

Saknar man pondus eller auktoritet, bör man icke placeras i en ledningsposition. Chäfer äga icke dessa egenskaper. Utan ställer bara till det.

Dylika välsignade varelser, ergo med en pondus eller auktoritet som lyser om dem, väcker respekt och framkallar ett lyssnande till dem, även hos en klentrogen som undertecknad. Jag vill dock anföra en viss reservation mot de karismatiska: det kan urarta i blind lydnad, utgående från den beroenderelation man hamnar i med den karismatiske. 

Paradexemplet kanske Adolf Hitler och Albert Speer. Den senare bländades och infantiliserades. Tänka kritiskt och öppet yttra det, det vågade han först i sina memoarer när han satt av sina 20 år i Gefängnis Spandau. Den dyrkade Ledaren var vid det laget bortom sanktionsmöjligheter. 

Speer klarade sig, orättmätigt, från avrättning efter Tredje Rikets sammanbrott. Det gjorde däremot inte SS-generallöjtnanten, den transportansvarige Adolf Eichmann, en Schreibtischtäter som Hannah Arendt (bilden) skrev en mycket omdiskuterad bok om. 

Utmärkande för Eichmann var, enligt Arendt, att han inte tänkte överhuvudtaget. Det vill säga ställde olika perspektiv mot varandra, prövade olika tankens ingångar. Han var raka motsatsen till vidsynt och bara gjorde.

Han var varken ondskefull eller dum. Det var definitivt heller inte Speer. Snarare intelligent och intellektuellt förmögen. Om än med en svajande inre kompass. 

Sådana som Eichmann, hans banalitet, finns det många, alltför många, av. Man stöter dessvärre på dem mest hela tiden, dessa Eichmänner. 

Men jag frestas fråga mig, ännu en gång utan att begära ett entydigt svar: vad fick Speer för sin frivilliga underkastelse under Ledaren? Vilken var hans belöning eller vinst. Karriär och medföljande befogenheter? Bekräftelse, en själens törst som tillfredsställdes? Behöver vi tillgripa djuppsykologiska förklaringsmodeller? Arketypen fader - son? 

Fascinationen, maktberusningen, i närheten av en närmast allsmäktig ledare? Kittlande allians med djävulen, typ Faust? 

Vad i Speer övertalade honom att blunda, eller hålla tillbaka, befogade kritiska tankar och invändningar? Och fick honom att begå gärningar mot sina medmänniskor som i Nürnberg borde skickat repet runt hans hals.

Frågorna infinner sig, utan att jag kan hejda dem, när jag läser Richard J. Bernsteins Varför läsa Hannah Arendt i dag? Är man redan förtrogen med Arendt, innehåller boken inget nytt. Och Bernstein tenderar olyckligtvis mot det politiskt korrekta, vilket får honom att dra paralleller med samtiden som känns långsökta och just färgade av politisk korrekthet. De drar ned bokens läsvärde. 

Men boken blir likafullt en nyttig påminnelse om hur en illojal intellektuell agerar, att sådana intellektuella faktiskt finns, om än inte många. Hannah Arendt var livet igenom en sådan. Och man önskar man vore likadan - i hennes position ryms både en norm och ett ideal. 

Hon tänkte själv och sparade inte på formuleringarnas sarkasm eller ironi, var inte följsam mot någon, sneglade inte åt något håll när hon skrev, respekterade ingen makt. Illojaliteten var hennes stil, det som utmärkte den. Det intellektuella samvetet tystnade aldrig. 

Kritiserad blev hon. Förtalad, för att inte säga förföljd av sionister och andra som krävde uppslutning och rättning i ledet. Men dessa yttersta dagar - när de frågor hennes rika författarskap reste är mer aktuella än någonsin - läses hon. Och hon diskuteras, som Bernstein uppmärksammar, på sociala medier. Arendt kan inte falla i glömska, hon fortsätter att beröra. 

Tankens illojalitet, dess hederlighet, håller i längden. Vindflöjlarna bleknar. Opportunisterna glöms bort. Medlöparna förflyktigar sig själva. Klerkerna förstelnas. Ideologiproducenterna tas av tidens ström. 

