torsdag 31 oktober 2019

Berlinflanerar med tankar mörka som natten i sällskap















Jag läser Maciej Zarembas självbiografi "Huset med de två tornen". Svårt att släppa den, frestande sträckläsa. Välskriven, gripande och omaskerad, en själs utvecklingshistoria. Zaremba föddes 1951 och växte upp i Polen. 

Sovjets kalla hand över landet. "Nyckelpigor" som Zaremba minns att övervakarna kallades.

Antisemitismen. Trots kommunisternas vackra retorik. Fy tusan, vilket land! Vännen Anna hemma i Gefle har försett mig med en mer nyanserad bild av landet. Jag handledde en uppsats hon skrev om Polen. Hennes stolthet som polskt född kvinna styrde pennan.


Jag minns från Upsala judiska sociologer från Polen som upplevt antisemitismens följder för dem privat och professionellt. Och flytt sitt land. De hade inget val. Den realsocialistiska regimen uppmuntrade judeförföljelse. 

Strosar långsamt runt på gatorna i fridfulla Dahlem i Berlin. Tankar slår följe med mig utan att jag kan förbjuda dem det. Mörka som natten. En viskar: - Det kommunistiska Polen hade inte varit möjligt en enda dag utan lojala väktare och lydiga fångar. 

Vad jag famlar efter, det tanken leder mig till utan att jag kan förhindra det, är momentet av frivillighet. Om nu något sådant finnes. Värt att ocensurerat lyfta fram för att förstå, möjligtvis. Kanske är jag blott en obotlig idealist. Vakna, Skriftställaren, vakna!

Men om ingen vaktar, sätter nyckeln i celldörren? Ingen låter sig inlåsas eller övervakas? Då skulle de totalitära rikena falla som sandslott. Kanske är det så, hemska tanke bort från mig!, att vi omedvetet tycker oss förtjänas att förtryckas? 

Därför inget motstånd. Inget uppror. De inställda upprorens tid skrev PO Enquist om. Kanske alltid varit på det viset. Inte tidsbundet. Djupare än så. Genom historien samma fenomen - lojala och lydiga. Fasansfulla tanke. Kall som den väntande polarnatten.

Sverige, dagens Sverige, skrämmer mig därvidlag. Men än någonsin. Totalitärt åsiktsklimat råder. Opinionsväktare och tigande undersåtar. 

Jag stryker förbi trevliga radhus som byggdes som tjänstebostäder åt SS. Tredje Riket. Alla som lät sig svepas med. Efter kriget hade ingen varit nazist. Uppenbarligen. Kanske väntar något liknande i Sverige så småningom. 

Alla var egentligen kritiska gentemot den tygellösa migrationspolitik som förstörde landet. 
Kommer det att låta från flocken.

Jag har bestämt för mig att DDR-dissidenten, författaren Jürgen Fuchs - köptes cancersjuk, efter bestrålning i Stasi-fängelset Hohenschönhausen, vilket han kanske inte var medveten om, fri av förbundsrepubliken - har en park uppkallad efter sig här i Dahlem.  

Jag finner den inte. Ute på promenad utan min stav ställer jag in sökandet. Gången börjar tyckas mig ostadig. Och i morse var febern tillbaka, merde! 

Återvänder till hotellet för att läsa Zaremba.

onsdag 30 oktober 2019

Du, Rudi












Rudi, jag träffade Dig aldrig IRL som det akronymiskt heter i digitaliseringens tidsålder. När det mesta, påstår man, händer i de sociala medierna. Samma månad och samma år som jag disputerade avled du i badkaret i Århus. 

I sviterna, ett epileptiskt anfall, efter attentatet mot dig och din hjärna. 

Skotten som avlossades mot dig på Kudamm. Från en förledd och förvirrad figur, förläst sig på den lögnaktiga Springerpressen. Och som i fängelset begick självmord genom att trä en plastpåse över huvudet. 

Du dök upp i Upsala vid ett tillfälle. Ett möte i föreningen Verdandi där jag ett kort tag var sekreterare. Men jag träffade dig inte då heller. De som gjorde det berättade om en blyg, tillbakadragen Rudi i sandaler. 

Mötet hölls i Flustret, innan den klassiska restaurangen brann, invid Svandammen. Nära Bollhuset, där ett stormöte beslöt utestänga judiska medicinare på flykt undan nazisterna. Skamligt kapitel i universitetets historia. Rudi kände säkert till händelsen.  

Tillbakadragen. Inte den hänförande talaren jag hört andra i Berlin vittna om. Mannen som utan manus talade i timmar. Trollband sin publik. 

