måndag 31 augusti 2020

Lås in ditt barn i en garderob!




- Du har väl inte långsamt?

Undrade Irma smått oroligt medan hon bredde smörgåsar och kokade choklad till gossen. Hon ville att jag skulle ha det bra och inte längta hem. Långsamt, jag? Åh, nej. Jag har alltid varit en ensamvarg. 

Och hos Irma och Brynolf i den röda brukslängan utmed huvudgatan i Gästrike Hammarby, några mil från Sandviken, lämnades jag i fred med min gränslösa fantasivärld. Precis som jag ville ha det.

Denna idylliska lilla ort - a working class community med forskaren Brian Jacksons begrepp - på sidan om världen invid Ältebosjön med en sulfitfabrik som fortfarande var i full drift och där Brynolf livet ut jobbade kontinuerligt som det hette. Omänskliga arbetstider.

Alla kände alla och man gick gårdsmilan. Tittade in hos varandra utan större åthävor, ingen sa om någon annan att denne var en "främmande". Kaffehurran på. 

Ingen låste ytterdörren. Fanns ingen anledning. Ljusår från dagens förfallna fosterland som plågas av grov kriminalitet. 

Ett Sverige som är borta för alltid. Men det var inte ödesbestämt, ingen naturlig sak att så måste ske. Det gör ont i hjärtat att motvilligt inse det. 

Lars Gustafsson skrev provocerande alla dagisfröknar - förlåt förskollärare - och jag har ofta citerat det: - Vill du att ditt barn skall bli kreativt, lås in det i en garderob.

Undvik dagis, förlåt jag menar förskolan, och andra tvångssocialiserande inrättningar. De slipar av och skär bort allt vad unikt och originellt heter. Direkt skadliga för den växande, ömtåliga själen. 

Konstnärer jag porträtterat i mina böcker utgör levande exempel på detta: Søren Krøyer som de facto gömdes undan som barn på Christianshavn i Köpenhamn. Joseph Beuys som strövade omkring för sig själv i naturen. Båda outstanding som konstnärer. 

Med den största värme minns ensamvargen skimrande barndomsdagar hos Irma och Brynolf, min svågers föräldrar. Jag älskade att vara där hos dem. Behövde jag inspireras vankades Åsa-Nissefilmer i Folkets Hus (bilden). Rejäl påse med smågodis medtagen från kiosken. 

Och hos dem lärde jag mig cykla. Bara en sådan sak.

- Brynolf, du kan släppa pakethållaren nu!

- Det har jag redan gjort.

Hördes han från långt bakom mig. 

lördag 29 augusti 2020

Himmlers uppskattade hjälpare










Felix Kersten, av tysk-baltiskt ursprung och som efter andra världskriget slog sig ner i Sverige (ligger begravd på Länna kyrkogård i Strängnäs kommun), var Heinrich Himmlers personlige och mycket uppskattade massör. 

Himmler plågades nämligen av envisa, svårartade magbesvär (frestande föreställa sig att det var en psykosomatisk åkomma med tanke på hans dödsbringande gärningar), och anlitade återkommande Kersten som snabbt kunde mildra symtomen. 

Därmed blev han oumbärlig för SS-överhuvudet. 

Kersten följde med på resor, det finns fotografier (se ovan) där den förre förekommer tillsammans med patienten. Han inkallades ofta akut när Himmlers mage ställde till det för honom och omedelbar undsättning behövdes.

Genom det beroende av honom som massagen framkallade kunde Kersten förmå Himmler att släppa koncentrationslägerfångar fria. Kersten medtog namnlistor till massagen som Himmler pliktskyldigt ögnade igenom, sedan godkände och undertecknade. 

Hur många Kersten räddade undan förintelse förblir oklart. Siffrorna sticker ibland iväg till åtskilliga tusen. Han mottog hursomhelst flera hedersutmärkelser efter kriget som tack för sin insats. 

Frustrerades samtidigt över att han, viket borde ha skett i rättvisans namn, inte tackades för sina insatser i samband med de vita bussarna. Äran tillföll uteslutande Folke Bernadotte. 

Kersten, som sedan många år är borta efter att plötsligt ha avlidit i en hjärtattack (han var efter vad jag kan förstå på väg för att mottaga ännu en utmärkelse när attacken kom) har beskyllts för att ha manipulera sin biografi, med syftet att framställa sig själv i en ljusare dager. 

Men i så fall inte, efter vad jag kan förstå, för att två sina händer, svära sig fri från skuld efter det kroppsligt nära samröret med den som Hitler ända fram till slutet och innan han informerades om att Himmler förhandlade med fienden ömt tilltalade "mein lieber Heinrich".

Vad vi nog säkert vet, det finns i alla fall inget som direkt tyder på det, är att Kersten inte var någon övertygad nazist. Kanske blott tillfälligheternas eller ödets nyckfulla spel att han kom att tjäna just Himmler av alla. 

Och plötsligt såg sin chans att utnyttja sin unika position till att ingripa.

Jag har skrivit om honom tidigare. (https://lekstrand.blogspot.com/2017/03/mannen-som-masserade-himmler.html) Genast inflöt skarpa reaktioner från initierade läsare om att Kersten blott var en lögnare och bedragare, fabricerade sin levnadshistoria. Inte förtjänar någon uppmärksamhet. 

Nu har en ny bok om honom kommit på Vaktel Förlag. (https://vaktelforlag.se/produkt/det-omojliga-som-blev-mojligt-sanningen-om-felix-kersten-de-vita-bussarna-warszawasvenskarna-och-de-svenska-myndigheterna/) Kanske får vi äntligen veta sanningen, om det nu är möjligt, om denne Kersten.

Jag måste bara läsa boken och återkommer med mina kommentarer. Kerstens  livsöde fortsätter att fascinera. Vem var han egentligen

fredag 28 augusti 2020

Rebell i anden, småborgare i praktiska livet







Jag är inte fullt lika neurotisk och tvångmässig som den figur Jack Nicholson fullkomligt lysande framställer i Livet från den ljusa sidan. Jag är framförallt inte lika renlighetsfixerad. Men känner igen mig i mycket. Bara att konstatera.

Inför resor lägger jag, precis som huvudpersonen i filmen, upp på bädden de kläder som skall packas ned. I den prydligaste ordning. Aldrig bara rafsa ihop och stuva ned, huller om buller. 

Jag upprättar alltid packlistor, både för kortare och längre resor. Och jag följer dem slaviskt. Bevarar dem i datorn för kommande bruk. Bara att omdatera och eventuellt komplettera. 