Men vem, om någon, på svensk botten svarar mot idealet, efter Strindberg. Myrdal? Sanandaji? (Tyvärr klen stilist.) Det lämnar jag till läsaren att fundera på. 

Boken: Richard J. Bernstein, Varför läsa Hannah Arendt i dag? Daidalos. Översättning: Henrik Gundenäs

Hygge sig i skuggan av nazismen

”Och Herren vilade på den sjunde dagen, lät den allsmäktiga blicken vandra omkring och alltings upphovsman fann sin skapelse skön.” 

Kandestederna, någon mil sydväst från toppen av Danmark, Skagen. Ett vidunderligt vackert landskap möter den som närmar sig det. En skönhet som inte låter sig beskrivas utan att man hamnar i plattityder. Dess skönhet bortom de trubbiga ordens infångande förmåga. 

I danska tv-serien Badehotellet kan man skaffa sig en rättvisande bild av detta paradisliknande landskap. En serie med, än så länge om jag tillåts anlägga synpunkter på det, alltför få säsonger inspelade och visade. En rullar just nu i TV4. Badehotellet som jag skulle vilja kalla rödvitt folklustspel. Mycket väl kunde det sättas upp på en utomhusscen.

En rollbesättning med för oss serieproffs idel välkända danska  skådespelaransikten.

Om man inte omedelbart börjar planera för en resa till Vendsyssel efter att ha sett den serien, torde man ha förlorat sitt skönhetssinne. Behovet av att med egna ögon se saker och ting på plats. Söka autenticitet, som en akademiker skulle säga. 

Platsens ande eller själ. Man skulle kunna och vill gärna tro att serien utspelar sig i Kandestederne. Bland de höga dynerna som reser sig utmed nordjylländska västkusten. Och som man bör undvika att försöka klättra uppför. 

Serien erbjuder hämningslös, njutningsfylld eskapism. Och det helt avhängigt dess ordentligt nedtonade dramatik. Mycket väluppfostrat sittande vid väldukade bord. Artiga konversationer, kallprat, om allt och inget. Krockettävlingar som måste inställas på grund av hastigt infallande dåligt väder. Dansk småborgerlighet från början till slut. Strukna dukar och småkakor. Man verkligen hygger sig.

Fram till ödesåret 1933. Unga pojkar i uniformer från Hitlerjugend dyker upp och slår läger på stranden. En homosexuell bland gästerna misshandlas svårt, med bestående men, av 

de uniformerade, hjärntvättade gloparna. Som inte vet att runt hörnet väntar östfront och 
bråd, meningslös död.

Sommargästerna struntar blankt i vad som händer i grannlandet söderut, trots alla signaler som smiter över gränsen. Med ett undantag. En distingerad, väluppfostrad äldre gentleman med de grå tinningarnas charm. Han förbjuds av den betydligt yngre och vackra hustrun, som med hans goda minne avlat barn med en annan av sommargästerna, en skådespelare med fjantiga manér vid namn Weise, att följa med vad som händer ute i världen. 

Inte bra för honom att vara ett tidsvittne. Han blir enligt henne alltför påverkad och nedstämd. Riskerar att sluta hygge sig.

Han beställer Politiken med posten från Köpenhamn. Läser den i smyg, utan hustruns vetskap. Den göms undan av hotellpersonalen för att när hustrun inte ser smusslas till honom. Han skräms av nazisternas frammarsch i Tyskland, anar konsekvenserna för Danmark. Men ingen att diskutera det med i kallpratets badhotell.

Flødeskumsfronten, sa de tyska soldaterna om Danmark. Ingen ville till östfronten och slåss mot ryssarna. Ett åldrat tidsvittne jag talade med, bosatt i Frederikshavn under ockupationen, menade att tyskarna uppträdde artigt och civiliserat under besættelsen. Nå, de aktiva i motståndsrörelsen skulle förstås lämna en annan version. 

Och de femtiotusen danska kvinnor som förälskade sig i och fick barn med tyska soldater, fienden. Utsattes för en omänsklig behandling efter kapitulationen och tyskarnas uttåg. 
(Kvar blev minröjare, se gärna den rysliga filmen Under sandet, samt soldater och landsmän inhysta i läger under miserabla förhållanden. Alla lämnade inte Danmark 1945.)