Min vän Erik, Danmarks främste medborgarlönsförespråkare, fanns i Århus och vid universitet när du givits en fristad där. Men jag minns inte om Erik berättade om någon närmare kontakt med dig. 

Jag tror inte det. Jag vill minnas att han noterade att du fanns där. Inte mer än så. Han observerade dig. Språkade aldrig med dig. 

Århus i Danmark, den fristad som teologen Johannes Sløk möjliggjorde. När du, Rudi, och din familj i exil inte togs emot någonstans. "Samhällsfiende" betecknades du som. Knäppt. Du som VILLE ett samhälle. Ett samhälle värt namnet. 

Varje gång i Berlin söker jag upp din grav. Står en stund vid den med mössan i handen. Inte så långt borta vilar en officer som deltog i 20 juli-attentatet mot Hitler. (Stenen nedan.) Hängdes. Ni kunde sträcka varandra handen. Samma andas barn.

Studentrevolten i Tyskland låter sig inte att förstås om man inte inser bakgrunden, protesten mot övervintrande nazister. Den västtyska statsapparaten var överlusad med dem. Som om inget hänt. 

En gata på Freie Universitäts campus är uppkallad efter dig, Rudi. En stor ära. En student från den röda tiden som får en gata uppkallad efter sig! Inga dåliga grejer. Men du, Rudi,  personifierade den frihetliga FU-andan. Du var FU. Det antiauktoritära tänkandet. 

Inte för inte heter det ju det FRIA universitet, det i jämförelse med andra universitet, Humboldt i Östberlin icke att förglömma, det som var Berlinuniversitetet, inte lastgamla.

Vermisst dich, Rudi! Men förvaltar det intellektuella arvet. Försöker. 

Du citerade filosofen Ernst Bloch, levde efter det, om att människan måste leva upprätt. Vad annars? 


Foton: Skriftställaren




tisdag 29 oktober 2019

Hur tänka Berlin bortom David Bowie?












Berlin, Berlin, nur du allein. Som ingen annan stad knep och äger du mitt hjärta. Och jag måste bara återvända och återse. 

Landar för första gången på Schönefeld. Den forna DDR-flygplatsen. Ich bin zurück! Det känns som att komma hem. Det är här och ingen annanstans jag hör hemma. Det berättar den sinnesstämning som sig infinner. 


Men den speciella Berlinatmosfären är under attack från exploatörer. Skyskrapor reses. Tränger undan. Tar visuell plats. Manhattan i stället för Alexanderplatz. Gallerior med blanka ytor. "Steel and glass" som Lennon sjöng. Konsumtion - inte kreativitet. 


Jag måste blunda, återkalla. Ta tillbaka det Berlin som var - och förblir hos oss i själen berlinare. Före och utan vandalernas framfart. 

David Bowies underbara "Where are we now?". Stadshymnen. Lyssna medan du blundar. Där har du ditt Berlin som du vill ha det. 

Logi i Dahlem som senaste gången. Överklassreservatet Dahlem med flotta hus. Nästan som eller åtminstone snäppet under Wannsee. Men med Ruhe. Gators idyll. En stadsdel att försjunken långsamt strosa i. 

Stadsdelen hyser Freie Universität. Jag har hört illavarslande signaler från andra tyska universitet om rättning i leden. Men FU? Av alla. Pk-varning även där? Sista bastionen i så fall.

I våras, i april, var jag här med feber, mådde sannerligen inte bra, orkeslös och matt. Nu har jag varit feberfri i en vecka. Långsamt återvänder krafterna. Måtte återhämningen fortsätta. 

Ska skriva på ett bidrag till en antologi om digitaliseringens betydelse. Personligt ska det bli från Skriftställaren. Annorlunda kunde han inte göra det. 

Gravbesök väntar, wie immer. Rudis och Ulrikes gravar. För förankring. Påminnelse. Uppfordran.

Jag umgås med döda. Ach so? Hellre det än med levande döda. 

Ich bin hier!

Bild: U-Bahnhof Dahlem-Dorf

måndag 28 oktober 2019

Men sitter du bara där!















Jag anar att det finns en koppling mellan Milan Kunderas särdeles njutbara "The unbearable lightness of being", som jag läst, och Owe Wikströms "Långsamhetens lov" som jag dock inte läst. 

Däremot hörde jag för många år sedan den senare föreläsa. Jag minns inte om vad. 

Men minns däremot att han föreläste blundande. Det skärpte lyssnarens uppmärksamhet. Kanske för att vi fruktade att föreläsaren skulle somna. Inte en enda gång öppnade han ögonen. Andäktigt innesluten i sina väl valda ord. Inget manus.