Det neurotiska, om man överhuvudtaget skall använda det ordet som om det vore något som inte är det som det ska med mig, tar sig hos mig uttryck i strävan efter en mycket  för att inte säga extrem pedantisk ordning i vardagen. 

Var sak på sin plats. Närmare bestämt samma plats. 

Jag minns hur kolleger på högskolan studsade till inför den extrema ordningen i mitt arbetsrum, särskilt på mitt skrivbord. Strindbergs omsorgsfullt arrangerade skrivbord i Blå Tornet närmast att likna vid mitt.

Det hände att någon slarvpelle satte ifrån sig en kaffekopp fel och därigenom oavsiktligt kom åt och flyttade på någonting. Efter att dessutom ha spillt ut kaffe.

Mötet avlöpte därefter under tillbakahållen spänning och stress. Jag inväntade otåligt ögonblicket när besökaren äntligen skulle lämna mitt rum och jag kunde flytta tillbaka en hög med små block eller vad det nu var som rubbats. Och torka upp de spillda dropparna. 

Det fanns de som kände till detta mitt extrema ordningssinne, därför drog sig för att knacka på min alltid stängda dörr. Bäst inte störa den där mannen! Höra hans suckar, träffas av hans förebrående blick utan att man fattar vad man gjort. Man kunde bli nervös för mindre.

Ärvde jag ordningssinnet från min salig far, ligger det djupt i generna? Han hade ju den mest perfekta ordning på allt. Särskilt i garaget, hans heliga plats som ingen annan tilläts röra sig på. 

Kaos är granne med Gud eller hur det nu hette hos Stagnelius. Om jag iddes skulle jag ägna en tanke åt varför jag behöver denna ordning. Av att studera Ronald Laing har jag lärt mig att vi alltid har ett skäl för att bete oss som vi gör. I en subjektiv mening är vi alltid rationella.

Även om handlandet kan te sig konstigt för betraktaren. Som hos människor som det har klistrats psykiatriska diagnoser på för att därefter medicinera dem. Laing sökte alltid människans subjektiva rationalitet. Meningsfullheten bakom våra beteenden. 

Hans arbete med dem som av den traditionella, biokemiskt inriktade psykiatrin diagnostiserats "schizofrena" var sant medmänskligt och humanitärt. Epokgörande. Ecce homo! Diagnoser bort.

Jag brukar säga (kanske för att rättfärdiga mitt pedanteri): för att skriva oordnat (olydigt och odsiciplinerat) måste man ha ordning omkring sig. Som titanen i sitt torn. Rebell i anden, småborgare i det praktiska livet. 

Nä, nu måste jag bryta skrivandet för att packa. Resa väntar. Upp på sängen med det som skall med! Kontrollera listan! 

Bild: Strindbergs skrivbord i Blå Tornet på Drottninggatan 85 i Stockholm. Som om han nyss lämnat det för att snart återkomma.

Fotnot: I en biografi om Andy Warhol beskrev en gäst hur han inbjöds äta middag hos allkonstnären. Väl där bad Warhol honom följa med ut i köket för att hämta måltiden. Skafferidörren öppnades. I långa perfekt ordnade rader på hyllorna Campbells soppburkar. Det enda som fanns i skafferiet.  Gästen trodde Warhol skämtade. Det gjorde han inte. Tog illa vid sig när gästen skrattade. 



 

onsdag 26 augusti 2020

Så roligt höra dig läsa fööre!






Från den upsaliensiska, akademiskt högdragna horisonten liknade vi de regionala högskolor som tillkom på 1970-talet, med det officiella syftet från statsmakterna att decentralisera den högre utbildningen och göra den mer tillgänglig för fler, vid kärnkraftsutsläpp. (Tror det var Tor Ragnar Gerholms uttryck.)

En mycket fördomsfull och, ännu mer, hårresande generaliserande syn. Även om den inte alltid var så orättvis när det kom till kvalitet. Systemfelet var att högskolorna inrättades som rena undervisningsanstalter. Ingen forskning kopplad till undervisningen. 

Gymnasifieringsrisk på flera plan.

Trött efter allt bråk och medialt ståhej runt min avhandling och osäker på vad jag ville ägna mig åt lyssnade till jag en kollega knuten till dåvarande Högskolan i Sundsvall: - Kom hit och pröva, vetja! Det här är någonting helt annat än Upsala. Lite av vilda västern över det hela.

Ja, inte kofösare eller dueller mellan gun men main street, utan en pionjäratmosfär som möjliggjorde experiment och nytänkande. Handlingsutrymme för frontens folk. Så som det bör vara och var innan den eländiga, opassande new public management-filosofin tog över. 

Makten hos de professionella, inte administratörerna. Jag minns en odisputerad prefekt (numera tituleras en dylik "avdelningschef") som inriktade sig på att underlätta för oss professionella att göra vårt jobb. Facilitating som denna typ av ledarskap heter i litteraturen. 

Det första som slog mig väl på plats var att den institution jag kom att tillhöra var tvärdisciplinär. Sociologer, företagsekonomer, nationalekonomer och statistiker under samma tak. I Upsala vattentäta skott mellan ämnena. Omöjligt att överbrygga.

Nästa positiva erfarenhet kvällskurser med vuxenstuderande som läste på sidan om sina ordinarie jobb. En hel del sådana som sökte sig till högskoleutbildningar enbart för att skaffa sig kunskap, bilda sig, diskutera med andra. Nyfikna och vetgiriga. Drömstudenter. 

Människor från de statliga verken i Sundsvall och som tillsammans med övriga deltagare - den klurige Lasse från Huljen en av dem jag aldrig någonsin glömmer - hade gedigen erfarenhet att tillföra på de kurser i organisationsteori och sociologi som jag höll. 

Bidrog med talande exempel - cases - från verkliga livet, undervisningen levandegjordes. En av deltagarna, från CSN, kunde berätta om Exodus, de utfrusnas oorganiserade sällskap, inifrån. 

En annan av deltagarna Gunnar från Härnösand som häromdagen fyllde 80. (Därav denna plötsliga återresa utmed memory lane.) Fångväktare med bakgrund inom vänstern. Till en början inte särskilt talför men efterhand gjorde han skillnad i salen med sina kloka inlägg. 

Och begick en alldeles utmärkt uppsats baserad på Foucault.

En gång på systembolaget stötte jag ihop med en kursdeltagare från Hälsingland som spontant på den typiska hälsingedialekten utbrast: - Det är så roligt att höra dig läsa fööre!

