Jag läste en recension i Svenska Dagbladet, denna vackra lördagsvårmorgon med kvittrande smäfåglar, av en bok av Elizabeth Smart. Jag reagerade på namnet. Det sade mig absolut någonting, men vad? Jag googlade. Men fick först av allt upp vad som måste vara en namne.
En ung kvinna med en kropp som signalerade hård fysisk träning, rent av body building. Det kunde inte vara den Smart.
En ung kvinna med en kropp som signalerade hård fysisk träning, rent av body building. Det kunde inte vara den Smart.
Så minns jag. Det var ju hon som skrev boken, och hur starkt jag berördes av den, med titeln Vid Grand Central Station där satt jag och grät. En avväpnande och rakt träffande titel.
Avskalad och enkel, ändå informationsbärande. Inte ett överflödigt ord. En sån där titel alla författare drömmer om skall komma till dem.
”Komma till” blir nyckeln. För hur ”kommer man på” en så bra titel? Det gör man ju inte. Den måste "komma till" en.
Avskalad och enkel, ändå informationsbärande. Inte ett överflödigt ord. En sån där titel alla författare drömmer om skall komma till dem.
”Komma till” blir nyckeln. För hur ”kommer man på” en så bra titel? Det gör man ju inte. Den måste "komma till" en.
Smarts smärta över olycklig kärlek, hur mycket av den fanns utanför orden? Hur mycket "lade" orden till och som formade sig till en hel bok? Vad "gjorde" de med smärtan? Orden äger sin verklighet. De kan ibland undfly oss.
Som skrivande människa finns det anledning att åtminstone någon gång fundera över detta. Skrivprocessen.
Det brukar heta att man inte skall blanda samman författaren och dennes bok. Det är olika saker. Texten måste stå på egna ben. Annars riskerar man att psykologisera och söka i författarens biografi efter - ja, vad? Sanningen?
Som skrivande människa finns det anledning att åtminstone någon gång fundera över detta. Skrivprocessen.
Det brukar heta att man inte skall blanda samman författaren och dennes bok. Det är olika saker. Texten måste stå på egna ben. Annars riskerar man att psykologisera och söka i författarens biografi efter - ja, vad? Sanningen?
Orden har en tendens att dra mig med, liksom skaffa sig ett eget liv. Inte minst när jag skriver om min smärta. Orden gör dock att jag kan närma mig den. Och med deras hjälp förmedla den. Kanske förstärka. Utan orden tiger smärtan still. Men utan att därför upphöra.
Jag skrev aldrig boken, och för att parafrasera Smart, Utanför Jernvallen där satt jag och grät. Anspelande på den gången i mitten på sextiotalet när C i ljuva tonår gjorde slut med mig.
Jag skrev aldrig boken, och för att parafrasera Smart, Utanför Jernvallen där satt jag och grät. Anspelande på den gången i mitten på sextiotalet när C i ljuva tonår gjorde slut med mig.
Åh, den smärta som såriga tonår och endast de innehåller! Finns verkligen ord för den?
Foto: Adlibris
Nej, det gör det nog inte. Iaf svårt närma sig definitionsmässigt. Urholkas då. Inte intelligibelt, d v s handlar om sinne framför förnuft. Lika fullt sätter sina spår, så klart. Även om att sätta ord på företeelser och förnimmelser kan vara en bra och hjälpsam coping-strategi, s a s ”validerande”, så leder mina tankar mot; ”Bortom orden”, Irene Mattis red., o den s k ”oberoende traditionen” i brittisk psykoanalys (lustigt begrepp f ö) och Jaque Lacan, .. som ingen förstått sig på, men som det ser snyggt ut att hänvisa till. Orden har sin begränsning. Ligger i sakens ”natur”. Kanske kan de också ”omdefiniera” ”verkligheten”. Lägga den tillrätta. Inte mindre viktigt ändå och välgörande att försöka komma till uttryck. Och språket är ju då ett medel som står till buds.
SvaraRadera…Och för att inte verka helt empatilös; lider med dig där utanför Jernvallen, Lasse!
SvaraRaderaTröstens ord, tack Micael. Apropå Matthis, om psykoanalysen brukar man ju säga die Sprechkur... orden, igen...
Radera