För nästan lika många år sedan satt jag i väntrummet på Länssjukhuset, som det då hette, i Gefle och inväntade min första datortomografi. Kontrastvätska skulle inmundigas. Utsträckt över minst en timme. Långsamt klunkande. Tålamodsprövande.

Jag var alltid en rastlös person. Svårt att sitta stilla. Och hade glömt medbringa bok eller senaste numret av Kalle till sjukhuset. Men så upptäcker jag plötsligt hur vilsamt det bara är att sitta rakt upp och ner. Låta tankarna komma och gå som de vill. Utan att styra.

Rena kontemplationen. Befrämjande välmående. Trots oro inför undersökningen, vad den skulle komma att visa. 

Uppvuxen i ett brukssamhälle, där Paul Lafargues "Rätten till lättja" skulle bränts på bål av verksledningen om den av svartlistad kolportör erbjudits fabriksslavarna, fostrades jag tidigt in det okritiska lovsjungandet av fliten. Man skulle "göra rätt för sig".

På en bonad i vårt kök: Flinkt arbete leder snarast till vilanNär jag föreläste om medborgarlön brukade jag medbringa den alltmer slitna bonaden och hålla upp den. Till allmän förnöjelse. 

Kanske är det genetiskt som allting annat. Min far förmådde aldrig sitta ned och bara ta det lugnt. Alltid skulle han företaga sig något. Det brann i ändan på honom. Gubbarna på bruket hade sin vedbod. Farsan garaget. 

Kanske behövde gubbarna fly en stund från det rådande matriarkatet. Bruket tillhörde ju de starka fruntimren. Som höll ögonen på gubbarna att de skötte sig. 

Nyårslöften tror jag inte på. Däremot varjedagslöften - i ett kort livsperspektiv. Ett återkommande sådant: resten av mitt liv skall jag så ofta jag hinner göra ingenting. Men det kräver sin insats. 

Det är ju en konst att göra ingenting. En ädel konst. Fråga Aristoteles och de gamla grekiska snubbarna. Arbeta - det är för slavar. Det goda livet tillhör förfiningen av själen. 

Försjunka skall jag. Och inte lyssna till: - Men sitter du bara där?!

söndag 27 oktober 2019

Skriftställaren valde fel - då vankas sardiner














En av mina tidigare ledarskapsstudenter, jag avslöjar barmhärtigt nog inte hans namn (kanske skäms jag också för att min förhoppningsvis kritiskt anlagda utbildning inte "tog"), blev en sådan där livsstilsguru. Eller vad de kallar det. 

Han tjänar förmodligen gruvligt med pengar på att fara land och rike runt med en glittrande väska packad med floskler och hurtiga tillrop.

Jag har varit inne på hans flashiga hemsida, skakat på huvudet åt alla självklarheter. Vem i hela friden betalar dyra pengar för att lyssna till dylika banaliteter? Uppenbart många. Svältfödda på - ja, vad egentligen? 


Äh, jag är bara avundsjuk. På hans flis. När jag som flitigast föreläste om medborgarlön, liksom gurun runt om i landet, var det aldrig stora pengar inblandade. Ibland föreläste jag till råga på allt pro bono. 

Ingen som kunde betala. Inte en spänn - men jag behöll min själ. 

Du måste fatta ett beslut, lär gurun ut med hjälp av trådlös mick, laserpekare och proffsiga slides. Ett beslut om hur du vill leva ditt liv. Du har ALLTID en valmöjlighet. Men du måste våga. Ta språnget. Jojo. 

Tidigt valde jag, om jag nu överhuvudtaget valde eller bara lät saker och ting ske under fatalismens ledstjärna, i så fall åt skogen fel. Om jag vetat vad jag grånad och erfaren vet i dag, skulle jag ha blivit yrkespolitiker. I vilket parti som helst. Höger eller vänster. 

Tigit värre en mumie och partilojal suttit av ett par, tre riksdagsperioder. Sedan kvitterat ut en bra pension. Gjort en Elin Lundgren. För att referera till en S-riksdagskvinna från min hemstad som enligt egen utsago röstar med partiledningen i alla väder. 

Vad hon än personligen tycker om migrationspolitik och annat. "Man röstar ju med majoriteten." Hon har verkligen låtit partipiskan vina utan några invändningar. Ett partihjon som ledningen älskar. Underkastelsen är förvisso pekuniärt belönande för Lundgren.

Eller också skulle jag valt att bli direktör. Inom privat eller offentlig sektor. Som dirre kan man göra bort sig ordentligt och bli avslöjad. Vara hur inkompetent och olämplig som helst. Ändå landa mjukt med fallskärm. Kunde det bli bättre?