Eftersom jag själv som recentior i Upsala utsatts för knastertorra föreläsare, tillika usla pedagoger, tog jag det som en komplimang. Klart smickrad. 

Bild: Textförfattaren i föreläsningstagen, utan manus, i Malmö.

Fotnot: Atmosfären möjliggjorde den egenartade utbildningsuppläggning - med på dagtid heltidsstuderande - jag berättat om i artikeln "Ångestskapande pedagogik eller pedagogisk ångest?" I tidskriften Zenit nr 2 1991. 

måndag 24 augusti 2020

Apropå ett ledarstick om psykisk ohälsa

















Det är lätt att dela ledarskribenten Karin Bergkvists medkänsla med alla dem, aktuell statistik indikerar att det är skrämmande många och här gömmer sig säkert också ett stort mörkertal, som lider psykiskt. (https://www.gd.se/artikel/karin-bergkvist-psykisk-ohalsa-skordar-allt-fler-offer-da-tillsatter-regeringen-en-utredning-som-ska-vara-klar-om-tre-ar)

Hon har själv erfarenhet av detta, som hon också ärligt och personligt berättat om för läsarna. Viktigt att vi vågar tala öppet om psykisk ohälsa, inte låter onödig skam täppa till. Som om det fanns något att skämmas för. Att vi är människor?

Men Bergkvist sitter fast i den förhärskande diagnoskulturen med sin endimensionella förklaringsmodell. Alla dess etiketter: schizofren, bipolär, asperger och så vidare i en lång rad.

Till saken hör att diagnoserna har skiftat över tid. De är således inte skrivna i sten. Och hur skulle de kunna vara det? Människan och hennes själ förefaller vara en evig gåta.

Ända sedan jag i början på 1970-talet läste Ronald Laing (bilden) och andra kritiker av traditionell psykiatri med dess biokemiska grundantagande (mer än ett antagande eller en teori är det inte, saknar bevis) har jag försvarat ett relationistiskt perspektiv på psykisk ohälsa.

Det är inte inuti den enskilde individen vi skall söka orsaker. Utan mellan individer. I familjen, de nära relationerna. Där börjar det, där finns roten till det som gör ont.

Diagnoserna klistrar sig fast på den enskilda individen och leder mestadels fram till mer eller mindre tung medicinering av densamma. Till gagn för den blomstrande läkemedelsindustrin som är en stark intressent i sammanhanget. 

Det har till och med funnits de som efter att ha studerat kopplingen hävdat att först kommer psykofarmakan, sedan diagnoserna. Som om de förra sökte de senare. Utan tillgänglig medicin ingen diagnos. 


Djupare och långsiktig, därmed betydligt mer kostsam psykodynamisk terapi trängs undan av beteendefokuserande terapier som den populära och mindre resurskrävande kbt.

Man kan ändra beteendet men ändrar därigenom inte det bakomliggande skälet till varför människor beter sig som de gör. Resultatet av beteendefokuserande terapier kan bara bli kortsiktigt. Och övergående.

Laing som framgångsrikt med icke-traditionella metoder, och med ett väldigt tålamod, arbetade med människor som diagnostiserats "schizofrena" hävdade att vi alltid har skäl för att agera som vi gör. Vårt agerande är i det väsentliga meningsfullt.

Men omgivningen riskerar att hänga upp sig på de manifesta, påtagliga uttrycken, att människor beter sig konstigt eller avvikande i de ”normalas” ögon. ”Händigt” som man sa i Sandviken om dem som i något avseende var annorlunda.

Frestande därefter att diagnostisera och medicinera för att korrigera. Eliminera symtom och tro sig kunna konstatera förbättring.

Regeringen kastar pliktskyldigt in pengar på ännu fler utredningar. Jag delar Bergkvists kritiska synpunkt på detta. Vi behöver inte fler utredningar. Den nuvarande regeringen gör inte annat så fort den får ett problem på halsen. 

Det mellanmänskliga lidandet fortsätter, utredningar eller icke. Det kors enskilda med diagnos tvingas bära.




söndag 23 augusti 2020

Namnlöst ditt postuma spår


Vad innebär Dasein, undrade existensfilosofen från bayerska Todtnauberg, Martin Heidegger. Den kanske mest elementära frågan. Vad är att leva?


Jag dåsar tidigt om morgonen i min sovvarma säng, medan staden vaknar därute med alla sina karakteristiska ljud, och inser med Vilhelm Mobergs ord att nu är det min stund på jorden


Exakt just nu, i denna arla morgonstund, är jag i livet

Kanske en insikt som på ett egendomligt, skulle Lars Gustafsson ha sagt, sätt påskyndas av ett officiellt meddelande, bara en liten notis, blicken fastnade i häromdagen. Jag berördes, det jag råkade läsa bekom mig illa. 

I meddelandet på familjesidan i Gefle Dagblad informerades kort och koncist om att en kvinna, ingen aning om vem den namngivna var, "direktkremerats" utan föregående akt med officiant närvarande. Jag plågas av att betänka det. 

Var kvinnan helt ensam i tillvaron? Hur dog hon och i vilken ålder? (Ingen uppgift om vare sig födelse- eller dödsår.) Var direktkremeringen ett medvetet beslut från hennes sida eller vem avgjorde det? 

Hur går, närmare bestämt, en "direktkremering" till? Jag värjer mig mot att försöka föreställa mig det.

Jag minns när jag letade efter Markus Wolfs grav på en kyrkogård ute i Lichtenberg i Östberlin. Anonyma gravar från DDR-tiden i långa rader. Ingen minneslund, ingen massgrav. Utan grav på grav men inga namn. 

Namnlös kommer du till jorden, namnlöst ditt postuma spår. 

Min morfar, som knallade ned i Verket redan som trettonåring för att bidra till försörjningen, trivdes som bäst, det var hans stund på jorden, när han hölls vid sommarstugan på icke friköpt tomt (troligen Sandvik som ägde den som man ägde hans arbetskraft) invid Storsjön.

Närsomhelst kunde han skåda ut över den föga inställsamma Västerfjärden där vattnet oväntat kunde bli oroligt för att inte säga farligt. En släkting drunknade på denna plats under en segeltur. Det orsakade, eller bidrog åtminstone, till min mors livslånga skräck för vatten.

I många år reds jag av otålighet och rastlöshet. I samband med min sjukdomsperiod, när livet faktiskt stod på spel, upphörde det. Hux flux. 