Alla de föga modiga, som krypit och inte gjort minsta motstånd, kunde ta ut det egna dåliga samvetet på kvinnorna. Tvångsklippa och spotta på dem. Kasta glåpord.  ”Tysketøserna”, ”fältmadrasserna”. För att inte tala om deras barn. Ett oförsonligt bemötande från grannar och skollärare av dessa oskyldiga som inte bett om att få komma till världen.

Har ni sett Mick Jaggers hals?

På flygplatsen i Alicante, i väntan på avgång mot Arlanda och skymningslandet, växlar jag några ord med en äldre man vid bordet intill som på engelska med förnöjd min kommenterar att jag glömde kreditkortet på kafédisken: Händer mig hela tiden. Vi börjar bli gamla. 

Jag avskyr att, utan att vara tillfrågad, räknas in bland gamlingarnas självdecimerande skara. Men försöker alltid vara artig, inte för inte min mors väluppfostrade son. Så jag vänder mig mot mannen. Avslöjar för honom att jag helst undviker speglar, vill inte möta mitt ansikte, det åldrade - påminnas. Men måste göra det vid rakning. 

Gör som jag, raka dig utan att titta i spegeln. 

Inget koketteri. Det bara är så. Jag känner inte igen den åldrade mannen, på väg mot de sjuttio (herregud!) med vit mustasch i spegelbild och på foton. Är det där jag? Frågan kastar sig obarmhärtigt och utan misskund över mig. Skär sig in mellan åderbråck, bristningar och artrostecken.

Den yttre bilden, fasaden jag visar för världen, på mig själv som jag mer eller mindre ofrivilligt konfronteras med stämmer inte med den inre bilden. No way. Jag känner mig inte som gubbfan på fasaden. Det blir som en maskeradmask över en ung själ. 

Detta förbannade åldrande! Våga inte protestera. De där figurerna som påstår att de bär sina rynkor med stolthet, jag vill minnas att det var den fortfarande vackra skådespelerskan Evabritt Strandberg som liknade rynkorna vid årsringar och uttryckte förtjusning över dem. Fan tro´t. Och påstod att hon just kände stolthet. 

Äh, kyss Karlsson! Ingen vettig människa vill åldras och bli gammal. Och framförallt inte i det här landet. Med åldersdiskriminering och skräckinjagande "åldringsvård" (citattecknen relevanta).

Rationalisering förklarar terapeuterna det som Strandberg och andra sysslar med. Något måste man ju dra till med för att orka möta sig själv, sin utanpåbild. Ljuga för sig själv. 

En gammal (!) kompis till mig, före detta tråddragare på Sandvik, skyller tilltagande krämpor och defekter på gammeln i sin kropp. Låter som någon tjyvgubbe som permanent flyttat in.

Mer än en gång har jag hört från den åldrade mannen som drog tråd och slavade många livsår i Verket: Om man böjer sig ned för att sätta på sig strumporna, kan man passa på att samtidigt plocka upp skräp.

Glömmer aldrig en open air-konsert med engelska sextiotalsbandet Tremeloes - ljuva Silence is golden ekar i minnet så fort jag skriver ut namnet - i Skagen mot slutet av 80-talet. På tillräckligt långt håll såg de ut exakt som när det begav sig. Jag knallade glad över evig ungdom, att sådan finns, närmare. 

Studsade förskräckt till. Svartfärgat barr som inte tog bort deras åldrade, rynkiga gubbansikten. En nästan grotesk kombo. Huvva.

Mick Jagger, sir numera sedan jollpettern låtit sig adlas efter att pensionerat rockrebellen i sig, sprattlar som aldrig förr på scenen. Nyligen hjärtkontrollerad. Men har ni sett hans hals? Och det elaka ryktet viskar att han opererat bort häng från baken.

Gammeln har flyttat in hos honom också. 

Bild: Methusalem

Leve danskarnas ständiga tjat om priser!