Nu sitter jag efter statlig anställning - mångårig sådan, nota bene - med provocerande låg pension. Efter att Persson och hans sig själva berikande hejdukar förskingrat det goda pensionssystem vi hade. Och inser det är för sent att hitta på något inkomstbringande. 

Framtiden är röda prislappar. Vrida och vända på de hårt beskattade - seniorer har inget "jobbskatteavdrag" utan straffbeskattas - slantarna. 

I Chile demonstrerar folket så det står härliga till. Det utlöstes av höjda biljettpriser i tunnelbanan. I Libanon likaså. Fullt fräs på gatorna efter att brasan antänts. Inget mjäk. Ingen undfallenhet. 

I detta arma land är folket förslavat och lydigt. Så att välja (!) att bli agitator och upprorsledare, en tanke jag lekt med om sanningen skall fram - lika bra att glömma på direkten. Även om jag, om jag får säga det själv, har ordet i min makt. 

Men inte skulle det inbringa några stålar. Tillbaka till vardagens lunk. Till lunch en burk sardiner av lågprismärket Eldorado. 

Bild: Wikimedia Commons


torsdag 24 oktober 2019

Vad krävs när rättsstaten sviker?











Alltid lika angelägna Uppdrag granskning i SVT i går afton. Med underrubrik "Tysta vittnen". Reportage från Bro. Valborgsmässoafton 2018. En pappa med små barn och hustru söker sig mot brasan och det traditionella firandet. 

Ett gäng grabbar, ursprung mörkas förstås i inslaget, trakasserar dam med hund. Pappan gör det alla borde göra om civilkurage inte vore en bristvara i vårt land: Säger ifrån.


Slås ned bakifrån. Tilldelas sedan flera slag. Ingen av de omkringstående, och det är många, ingriper. Inte ens kommunalanställda med Trivselvärd på ryggen, ironiskt, gör något. 

Inför hustrun och sina barn, ett fyra år gammalt, misshandlas mannen. Kunde ha slutat mycket illa. 

Först går våldsmännen fria. I brist på bevis. Vittnen fegar ur och drar tillbaka sina vittnesmål efter att först ha vittnat om vad de sett. Sedan ramlar (!) polisen över en filmupptagning med mobil av överfallet. Nidingarna grips och döms. Till provocerande milda straff.

En döms till ungdomsvård. En går helt fri. Trots att han deltog i misshandeln. Förmodligen den som fegt bakifrån startade den. Han torde hånskratta åt vår flathet. 

Som tittare blir man rasande, om man är normalt fungerande. Och tänker: vad är det för rättsstat som inte förmår mer än så här?! Helt klart dessutom på kollision med det allmänna rättsmedvetandet. Det är jag helt övertygad om. 

Jag öppnar min sidmässigt allt tunnare morgontidning. (Gefle Dagblad 24/10) Professorn i rättsvetenskap, Dennis Töllborg, är upprörd, jag tycker att han borde vara försiktigare med sina ord denna gång, över att Säpo tagit IS-stödjande imam och andra i försvar. 

Rättsosäkert, menar Töllborg. I strid med internationella konventioner. IS-sympatisörerna behandlas inte "rättvist".

Ironi även över detta. Imamen, med Gävlekoppling, skall således tillerkännas de rättigheter som han och de andra terrorist- och mördarsympatisörerna förvägrar offren. Rättsstaten skall skydda en som vill trasa sönder denna stat. 

Rättsstaten är ett mål i sig för en liberal demokrat. Men den måste ju ha medlen, verktygen, för att kunna agera mot dem som urholkar eller hotar denna rättsstat och dess bärande principer. Vad än Töllborg i sitt akademiska elfenbenstorn har att säga om detta. 

Och den måste befinna sig i samklang med det allmänna rättsmedvetandet. 

Annars befinner sig rättsstaten med sin otillräcklighet och svaghet vid vägs ände. Vilket den förefaller vara. Övertyga mig gärna om att jag har fel.

Vad händer med tilltron till en svag rättsstat? Det räcker med att polisen lägger ned ärenden som borde drivas. Vilket hela tiden noteras av medborgarna och framförallt, förstås, av dem som utsätts. Offren överges av staten. Lämnas till sig själva. 

Otryggheten växer sig allt starkare i landet. Bara att fråga alla kvinnor. 

Om vi inte med ALLA medel försvarar vårt samhälle - vem skall då göra det?

