måndag 15 april 2019

Men vad ska barnen säga om Jan Myrdal?













ABF-huset utmed Sveavägen i Stockholm denna soliga men kyliga aprilsöndag. Senast jag klev in här var det för att föreläsa om medborgarlön.

I entrén till seminariet - vilseledande beteckning på dagens program, det luktar akademi och manér - Den vanartige Jan Myrdal stöter vi ihop med gamle bekantingen, teaterregissören Arne Andersson, hans mustasch har vitnat. Och grånad, för att inte säga vithårig, är den talrika församlingen denna söndag. Många går illa, böjda ryggar. 

Fyrtiotalisterna har blivit gamla. Sorgligt att bevittna. En gång vitala SKP:are och clartéister, FNL:are och fibbare. Nå, skallarna är det nog ingel fel på. Förhoppningsvis. De skarpaste i sin generation.

Mikael Wiehe är på plats. Jag berättar för honom att jag ganska nyligen besökt Björn Afzelius grav på Östra Kyrkogården i Göteborg. Han lyser upp: - Låg där mycket blommor? Tjugo år sedan nu.


Förväntningarna om att få njuta av uppiggande speglingar i det rådande mycket torftiga samtalsklimatet, med värdegrunder och multikultitrams, av den kontroversielle Myrdal, den vanartiges liv i offentlighetens ljus, kommer lite på skam. 


Talare efter talare, sådana som Mats Svegfors, Dag Sandahl, Hans O Sjöström, Anders Björnsson (som helt korrekt placerar Myrdal i en centraleuropeisk kontext tillsammans med Zola och Heinrich Mann) och andra hyllar mannen som Karl Vennberg surt kallade "Gud fader i Mariefred", det hela blir panegyrik. Med drag mot testamente och arv. 

Kopplingen till den svåruthärdliga samtiden, som jag hoppats på skulle utvecklas, uteblir. Ansatsen är retrospektiv. Roligt hursomhelst att Gun Kessles konstnärskap ägnas stort utrymme. Och att katternas betydelse för Kessle och Myrdal understryks. (Vi övertog en tigerrandig kattunge från dem, hon höll aldrig tyst, en docerande liten varelse, hm ... )

Jan Guillou äntrar scenen med långsamma trevande steg, går ut hårt genom att avisera att han kanske kommer att reta upp ”gubben” genom att avslöja ”Myrdals skadlighet”. Men sedan blir också han snäll. Oförargligt uttalar han sig om alla epigoner som försökt skriva som Myrdal. Tackar Myrdal för att han inspirerade honom till att skriva för en bred och inte kulturfin publik. Ingen lätt konst. 

Håkan Bravinger, Myrdals nuvarande förläggare på Norstedts som ger ut hans senaste bok Ett andra anstånd, bjuder på en formulering som biter sig fast hos mig. Myrdal har aldrig lyssnat till varningen men vad ska barnen säga. (I Sandviken sa man men vad ska folk säga.)


Det förstör författarskap som eftersträvar ärlighet att lyssna till dylika förnumstiga varningar. Hänsyn får man aldrig ta och aldrig i förväg. Ingen självcensur. Ingen inre censor som förgiftar och förstummar. Man riktar sig till andra men andra ska inte bestämma vad och hur man skall skriva.

Myrdal har i sjuttiofem år orubbligt gått sin egen väg som skriftställare, som ingen annan. Endast varit lojal mot sitt eget tänkande. Ofta hamnat på tvärs med andra. Men aldrig varit rigid, alltid analytiskt följsam mot en dialektisk verklighet. Öppenhjärtig om allt, även könslivet. Frestat på relationerna med andra. 


Men aldrig någonsin sett upp med vad andra kan tänkas tycka. Till och med medverkat, till de förstockades fasa och högljudda fördömanden, i Nya Tider. Klokt efterlyst en analys av SD:s framgångar, icke minst bland LO-medlemmar, i stället för att bara avfärda dem. Såsom Löfven och andra håller på.

Det bästa med Myrdal, mannen som utgör ett levande bevis på bildningens i ordets mest genuina mening betydelse, har varit att man själv tvingats tänka efter, skärpa sig - och läsa på. Om Kampuchea. Himmelska Fridens torg. Söka argument. 


Försöka att vara intellektuellt anständig, en bristvara i dagens intellektuellt förfallna Sverige.  Man behöver inte vara enig med Myrdal. Han påbjuder inte ett knäfallande som förhindrar ett meningsfullt samtal.

Han påminner själv om att han är en gammal man. 92 detta år. Hör och ser dåligt. Andas tungt. Och han rör sig försiktigt i salen, som alla alte Kameraden denna söndag. Men huvudet knivskarpt. 


Efter Myrdal? Vem mer på samtida svensk botten förtjänar att kallas intellektuell?Ideologiproducenter finns det sannerligen gott om, i gammelmedier och på universiteten, men inga riktiga intellektuella. Pipor som makten blåser igenom. Föraktliga. 


Myrdal, oefterhärmlig och omistlig. Hans eftermäle? Ja, vad ska barnen säga ...

2 kommentarer:

  1. "Seminariet" hade jag noterat men ingen möjlighet att bevista, så jag blir smått avundsjuk på dig. Intressant referat. Dock ett frågetecken:

    Var tusan finns myrdalepigonerna som Guillou pratade om?

    Dom har då gått mig förbi. Det sorgliga är väl att knappast någon försöker inta samma hållning som JM. Inte ens hans skrivsätt, men det är väl en bisak

    SvaraRadera
  2. Bra kommentar! Mats, jag spetsade öronen när JG aviserade att han tänkte avvika från det devota och tala om Myrdals skadliga inflytande. Epigonerna fanns, enligt JG, runt Fibban en gång i tiden. Håller med dig om din önskan att fler borde inta Myrdals hållning. Synd du inte var med i går.

    SvaraRadera