Under dryga (!) två år satt jag ordförande i en Saco-förening vid en regional högskola. I den minst sagt otacksamma rollen - toppstyrning av verksamheten, usla chäfer på alla nivåer, arbetsrättsligt okunniga medarbetare - skaffade jag mig insyn och överblick beträffande löneläget inom myndigheten.

Jag kan inte minnas att vi kolleger någonsin diskuterade vad var och en tjänade. Minns mest intellektuellt ostimulerande struntprat som stal tid. 

Det gynnade självfallet arbetsköparen att vi icke jämförde, framförallt inom samma yrkeskategori, våra löner. Som vore det skämmigt göra det, prata löner. 

Den individuella, rättare sagt personliga lönesättningen, detta satans påfund som facket centralt idiotiskt nog gick med på, splittrade oss. Alstrade misstänksamhet. Avund om siffror hamnade på bordet, siffror som lätt gick att ta reda på om man ville. Motarbetade organisering och solidaritet. Okända fenomen i akademikerkretsar. 

Däremot vanligt med facklig medvetslöshet, intrigerande och skitsnack. En osund 
arbetsmiljö med vidhängande psykosomatiska problem som de usla chäferna blundade för.Ofta direkt framkallade genom olämplighet och ledarskapsoförmåga.

Apropå inte veta. Många knegande människor vet inte hur litet de kommer att kunna kvittera ut i pension när det väl är dags. Många använder uttrycket få pension. Som om de inte själva arbetat ihop pengarna. Som vore det en allmosa, skänk från ovan. Något att stå med mössan i handen och tacka för. Som vore det inte deras pengar.

De vill inte få bekräftat hur litet de anar att det blir. De förtränger, försöker glömma att det väntar pensionering. Skrämda av alla rykten i det urholkade svenska pensionssystemets spår. Den urholkning, förskingring, som skett utan att våldsamma protester utbrutit mot de lömiga politikerna. 

Det berättar något mycket illavarslande om det svenska folket. En hårt sittande lydnadsmentalitet. Kan man genomföra en sådan försämring av pensionerna utan att något händer i de breda folkdjupen - ja, vad krävs då för att folket skall vakna och säga ifrån?! 

Makthavarna kan vara lugna. Och lugnt höja pensionsåldern till 75 för alla som inte sitter i regering och riksdag. Ingen kommer iklädd gul väst storma riksdagshuset. 

Under alla år har jag envist värjt mig. När det talats om de förslavade svenskarna, die dummen Schweden. Kålrötterna. Tagit illa vid mig, känt mig förolämpad å mina landsmäns vägnar. Känt att jag vill försvara dem - och mig. Men inte längre. Det vore att förneka den bistra sanningen. 

Köp svensk mat! Kampanjas det. Svensk mat, främst frukt och grönsaker, dålig och dyr. När jag handlar, irriteras jag ständigt av höga priser och låg kvalitet. Men det är kanske inte svenska livsmedel?

När jag kan väga själv, korrigerar jag priset nedåt. Genom att exempelvis väga som banan fast det är päron.  

Jag kan inte tänka mig att särskilt många svenskar återkommer till en butik för att klaga på undermåliga livsmedel. Nej, vi tiger, gapar och sväljer. Både maten och förtreten.

Jag fuskar med vägandet, en individuell protest. Civil vardagsolydnad. Men som regel finner vi blågula undersåtar oss nådigt i sakernas ordning. Håller minen och betalar. Kanske knotar lite. Sedan är det bra. Nöjer oss med det vi får för surt förvärvade pengar. 

Kräver inte det vi borde kräva. Knuten näve i byxfickan. Det är svensken i gemen, det.

Och att pruta? Förhandla om priset, inte ta det för givet? Glöm det. Sådana är vi icke! 

Länge stördes jag av det. Att det alltid skall pratas priser och icke minst matpriser, vart man än kommer i Danmark. Favoritämnet. Handlar ni på Brugsen med dess priser! Är ni inte riktigt kloka?! Fann det tjatigt. Småaktigt och trist, finns väl viktigare ting att avhandla.  

Men nu har jag insett att i samtalsämnet ryms en politisk dimension. Så: leve danskarna och det aldrig upphörande samtalet om priser!