Krävs det att vi tar lagen i egna händer? Tar ansvar för att lag och ordning upprätthålls? Måste det till medborgargarden? Beväpnade? Som kunde ha agerat i Bro. Och givit nidingarna vad de förtjänar. På platsen. 

Och vad beträffar Säpo så måste organisationen besitta det situationsanpassade (Sverige är inte längre det land det var) handlingsutrymme som krävs. Varför annars ha en säkerhetspolis?

Jag tänker än en gång: Mossad. En EFFEKTIV säkerhetstjänst. Konsultera dem. Det har jag också skrivit förut. 

Bild: SVT

onsdag 23 oktober 2019

Moderaterna tarvar verklighetsflykt











Moderata Svammelpartiet har hållit stämma i gurkstaden med den klassiska arenan Rocklunda där VSK sopar banan med motståndarna. Den heter förstås inte så längre i senkapitalismens sponsortid. Utan något med ABB. 

Partisammandragning på skattebetalarnas bekostnad. Partierna är ju sedan länge medlemsoberoende. De finansieras via skattsedeln. Det har de  nogsamt sett till. Det är som i gamla Östeuropa. Staten äger partierna. Glöm medlemmar och folkrörelse.

Sedan kan de försöka låtsas något annat. Skenfäktas sinsemellan. För att lura den väldrillade valboskapen. 

Men, vafalls. Skriftställaren antidemokrat?! Platons arvtagare? Ja, tamejfan när han släpper på bromsen. För vad är det för "demokrati" han skådar? En parodi på demokrati. Mygel, bluff och båg.

Jag tar mig åt plånboken när jag ser hur många som slår sig ned i salen i Västerås. Många flanar har sin utkomst via politiken. Inte bara heltidspolitikerna. Det är väl det stora följet av ombudsmän och deras likar som röstar och håller uppe valdeltagandet. 


Alla de som tjänar på systemets bevarande. Därför sjunger dess lov, eller vad de nu gör. Man biter inte den hand som föder en, som bekant. 

Och så de journalister som stryker runt och spelar obekväma. Okritiska och systembevarande under förklädnaden. En snett leende Mats Knutson som måste ha år av innestående, obetald övertid. Han dyker ju upp i rutan mest hela tiden. 

"Tack för din analys", kommenterar programledarna i tv:s nyhetssändningar Knutson. "Analys"? Kyss Karlsson. 

Sverige konfronteras med mycket allvarliga problem. I den otyglade massmigrationens spår. Landet riskerar att brista med alla parallella samhällen och kamp om hegemoni. Med spänning och förväntan, nej jag ljuger, tar jag del av vad som diskuteras på stämman. 

Men blott en kort, medierad stund. Orkar inte mer. Det finns gränser för vad stå ut med. 

Lilleputten från Strängnäs viftar frenetiskt med händerna. Försöker att låta myndig. Klarar det inte. Efter några meningar hör jag inte längre vad han surrar om. 

En motion om att man skall få sälja alkohol i livsmedelsbutikerna. Det låter nattståndet. Nå, slöjförbud i skolan motioneras det om. Bra! Men vad händer? Jo, en utredning tillsätts. Vi talar Sverige här. Därmed kan frågan grävas ned och glömmas bort.

Vad hvilja moderaterna? Det vete fåglarna. Samarbeta med det växande SD? Fälla den usla regeringen, den sämsta i mannaminne? Osäkert.

Med olust i sinnet vänder jag spektaklet ryggen. Brygger kaffe, plockar fram sockerfria peppisar och slår på SVT Play. Den australiensiska serien "Herrens vägar". Verkligheten erfordrar flykt! Många avsnitt återstår av denna postmoderna "kärlek på lasarett". 

Bara att glida in i det vidsträckta, öppna landskapet och högljutt kommenterande njuta av intrigens förvecklingar. Men var är alla kängurus, koalabjörnar och dingos?

Bild: Linn Malmén / TT

tisdag 22 oktober 2019

Mer och mer blev jag en ensamvarg















"En fråga som jag ställt mig under läsningen: tänk om jag efter långt och smärtsamt sökande hittar mitt sanna, autentiska jag men att varken jag eller mina medmänniskor gillar vad jag har hittat. Kan och bör jag i så fall gå tillbaka till mitt gamla och falska men av både mig och min omvärld mera omtyckta jag?"

Skribenten Carl Rudbeck landar i en rolig och tänkvärd slutsats. När han begår en understreckare som utgör en associationsrik, för att inte säga uppsluppen, recension av en bok om människans eviga sökande efter vem hon är. (SvD 21/10) Från Sokrates och framåt. 