Jag satt en dag i väntrummet, jag skulle datortomograferas och klunkade i mig kontrastvätska. Jag uppmanades av en sjuksköterska att inte dricka allt på en gång, utan dra ut på det under en timme drygt för bästa effekt.

Plötsligt slappnade jag av, lutade mig tillbaka och njöt av att göra ingenting. Medhavd bok fick stanna kvar i axelremsväskan. Jag bara satt där. Rätt upp och ner. Drack små klunkar. Lät tankarna komma och gå som de ville, frisläppta och odisciplinerade. 

En avgörande stund. Därefter har jag blivit något av en ingentinggörandets konstnär. Njuter av att "bara" vara under moln och skyar. Aktuell forskning har visat att lata är smarta. Så det är bara att fortsätta leva som jag gör, vetenskapligt styrkt. 

Men lat är jag ju inte. Det ser bara så ut för den icke initierade.

Morgonfunderandet i sovvarm säng, medan staden vaknar, kastar av lösa tankar. Spretar i olika riktningar. Det är som när jag skriver. Associativt, föga stringent. Som livet självt. 

torsdag 20 augusti 2020

Kurslitteratur: Douglas Murray



















Bara att skamset tillstå. Även jag kan bli påverkad i en snedvriden riktning. Det var nämligen med en fördomsfull, kanske bättre färdig förhandsuppfattning jag närmade mig Douglas Murray´s Kollektiv galenskap: Genus, etnicitet och identitet.  

Jag syftar på den engelska originalutgåvan men refererar här till den i svensk översättning. För att applådera Karneval som låtit översätta boken. 

Min förhandsuppfattning baserad på den ofta förekommande, förvrängande bilden av Murray som ett slags Jimmie Åkesson i intellektuell förklädnad. En vulgariserad bild av honom. Från dörrväktarna till åsiktskorridoren. Diskursväktarna. Samtalssabotörerna. 


Liksom Jordan Peterson en sådan som man "vet" vad han står för utan att man behöver läsa honom. Det räcker med att ha läst om honom. Min slarviga uppfattning var också färgad av vilka som rekommenderat läsning av Murray. Inte sällan höjt honom till skyarna. 


Inte direkt några systembärare, om man säger så. Hans själsfränder och försvarare.


Till den omstridde journalisten och författaren Douglas Murray drogs jag hursomhelst ohjälpligt. Insåg efter blott några sidors läsning att boken fördjupar min förståelse av tendenser i samtiden och förser mig samtidigt med en väldokumenterad idéhistorisk bakgrund. 


I sammanhanget förtjänar påpekas att jag hann - tack, gode gud! - lämna högskolevärlden innan det verkligt stora förfallet satte in. Den kollektiva galenskap som Murray blottlägger och som får mitt blod att isas.


Med värdegrunder och jämställdhetsintegrering som fyrar ledande bort från reflektionens ljus och in i den kollektiva psykosens antiintellektuella mörker. 


Jag hade gått sönder riktigt ordentligt om jag varit kvar. Omgiven av fega kolleger. Rädda om sitt eget skinn. Beredda gå med på vad som helst.   


Primus inte pares-principen, den främste bland professionella jämlikar leder verksamheten, borde gälla men gör det inte. Styret borde självklart vara kollegialt. Istället har chäfer tillsatts som kan ha sämre akademiska meriter än sina medarbetare. Men lojalitetsstämplade.


Jämställdhetsintegrerande värdegrundschäfer. Med makt att straffa kritiska medarbetare - om än försvinnande få - genom personlig lönesättning. Detta gissel.


Lägg till omogna studenter med upprördhetsfingret på anmälningsknappen, beredda att trycka så fort de känner sig kränkta. Räcker med att de upplever obehag. Inte befinner sig på en safe place. Inte givits trigger warnings. Inte gullats med som vore de osnutna dagisungar. 


De nämnda fenomenen importerade från USA. Kränkningskulturen har till och med fått fäste på elituniversitet som Harvard och Yale. Murray´s term galenskap träffar sannerligen huvudet på spiken. Och han delger oss hårresande interiörer från amerikanska lärosäten.


Murray har språket i sin hand och visar med otaliga, direkt skrämmande exempel på vad som händer när det sunda förnuftet och balanserande omdömet jagas på porten och en de förment goda och korrektas världsbild, som absolut inte får ifrågasättas, ersätter och slår rot. 


Särskilt farligt blir detta i den högskolevärld där det kritiska tänkandet alltid stått högt i kurs, varit en icke ifrågasatt ledstjärna för verksamheten och därmed gjort den samhälleligt speciell. Inte längre. Väl att märka. Du skall tro och känna, inte veta och undersöka. 


Säkrast för den som inte vill hamna i kylan, deplattformeras eller avskys, att plugga på markörerna: identitet, rasifiering, etnicitet, kulturell appropriering, representativitet, genus, transgender, intersektionalitet. Strö in dem på lämpliga ställen, svänga sig med dem. 


Utan att behöva presentera någon konsistent (farligt ord, luktar vit makt enligt de galna) teori. Eller bygga under med fakta (objektivitet och fakta det vita herrefolkets hegemoniska påfund enligt samma galna). 


Det är bara patriarkaliskt och rasistiskt att kräva dylikt. Den vite mannens fortsatta förtryck av minoriteter. Kolonialismens rasistiska kvarlevor. Affektion räcker. Minns BLM. Dessförinnan metoo


Med hjälp av sociala mobbmedier piskas aggressiva stämningar och hat mot enskilda upp. 


Det går alltid att finna skäl för att hänsynslöst hetsa mot kända såväl som okända, låta dem löpa galopp på nätet. De sociala medierna fungerar perfekt för detta ändamål, som Murray belyser med exempel. Doktor Goebbels torde le förtjust därnere under jord. 


Det handlar primärt om vem du är, vit eller icke, homo eller icke, trans eller icke, mer än vad du säger. När du öppnar munnen eller skriver kan det alltid bli fel, uppfattas som du inte ville det skulle uppfattas. De galna har sin egen kod.


Så kort och gott och enkelt uttryckt: passa dig förbannat noga innan du yttrar dig!  


Murray går hårt åt en av mina husgudar, Michel Foucault. Men kanske handlar det mer om dem som använder Foucault. Instrumentaliserar honom för dunkla syften. Läser honom ytligt. 


Samma kritik kan riktas mot dem som hänvisar till Murray. Har de verkligen kritiskt läst honom, eller tar de det som passar, använder honom som ett slagträ? Eller kanske mer som en livboj i ett alltmer osunt, destruktivt samhällsklimat. Åtminstone en som står på sig, visar mod. 


