måndag 7 oktober 2019

Ett ljus för Anna
















Anna Politkovskajas dödsdag. 7 oktober 2006 sköts hon kallblodigt ihjäl utanför sin bostad i Moskva. Vad jag vet har ingen skyldig gripits. Kanske har myndigheterna plockat in någon för syns skull. Ovärdigt spel för gallerierna. Jag har bestämt för mig att det också skett. 

Att skamligt försöka ge sken av ett oklanderligt rättssamhälle! Som om den repressiva, totalitära sovjetandan vore ett minne blott. Med jakt på dissidenter och systemkritiker. 

Den hårda behandlingen av gatuteatergruppen Pussy Riot utgör ett talande exempel på hur sovjetsystemet följt med in i dagens Ryssland. Konstnärlig frihet, glöm det. Demokratiska fri- och rättigheter? Se bara hur demonstranter och opposition slås ned. 

Det ryktades i samband med mordet om kopplingar till Kreml och den Putin som Anna P kände djupt förakt för. Och som hon öppet uttalade. Putin, den forne KGB-officeren. Som i Oliver Stone´s dokumentär om honom framställs nästan som en mysgubbe. 

Anna P var en nagel i ögat på mannen som i sin maktfullkomlighet leker enväldig tsar. Fullkomligt orädd. Skrev kritiskt och avslöjande om det smutsiga kriget i Tjetjenien. Skrev med raka ord sönder offentlig lögn och propagandans dimridåer. 

Hon var inte naiv. Hon visste att hon inte bedrev sin osminkade journalistik ostraffat. Insåg att risken var uppenbar att hon skulle tystas. Ändå skrev hon. Till synes dödsföraktande. Som om inget kunde hindra henne.

En journalist värd titeln. Till skillnad från de ideologiproducerande figurerna på svensk botten. Mats Knutsson i SVT och de andra. Systemets bevarare och legitimerare. Alltid lagom kritiska. Alltid hållandes sig inom osynliga ramar de är väl medvetna om. 

Politiker och journalister i en omfamningens symbios. Behöver varandra. Alltmedan det lättlurade (?) folket förväntas titta på. 

Det mod, det civilkurage Anna P besatt, är en bristvara i Sverige. På och utanför arbetsplatser. När människor tror att ingen makthavare eller chäf hör, vågar de öppna munnen. Annars kryper de och lismar med. Föraktliga. Ryggradslösa. 

Olydnadsunderskottet är gigantiskt. 

Bokmässan i Göteborg något år efter hennes död. En person jag oväntat kom i kontakt med, kopplingar till en rysk människorättsorganisation, hade, fråga mig inte hur, skaffat sig tillgång till bilder från övervakningskameran i hennes portuppgång. 

På den flimrande filmen kunde man se Anna gå nedför trappan den 7 oktober. Strax innan skotten föll. Själva avrättandet fanns inte med. Men vissheten om att hon rör sig mot sin död framkallade en känsla av obeskrivlig fasa. 

Varje år den 7 oktober tänder jag ett ljus för Anna. 

Bild: Wikipedia

2 kommentarer:

  1. Tack för att du håller Anna Politkovskajas minne levande. Även jag kände stor sorg när jag fick beskedet. Jag arbetade då med en utvisningshotad tjetjensk familj, som till slut fick asyl. Vi måste komma ihåg Putin som maktpolitiker även i en tid, när den så kallade vänstern hyllar honom.

    SvaraRadera
  2. Tack. Det gör ont tänka på henne. Men hon får aldrig glömmas bort.

    SvaraRadera