Från seriösa filosofer till dagens ytliga självhjälpsgurus. Mellanstationer med Kierkegaard, Heidegger och andra tunga gubbar på perrongen. Var är kvinnorna, torde en enögd feminist genast spörja.

Jag brukar alltid deklarera att jag är relationist. När icke-reflekterande människor kommer dragande med sina diagnoser. Populärt i vår samtid. "ADHD", "bipolär" och allt vad stigmatiserande läkare och deras allierade kan hitta på. Och tas på allvar.


Som vore människor burkar som etiketterade kan ställas in i skafferiet. Tillslutna. Tystade. 

Allt förutsätts ske inuti den enskilda individen. Det är den enskilda individen som skall "behandlas". Psykofarmaka fram. Stör inte med kritiska frågor. Vingklippning pågår. 

Jag är en försvuren motståndare till traditionell psykiatri och den biokemiska förklaringsmodellen. Den är reduktionistisk, förminskande den komplexa mänskliga varelsen. 

Jag skulle vilja skriva "barbarisk". Drar sig ju inte för elchocker och själsförlamande ingrepp.

Den framlidne, litteräre till skillnad från nästan alla andra sociologer, Johan Asplund myntade ett socialpsykologiskt begrepp som jag ofta använder: social responsivitet.


Jag speglas och svarar på andra. Vi ingår och är inneslutna i relationer med varandra. Intrasslade och avhängiga. 

Om vi glömmer det från Rousseau hämtade begreppet autenticitet, mannen som hyllade naturtillståndet före samhälle och sociala kontrakt, och som relationister vinklar det enligt följande: blir det inte av yttersta vikt att vi väljer vilka vi umgås med och speglas av? 

Inför mina ledarskapsstudenter brukade jag anföra med ödesmättad stämma: - Om vi inte speglas dör vi. 

Okej. Då blir de mellanmänskliga påfund vi benämner "arbetsplatser" ett problem. Där vi sällan väljer vilka vi dagligdags frotterar oss med. Kanske bättre: konfronterar. Knalla till en arbetsplats och du får genast andra människor på halsen. Ofta råder usel personkemi.

Den bitske sanningssökaren Charles Bukowski skrev insiktsfullt om detta. I "Postverket" och andra lysande, arbetslivet avklädande, verk. Grottmänniskans tillvaro är att föredra. Eremitens. 

Plötsligt förstår jag varför jag mer och mer blev en ensamvarg på de arbetsplatser till vilka jag var knuten. De andra, förutom missfostren till chäfer, var kanske inte helvetet, för att citera Sartres kompromisslösa ord. 

Men inga att spegla sig i. Den bortkastade tidens reglerade umgänge. 

Men jag tvingade mig själv att stå ut. Bet ihop och höll masken - för det mesta. För att komma åt den allmosa som heter lön. Trisslotterna var till föga hjälp. Annars hade jag blixtsnabbt dragit.

måndag 21 oktober 2019

Låt dig inte förhärdas











Den anarkistiska fristaten Christiania där ute på Christianshavn var åtminstone tidigare det mest populära turistmålet i Köpenhamn. Glöm Den lille havfrue och Tivoli. 

Allkonsthuset Tacheles utmed Oranienburgerstrasse i Ost-Berlin, som Berliner Zeitung skriver som om muren fortfarande stod kvar vilket den väl mentalt gör, var kanske inte Berlins nummer ett bland turistfällor. Men inte långt därifrån. En nyfikenhetsmagnet. 

Svårt anfäktad, illa underhållen  fasad. Tidigare ett varuhus som bombades under kriget. På samma gata som den mäktiga synagogan som inte ödelades under kristallnatten. Alltid under uniformerad bevakning. 

Säkert ännu mer efter dödsskjutningarna i Halle. Judehatet dog inte med Tredje Riket. Alltid latent vilande. 

Bakom Tacheles fasad sjöd det av mångsidig, konstnärlig verksamhet. Restauranger fanns inhysta. Konserter med avantgardistiska band arrangerades. En levande plats att stimuleras av.

Länge ryktades det om utrymning. Men myndigheterna tvekade. Berlinockupanter var skickliga på att snabbt mobilisera många militanta tillskyndare, läs: försvarare. Fruktade inte polis och schäferhundar. 

Berlinbaserade författaren Peter Schneider har i "Eduards hemkomst" skrivit roligt om en husockupation som inte låter sig hävas vad man än försöker sig på. Ockupanterna är påhittiga och kan alla lagrum som skyddar dem. Till husägarens förtvivlan. 