Ett samhällsklimat, de galnas tidsålder, där man (hoppsan!) som kritiskt tänkande människa - därtill vit man, heterosexuell och kristen som undertecknad - känner sig alltmer off. Som om det vore skottpengar på en. Jag är totalt otidsenlig. En gammal stofil som haft sin tid. 


Förr fanns vad som rubricerades vetenskaplig grundkurs för studenter. Jag har själv arrangerat sådan. Borde i nutiden anställas för både lärare och studenter. Som en obligatorisk introduktionskurs till högre studier, att tenteras av. Kurslitteratur: Murray.  



Jag anmäler mig härmed som kursansvarig och examinator.

tisdag 18 augusti 2020

Chäfen ser Dig!

 











Stöter samman med sympatiske grannen Gustaf utanför garaget. Knuten till något slags IT-företag. Frågar hur han har det under pandemin - förmodligen den allra vanligaste frågan i dagens Sverige - och om han jobbar hemifrån. Det gör han sedan månader. 

Undrar vad han tycker om det. Han trivs. Ler med hela ansiktet. Saknar inte den "sociala biten" förmedlar det glada smilet. Annars många svenskars skäl för att tillhöra en arbetsplats. Mot en ofta inte särskilt fet betalning slå ihjäl den enda och korta livstid vi har till förfogande. 

Gustaf avslöjar att han framöver kommer att växla mellan hemarbete och bege sig till sin ordinarie arbetsplats. Två veckor åt gången. Varför förlänger inte arbetsköparna hemarbetet, varför inte förvandla det till ett permanent uppehållstillstånd? 


Det spar på ofta dryga hyreskostnader och annat. Borde tilltala alla kontoförande räknenissar. 


Och, betänk rationaliseringsmöjligheterna utan föregående MBL-förhandlingar! Bort korridorvärmandet och improduktiva kaffepauser - fika säger svenskarna - med kallprat om allt och ingenting. Skvaller och visa kort på barn och barnbarn.


Kaffet kan intagas medan man arbetar. Inget tidsspill.


Det bästa ur arbetsköparsynvinkel med home work den övervakning som blir möjlig av den enskilde. Den direktrelation mellan chäf och löneslav som kan upprätthållas. Det osynliga kopplet. 


Gustaf bekräftar detta när jag frågar. Det framgår på skärmen om han är inloggad eller icke. Jag har hört andra vittna om att de inte kan vara utloggade för länge för då hör Storebror, förlåt chäfen, av sig. 


Kanske tutar det eller blinkar rött på skärmen, vad vet jag. Kanske hörs plötsligt chäfens befallande röst. Rena digitala exercisgården. Eller mjukt dompterande: 


- Hallå, Andersson. Är allt ålrajt? Lever du?


Jag vet heller inte, men utesluter det inte, om aktivitetens innehåll under inloggning kan genomskådas. 


Så att man inte lurigt loggar in, för att göra chäfen nöjd, sedan plockar fram sin iPad för Fejsburk och annat oundgängligt. Eller knallar ut på en avkopplande (!) promenad. 


I mina öron låter hemarbetet i värsta fall som rena helvetet. Till skillnad från mitt hemmaplansbaserade skrivande. Där jag till skillnad från Jan Myrdal, åtminstone förr, inte först knyter på mig en slips för att markera att nu går jag och jobbar. 


Ensam sitter Gustaf och andra där, iförd självdisciplineringens tagelskjorta, vid datorn. Glöm diskutera med andra om fackliga frågor och annat. Chäfen ser dig. Knega på. Det bevakande ögat sluts aldrig. 


Mycket värre än det jag som sommarjobbare upplevde i arbetslägret Sandvik. Basar surrade som getingar omkring en under skiften. 


Det immanenta budskapet till hemarbetarna: Känn som om det hela tiden står någon bakom din rygg och kikar över din axel på vad du företar dig. 


Då har du fattat galoppen. 


Panopticon genomfört! En övervakning som arbetsköparna bara kunde drömma om före pandemin. Den våta drömmen har äntligen blivit verklighet. 


De lär få stöd från de snävt tänkande miljögökarna. Hemarbetets panopticon har goda effekter på miljön. Minskad biltrafik. So, people - stay home!


Bild: Panopticon.

måndag 17 augusti 2020

Åderförkalkning och personlighetens förtvinande














I Sandviken, där jag växte upp, sa man inte att en person var ”dement”, man sa att personen ifråga var  ”åderförkalkad”. Som barn tyckte jag mig höra ålderförkalkad. Och det lät trots allt inte så hotfullt. Långt till ålderdom var det ju onekligen i mitt oskuldsfulla fall. 


Gossen som bar mitt namn lyckligt ovetande om hur snabbt livet skulle rusa mot ålderdom och tilltagande krämpor. 


Sedan uppsnappade jag att mina föräldrar talade om en nära, grånad släkting som åderförkalkadDet gav associationer till något igenslammat, tilltäppt. Riktigt otäckt. 

Ingen av mina föräldrar blev mig veterligt åderförkalkad. Kräftan hann före.

Om nu åderförkalkning och åldrande går hand i hand som jag inbillade mig som litet barn. Det senare skulle förklara det förra. En forskningssjuksköterska som gick projektledningskurs för mig på högskolan påstod dock att även unga människor kan diagnostiseras dementa. 

Och inte hjälper det att försöka hålla hjärnan i trim. Det populära Sudoko ingen saliggörande anti-förkalkningsmedicin. Med andra ord under insiktens iskalla stjärna: ingen är på förhand skyddad mot att bli "gaggig" och lost

Jag har sett flera människor, runt sjuttiostrecket och några år till, i min närhet röra sig in i åderförkalkningens dimmor. Skrämmande att bevittna. Värre än att förlora människor till kräftan. Det har varit som om personen ifråga har behållit sitt skal men ett inre ljus slocknat. 


Som om det är samma person, men ändå inte. Och den person som var, som man tyckte sig känna, får man inte tillbaka. Länge kan det dessutom pågå, detta personlighetens alltmer tydliga förtvinande.


Det är min skräck att hamna i dimmornas förvirrande rike med glömska som inte grönskar för att vända på Nietzsches tes. Kanske utan att vara medveten om att det är på gång. Kräftan har jag fajtats med. Den tog mig inte - inte den gången i alla fall. En tuff fajt. 


Men på ett riktigt obehagligt sätt känns åderförkalkningen som en svårare fiende. Omöjlig att besegra. Utgången given på förhand. Fienden dikterar spelreglerna. 