Jag vill minnas att Skanska köpte hela klabbet Tacheles, hus och mark, för en halv miljard kronor. Men började inte exploatera det. År efter år stod det spöklikt tomt. Ingen rörde sig därinne. Efter att ockupanterna frivilligt flyttat ut. Fråga mig inte varför.

Men nu omvandlas Tacheles till flott galleria. Ännu en köplada i Berlin. Kreativitet ut. Konsumtion in. Steg för steg försvinner den genuina Berlinatmosfären. Försvinner Utplånas! 

Det de allierades bombplan inte förmådde, det lyckas kommersialismens barbarer med. 

"Where are we now?", som David Bowie - så sorgligt han är borta - sjöng i sin vemodiga hyllning till det Berlin som var. (Om du inte redan hört den, lyssna bums och njut: https://www.youtube.com/watch?v=QWtsV50_-p4) Och som han älskade. Förlöstes av.

I många år nyttjade jag ett typiskt DDR-hotell snett mitt emot Tacheles. Brunmurrigt. Vita gardiner. Låg standard. Ingen hiss. Prisvänligt. Alltid Zimmer 11. Värdinnan höll det åt mig.

Kineser köpte hotellet som de köper upp allt varhelst de kommer. Sålde den trevliga frukostmatsalen med utsikt mot gata och förbidundrande gula spårvagnar till en okänslig figur som byggde om till kebabrestaurang. Med neonskylt. Fult och vulgärt som attan.

Runt hörnet ett par hundra meter bort huset där Wolf Biermann bodde fram till att DDR-politrukerna låste honom ute. Huset fallfärdigt men orört. Som vägrade det att ge upp. I sann Berlinanda. Revolten och motståndets anda.

Låt dig inte förhärdas i denna hårda tid. (Wolf Biermann: "Ermutigung") Nej, hur skulle jag kunna det? Sådan är jag inte. Melankolikern. 

söndag 20 oktober 2019

Men ska de bara sitta där?












Klassiska Gevalia skådar jag från vardagsrumsfönstret. Fabriken belägen bara några stenkast bort. Utrikesregistrerade lastbilar utanför som lastas eller väntar på lastning. Utländska chaufförer som om natten sover i bilarna. Ossisar. Polacker, bulgarer, rumäner. 

Jag inhämtade att det inte är ovanligt att de tjänar 200 euro i månaden. 

Jag tipsade GD:s dåvarande nyhetschef. Hon lät intresserad men ingenting hände. Jag har heller inte sett till Transport på området.

Låt mig vara tydlig. Jag tycker inte synd om chaufförerna. De vet mycket väl vad de gör. Medverkar aktivt till lönedumpning och försämring av svenska arbetares villkor. 

Arbetskraftsinvandringen, om vi nämner den i sammanhanget, försämrar generellt för svenska lönearbetare. De öppna gränserna är ett otyg. Ett maktens verktyg. 

Utanför Stadshuset mitt i Gävle, där kommunalpolitikerna har sitt säte, häckar män från Afrika och Mellanöstern mitt på blanka dagen utan att behöva försörja sig och sin familj. 

Röker, pratar i mobiltelefoner, snurrar på radband. Jag har aldrig sett någon politiker stanna till och språka med dessa män. (Notera att det enbart är män.) 

Jag har många gånger tänkt: alla de som sliter och släpar och betalar höga skatter. Cyklandes på väg från eller till jobbet passerar de dessa som utan att jobba ändå har sin försörjning, förmodligen livslång. 

Provocerande torde det vara för de passerande att ofrivilligt försörja till synes fullt arbetsdugliga. Men alla tiger. Rädda för att stämplas som främlingsfientliga och bli anmälda. 

Den oberoende journalisten Gunnar Sandelin har nyligen redovisat officiell statistik som otvetydigt pekar i riktning mot framväxten av ett angiverisamhälle. Klart att människor, måna om arbete och utkomst, håller tand för tunga. Utanför hemmets skyddade (?) härd. 

Häromdagen berättade medierna om det utbredda välfärdsfusket. Kostar oss skattebetalare mycket stora pengar. Fusk med personlig assistans och andra tjänster. 

Någon menade att det utbredda fusket inte "bara" är en ekonomisk fråga. Det hotar samhällets grundvalar. Ergo är det en politisk fråga av högsta rang. Borde vara det. Men statsledningen, med Löfven i spetsen, gör ingenting åt det. 

Kriminaliteten är utbredd i min hemstad. Inte ens barn och gamla människor går säkra. Våldtäkter och misshandel. Känslan är att staden har tagits ifrån oss urinnevånare. Och jag drar mig om aftonen för att bege mig ut. Dock i vetskap om att överfall sker även dagtid.

De ocensurerade frågorna blir ofrånkomliga. Vad är det egentligen för människor som kommit och fortfarande kommer? Vi vet, det skall genast sägas, att merparten inte är flyktingar i FN:s mening. Med skyddsbehov.  

Resten? Ekonomiska "flyktingar"? Bidragsmissbrukare? Välfärdssnyltare? Tjuvar och banditer? Samvetslösa? Oinformerade och naiva som små barn? Inlärt hjälplösa och oförmögna? Var tror de att pengarna, bidragen, kommer ifrån? Manna från himlen? 

Jag hör själv vreden i min röst. Den är oundviklig. Samhället tycks mig på katastrofkurs. Kommun efter kommun ekonomiskt på fallrepet. 

Att inte avkräva eller ta ifrån människor ansvar är att omyndigförklara dem. Det är inhumanism. 

Männen utanför Stadshuset, skall de bara sitta där? I slapp kravlöshet?

Bild: Arbetarbladet


torsdag 17 oktober 2019

Angeläget och oförskämt - det kallar jag politisk teater!










Folkteatern i Gävle, en konstnärlig institution utanför det Stockholm där allt av intresse förutsetts hända, skaffade sig omedelbart gott anseende i teatersverige.

Kritiker från huvudstadens stora drakar, som knappt visste var Gävle låg, kom för att recensera. På Folkteatern hade satsats stora pengar, skattepengar gubevars. Varför är jag inte man att svara på. Skrytprojekt? Monument över någon politiker?

Sven Wollter, Ulla Sjöblom och andra namnkunniga knöts till teatern. Sådana man kände igen från tv. Inte vet jag om det drev upp publiksiffrorna i en konstfientlig blåställsregion. Som hellre lägger skattepengar på något annat än teater. 

Men länge satt de sedan kvar i väggarna på teatern, fixstjärnorna, iksom Brynäs legendarer i väggarna på Gavlerinken. (Som den heter och alltid kommer att heta.)

Per Oskarson, med högt kulturellt kapital, knöts till teatern som regissör och teaterchef.
Dramaturger som Joakim Stenshäll, Brechtinspirerad, med internationell utblick, framförallt mot nyskapande tysk teater med namn som Frank Castorf på Volksbühne i Berlin.

Joakim samarbetade jag med ett par år i projektet Förrådet. Tyskinspirerat. Knappast publikknipande. Smalt, ambitiöst. 

Björn Skjefstad från Folkteatern, skådespelare därifrån samt frilansande regissörer samarbetade jag med när vi umgicks med planer på att starta vad vi kallade Nya Teatern i Gävle.  En kabaretteater. Men så blev Björn till min sorg dödssjuk och det hela lades på is. 

Jag har genom åren hållit ett öga på Folkteatern och vad de har att erbjuda, utan att bevista någon föreställning. Man har vänt sig mot pk-hållet.Och därmed blir det ointressant, som det blir med pk-teater. 

Jag söker estetiska käftsmällar, inte klappar på huvudet. Vill ruskas om. Provoceras. Tankestöras. 

I går kväll i ett regnigt, kymigt Gävle tog jag mig till Folket Hus ett par stenkast från Joe Hill-gården. För att se Gävle Handikappteaters föreställning till firande av teaterns fyrtioårsjubileum.

Att man överlevt så länge är den oförtröttlige eldsjälen Ulrika Hörbergs förtjänst. Hur orkar denna remarkabla kvinna? Sin integritet och kompromisslöshet har hon aldrig tummat på. 

Fart och fläkt med duktiga skådespelare. Fränt och vasst. Alltid varit så. Aldrig stryka medhårs. Aldrig tillfredsställa den goda smaken. Fingerpullan hedrades häromåret, bara en sådan sak. Makthavare, tjänstemän och hemtjänstpersonal får vad de förtjänar, inget fjäsk.

Det är burleskt och roligt, det är hårresande, det är uppfriskande, det är renande, jag lämnade Folkets Hus mycket uppiggad och fri i sinnet. Kände inte av regnet. Det kallar jag politisk teater i ordet bästa bemärkelse! 

Till försvar för människan, bortom etiketter och diagnoser. Kantigheter och ofullkomlighet. Ideal och normer. Fördomar och okunnighet. Ekonomiserad, förtingligad människosyn. 

Angeläget och oförskämt. Utan att det blir fyrkantig, förutsägbar plakatteater. Kemiskt fri från politisk korrekthet. Befriande i en trång samtid. 

Men kunde det inte räcka med att det hette Gävles Teater? Det är ju den enda teatern i stan värd att skänka en afton.