Tecknen illavarslande, man skyr dem. En av mina nära vänner under många år, legendarisk förläggare, som plötsligt visade omotiverad aggressivitet gentemot mig - över en struntsak. En aggressivitet han aldrig tidigare visat. Det var chockartat. Så oförutsägbart. 


En kvinnlig kollega, disputerad på en tjock avhandling och till synes fortfarande mentalt alert, som fick något konstigt i blicken. Hon blev liksom bortvänd, betraktade något långt borta utan att det gick att räkna ut vad det var. Oåtkomlig i sin bortvändhet. Vände oss andra ryggen. 


Hon började kliva upp ur sängen om småtimmarna, sätta i gång och tvätta. Tidsuppfattningen helt förvriden. Hon befann sig på existentiell nedräkning. 


Liksom min vän förläggaren är hon död sedan flera år. 


Jag besitter för många exempel på åderförkalkning, eller med andra ord demens eller Alzheimer, i vän- och bekantskapskretsen. Det skrämmer. Måtte jag inte själv råka ut för det. Om man nu råkar ut för det. Om det kan uttryckas så. Låter nästan som en olyckshändelse. 

fredag 14 augusti 2020

Det stod ju i tidningen!


 

- Det stod ju i tidningen, konstaterade med sträng röst den gamle sjökaptenen när jag ifrågasatt något han påstått. Och då måste det ju bara vara sant! I detta fall Gefle Dagblad. (Som i mitt socialdemokratiskt färgade hem var strikt förbjuden läsning. Borgerlig blaska.)

Från samma hem minns jag som igår signaturen till Dagens Eko som min far alltid uppmärksamt lyssnade på. I den av samme fader vitmålade radion placerad på den likaså av honom vitmålade byrån i sängkammaren. 

Dagens Eko i P1 - den auktoritativa källan. Att lita på i alla väder. Lite av myndighet och statsmakt över det. Nyhetsuppläsarnas allvarsamma röster förmedlade det.

Jag minns när jag i mitten på 70-talet inbjöds att träffa V:s dåvarande partiordförande Schyman på partikansliet i Stockholm. Smickrad? Nja. Mer skeptisk och undrande. 


Jag hade gjort mig känd som medborgarlönförespråkare efter två uppmärksammade böcker och var inbjuden, tillsammans med en handfull andra samhällsbegrundare, att diskutera den förkättrade arbetslinjen. 


Särskilt kritisk mot arbetslinjen var förstås inte Schyman - höjde irriterat på ögonbrynen, så där som hon plägar göra, när jag i vanlig ordning totalt dömde ut samma arbetslinje - eller de andra traditionellt tänkande vänstergökarna. 


Planen var att sammankomsterna - jag var med på två - skulle mynna ut i en artikel att publiceras på DN-Debatt. Jag studsade till när jag lyssnade till hur Schyman tänkte högt om när det enligt hennes bedömning var lämpligaste datum för en sådan publicering. 


Som om det bara var för henne att utan vidare bestämma detta datum. Utan redaktörens eventuella godkännande efter att ha tagit del av texten. 


Men så var det. Schyman satte datumet. Hade jag i min enfald någon illusion kvar om DN-Debatt, att den var något annat än maktens megafon, blåste den bort. 


Jag greps av ruelse väl åter vid min dator i Gefle. Ville inte med stå bland undertecknarna till en artikel på denna sida. Hoppade av. Minns att dåvarande partisekretaren, namnet borta ur minnet, försökte övertala mig att inte göra det. Men jag kände mig ofri. Rädd om mitt rykte. 


Förändrat medielandskap numera, enligt forskarna. Gammelmedia ett begrepp hos dem som startat så kallade alternativa medier och som ofta brunstämplas av de förra. Poddar och influencers nya fenomen. Det brusar och susar i etern. 


Bianca Ingrosso stor stjärna i det förändrade landskapet. Många följare som likt stalkers bevakar hennes minsta steg. Sponsorer och annonsörer står i kö för att få ta del av hennes glans.


- Dummare än en ytterdörr, muttrade någon elakt. Nja, kanske slipad som få. Samtidsanpassad tocken där angtreprenör. Vet hur slipstenen skall dras. Håvar in mycket pluring. 


Sjökaptenen och farsan skulle sannerligen inte känna igen sig. Vem att lita på i detta med deras mått annorlunda medielandskap? 


Det auktoritativa tilltalet saknas. Både till form och innehåll. Det är som om allt smetas ut till den största indifferens. Det sistnämnda en trött slutmening med kulturkritisk tendens. 


Bild: Sveriges kanske mest framgångsrika influencer.

torsdag 13 augusti 2020

Skriftställaren älskar sitt Tegel!




2007, himmel och pannkaka men så länge sedan tror jag faktiskt att det var, tog jag ett tårfyllt farväl av Flughafen Tegel i västra Berlin. Jag var helt övertygad om att det var min definitivt sista avresa från Tegel. Efter många sådana avresor genom åren från samma flygplats. 

Den nya storflygplatsen, belägen långt österut och nära DDR:s gamla flygplats Schönefeld, skulle ju tas i bruk. Således. Inget mer Auf Wiedersehen till Tegel. Inget Tschüß vid inflygning. Alles vorbei. 

Flygplatsen i öst förseddes med det vördnadsbjudande namnet Flughafen Berlin Brandenburg Willy Brandt. Kanslern som förespråkade avspänning och ovillkorligt erkände DDR, knäböjde under ett statsbesök i Polen för att hedra nazisternas offer, har givit namn åt flygplatsen.

Allt verkade gå som på beställning. Men sedan hände något. Och ingen, jag har försökt luska ut det men gått bet, kan säga vad det var. Ännu har storflygplatsen inte öppnat. Den står där långt ute i det som var DDR färdig och klar. Väntande på flygplan från när och fjärran. 


När jag flög med Norwegian till Schönefeld förra året - faktiskt enda gången jag tagit mig dit under alla år - spanade jag efter den den uppskjutna flygplatsen. Men icke. Kanske är det en imaginär flygplats? Den har aldrig funnits i fysisk mening. Nja, jag har sett fotografier. 


Inne i Berlin uppfördes, utan oöverstigliga problem, den nya imponerande glasomhöljda Hauptbahnhof, tysk ingenjörskonst i världsklass. Såsom vi alla känner den genom otaliga exempel. 


Men denna nya, mycket påkostade, flygplats långt från Berlin Mitte och civilisationen, höll jag på att skriva. Vad har hänt egentligen? Tillfälligheternas grymma spel, ödet eller gudarnas förbannelse? Korruption och maffiosos inblandade? För många slevar i samma soppa?


Om jag fortfarande gav kurser i projektledning skulle detta vara ett utmärkt case att fördjupa sig i. Rena detektivarbetet. Vad har bromsat igångsättandet? Utdraget under så många år. Vilka är ledtrådarna till gåtans lösning? Skulle Janne Josefsson fixa det? Ug:s redaktion?


Måste rentav Wallraff tillfrågas?


Nå, enligt de senaste officiella uppgifterna skall 31 oktober 2020 vara det avgörande datumet. Då skall Tegels saga vara all. Den flygplats som öppnades 1948. Och nya BB öppna. Under pompa och stått, får man antaga. Med Mutti - växte upp i DDR - som klipper banden. 


Man har redan tränat in-checkning, ett stort antal frivilliga infann sig med resväskor. En tidig generalrepetition. 


Den som lever får se. Hursomhelst räknar jag, som i likhet med flera tusen berlinare kallar mig Tegelretter, att hinna med ännu en tur till Tegel. Och det snart. Om inte den förbaskade coronan sätter p för det. I våras gjorde den det. Det kändes tungt. Ekstrand hängde på repen. 


När - jag vägrar skriva om - jag lämnar och planet stryker över de från fyrmaktsockupationen av Berlin kvarlämnade franska barackerna kommer ögonen på nytt att tårfyllas. Skriftställaren älskar sitt trånga, opretentiösa men ack så charmiga Tegel!

tisdag 11 augusti 2020

Inifrån universitetsbiblioteket


 
Tillbaka efter sex månaders minst sagt ofrivilligt uppehåll - den förbaskade korångan satte käppar i hjulet - i läsesalen till vördnadsbjudande Carolina Rediviva i Upsala. Och som alltid, oundvikligt att så sker, försjunker jag och kastas tillbaka i minnet. 


Som att bläddra i ett fotoalbum. Framplockat ur ett av bibliotekets dignande magasin. 


Några stenkast bort universitetet med sal X där jag disputerade en kall decemberdag. På en avhandling som det blev stort rabalder omkring. Akten föregicks av skriverier. Och den var välbesökt. 


Så här långt efteråt kan jag gå med på - kunde jag väl i och för sig redan då - att avhandlingen var i radikalaste och måhända alltför politiska slaget. Jag lade inte band på mig. Aldrig kunnat.


Den såg inte direkt ut som en akademisk doktorsavhandling, om man säger så. Enligt vissa på förhand stipulerade krav.


Det var som för Michel Foucault - inga andra jämförelser! - som förvägrades att lägga fram sin avhandling vid samma uni. Den såg inte heller ut som en konventionell avhandling att presentera för grindväktarna vid Upsala Universitet. Men på ett helt annat sätt än min. 


Elva år tidigare i samma imposanta byggnad. Professor Ulf Himmelstrands (bilden) introduktionsföreläsning till ämnet för ett stort antal förväntansfulla recentiorer med samhällsengagemang i bagaget. 


Minns inte mycket av själva föreläsningen. Men att Himmelstrand utseendemässigt påminde om Skå-Gustav Jonsson. Yvigt hår. Inte som på bilden ovan där han mest liknar en prydlig statstjänsteman som hämtad ur en roman av PC Jersild.  


Där bland studiekamrater från hela landet kunde jag inte ana att jag skulle bli kvar på hans institution och att han, när det var dags, skulle försvara att jag fick lägga fram min hårt skruvade avhandling.


Mycket kritisk densamma mot det S närstående LO. Drev den för LO-ledningen hädiska tesen om en ”fackföreningsrörelse utan medlemmar” som retade upp självaste ordföranden, Nilsson med de buskiga ögonbrynen. Och Himmelstrand var förvisso socialdemokrat.


En ny värld öppnade sig. Allting så stort och främmande för grabben från bruket i skuggan av Verket. Men, när jag begrundar det här inifrån läsesalen, inte så traditionellt akademiskt som jag i min oro hade inbillat mig före min avresa till Upsala. 


Uppvuxen i ett hem utan akademiska traditioner. 


Det var ju 68, röda vindar blåste runt unis knutar. Och for in i salarna, virvlade bort ceremoniellt damm. Inte som på salig Foucaults tid. När närmast idyll rådde i den eviga ungdomens stad. 


Läser att nollningen - som ofta urartar i pennalism -  är inställd detta läsår. Återigen coronan som spökar. Och distansundervisandet skall tydligen fortsätta. 


Nå, nuförtiden kan man ju skriva in sig och läsa på distans till och med vid Harvard i Boston. Läsa en MOOC, Massive Open Online Course. Nya tider, på min ära.


När jag gästade Harvard ansågs det fint att studera där. Elitens uni. Tillhåll för överklassens barn. 


Min existentiella grundkänsla när jag anlände till Upsala den där hösten för över femtio (!) år sedan en helt annan än den nuvarande. Jag var på väg mot någonting. Nu är jag på väg bort mot någonting. Men i princip kanske samma ovisshet runt båda polerna, så att säga. 


Detta någonting är odefinierbart. Jag saknar ord för det. Om det vi inte kan tala, måste vi tiga. Som österrikaren klokt insåg.


Öppnar långsamt ögonen, noterar förskräckligt unga studenter, inte många denna tid på året, som flitigt (?) läser på, eller vad de nu gör. Lurar i öronen. Utanför fönstret Engelska parken som Owe Thörnquist förevigade med en fyndig rumba. 


Jag trivs här! Det torde ha framgått.


måndag 10 augusti 2020

Västeråsdottern som blev ointressant










Jag tänker inte läsa Åsa Linderborgs nyligen publicerade dagbok som redovisar ett stormigt år (hösten 2017 - hösten 2018) som kulturchef på Aftonsnaskan, förlåt: Aftonbladet. Det räcker med att läsa om den. (Som hos ledarskribenten Lilian Sjölund i GD 7/8 2020.) 

Förtrogen är jag väl också med vad som hände, tillräckligt förtrogen hursomhelst. Genom att  inte ha kunnat undgå att snappa upp bråte från sensations- och klickjagande medier.

Klart Linderborg måste skriva en bok om det ödesmättade året. Kommersiellt lukrativt, dessutom. Många är nyfikna på henne. 


Hon anfäktas, det är det hon finner som mest angeläget att delge sina läsare, av den svåraste ruelse efter sina skriverier - utan tvekan gjorde hon ett minst sagt dåligt journalistiskt jobb - om teaterchefen Benny Fredriksson som tragiskt nog tog sitt liv. 


Jag tror för min del inte att det var hennes skandalskriverier som orsakade hans död för egen hand. Så enkelt är det inte. Men klart skönt skylla på en syndabock - skönt, men inte för ÅL.


Forskare brukar tala om strukturella förklaringar. Kanske passande med en sådan här. ÅL var instängd i gammelmediernas syrefattiga 08-bubbla, bosatt bland likar i Söderreservatet, det fick henne att tappa omdömet. Hon hängde på hyenornas flock. 


Inget hon kan avsvära sig. 


Om än att hon tydligen djupt ångrar sig. Sent skall syndaren, i detta fall den publicistiska makthavaren på sin tribun, vakna. När det för den i spalterna uthängda och nedsmutsade också är sent, för sent.


ÅL, med arbetarklassbakgrund från Västerås (begick en bra bok om detta) och öppet deklarerande sig som socialist (lyxvarianten), har odlat sin personal branding som en utstickande röst. Om än lojalt tjänande Schibstedts systemvänliga Aftonbladet. 


Bara att konstatera ännu en gång: svårt att bygga ett varumärke, lätt att förlora det. 


Och så gott som omöjligt återta det. Man kan aldrig rädda en förlorad sak, som bekant. Eller göra det klandervärda man gjort ogjort. Jag undrar: Har ÅL talat med Fredrikssons änka? Bett om förlåtelse? Kanske framgår det i boken. 


Hon fick väl antagligen behålla sin höga lön, nu som senior reporter - det heter så när man sparkats snett åt vänster (sic!) - på AB. Kanske orättvist säga att hon numera furstespeglar


Men att starta sin nya karriär genom att nådigt, nästan krypande och småflicksaktigt, intervjua den aristokratiskt högdragne Horace Engdahl i hans jättevåning i flotta kvarter mitt i Göteborg inbjuder till att damma av den gamla beteckningen. (Aftonbladet 12/7 2020)


Kändisspeglar kan man förstås också säga. Här duger inga enkla arbetargrabbar från Västerås. Nej, elitens karlar skall det vara. Salongshjältarna. 


Nå, hon har även intervjuat gossen Ruda, Ivar Arpi. (Varför inte en kvinna? hör jag feministerna ropa.) Men det räcker inte för min del. 


Hon har förpliktigande titel, mycket fet lön (säkert) och ordentligt med spaltutrymme för sitt 

devota speglande. Men hon har blivit ointressant. Kanske har hon ändå inte lämnat bubblan. 

söndag 9 augusti 2020

I en grav på Österlövsta kyrkogård mina biologiska rötter




Till jordelivet kan man i en mening ankomma för sent. Jag gavs nämligen aldrig möjligheten att träffa mina farföräldrar. Farmor dog redan före femtio års ålder. Tio barn födde hon fram. Nio överlevde. Farfar dog samma vecka jag föddes. När fyrtiotalet sjöng på allra sista versen. 


Jag har med åren blivit allt mindre av sociolog, förr närmast deterministiskt förfäktande den sociala miljöns betydelse. Alltmer genetiker, framhållande biologi och vad som är medfött. 


Vännen Gunnar Adler-Karlsson retade med sina biologiska förklaringsmodeller på sin tid upp den socioekonomiskt fixerade, i dag identitetspolitiskt förvridna ”vänstern” i Sverige. Allt är ju miljö, enligt denna. 


På med social ingenjörskonst så fixar det sig! Staten tar hand om och äger dig. Michel Foucaults begrepp biopolitik rör sig kritiskt inom denna statsnyttans diskurs. 


På Kuba talade statsledningen, mest Che Guevara, om att fostra ”den socialistiska människan”. Som om vi vore tabula rasa. Plantor utan historia, bara att trycka ned i den rätta myllan. Och bevattna med ideologi. 


Jag härmar inte inspirationskällan Gunnar. Långsamt har insikten vuxit fram att vi bär på ett genetiskt arv. Det gör oss intressanta att studera som varelser. Utseende, egenskaper och vem vi, i lyckosamma fall, har att tacka för arvet. Alla arvtagare inte lika lyckligt lottade.


Det borde vara befriande. Vi är som vi är och kan inte ändra på det. Bara att finna sig i den nedärvda ordningen. Det behöver inte därför leda fram till en klassning med politiska och ideologiska förtecken. En uppdelning i Übermenschen och Untermenschen.


Alla lika mycket värda. Men vi är utrustade olika. Några av oss, det kan man bara beklaga, hade otur i given. Inget politiska ingrepp kan ändra på. 


Gunnar skrev en bok utifrån sin tankefigur om hur den socialdemokratiska utbildningspolitiken, idogt förnekande vårt biologiska arv, med sin strävan att utjämna skillnader bara gjort allt värre. Man borde låtit bli. 


Men man fortsätter, nu med tidigare fackbasen Anna Ekström som ansvarig, förblindad minister. Det skall bussas och det skall tvingas och det skall jämkas och det skall bestämmas över huvudet på föräldrarna. Till varje pris. 


Det är frestande i detta sammanhang att röra vid kontroversiella resonemang om ras och intelligens. (Minns den hetsiga debatt boken The Bell Curve av Hernstein och Murray väckte på 90-talet.) Eller om kriminalitetens biologiska grunder. Men det får bli en annan gång. 


Min pappa var kortvuxen, liksom hans mor. Ett enda fotografi har jag studerat på henne, höga kindknotor. Finlemmad, stilig. Därifrån kom pappas genetiska arv. Mer än från fadern. Till synes.


Den senare var, enligt uppgift, lång och reslig - med pondus och auktoritet. Liksom sina bröder, jag träffade en av dem, gruvarbetare i Dannemora. Från den sidan kommer uppenbarligen en stor del av mitt genetiska arv. 


Liksom från morfar Stake, en ovanligt stor och reslig man.


På väg hem från en dagsutflykt till Väddö passerar vi Österlövsta kyrka där mina farföräldrar vilar. Jag har tagit på mig rollen som gravvårdare. Kyrkogården, med utsikt över öppna ängar, måste vara en av de vackraste bland svenska kyrkogårdar. 


Över den lägrar sig  en himmelsk frid. 


Ryssarna försökte hugga sig in i kyrkan. Den solida porten stod emot. Måtte den också stå emot muslimskt färgad kristendomsfientlighet som invaderat vårt land och hugger mot vårt kulturarv. 


Vidare mot Gefle. Vila i frid, farmor och farfar!