Den som brukar följa mig vet att jag roas av att leka med montage. Jag fastnar för en bild på nätet, förser den spontant med en prat- eller tankebubbla. Som den ovan.
The meaning is in the eye of the beholder. Låt därför bilden tala för sig själv.[1] Ge dig inte som "montör", upphovsman, in på att försöka förklara den för den som förbryllat kliar sig i huvudet och önskar sig något slags facit.
Den som vill få veta vad bilden egentligen betyder, dess budskap.
En bild säger mer än tusen ord. Jag brukar invända mot det kategoriska talesättet, skjuta in ett inte. Vilket problematiserar den eventuella föreställningen om en bilds entydighet. Det krävs ord, att det talas om och utifrån en bild. Om det så är ett foto eller en målning.
Men det bör förstås vara ett samtal värt namnet. Inte pajkastning eller låsningar av diverse slag på förhand. Det tarvas ett öppet sinne.
En man jag sedan ett par år känner nere i Malmö retade sig på bilden ovan. Undrade ilsket, jag tyckte mig höra både en uppfordrande och uppfostrande underton, vad jag menade med att lägga ut en sådan bild. Jag fann ingen anledning att svara. Han återkom, ännu ilsknare.
När jag då kort och gott replikerade att bilden talar för sig själv, implicerande just att det är upp till betraktaren att fritt tolka den som han eller hon vill, då gick han i taket.
Jag fick till min förvåning höra att jag är barnslig och att han har tappat förtroendet för mig. Han hade, till råga på allt, upptäckt (måste ha finkammat) att bland mina FB-vänner finns publicisten Lars Åberg.
Samme ilskne skåning omger i sitt meddelande till mig titeln "docenten" med citationstecken, som jag får svårt att tolka. Menar han att jag inte är någon riktig sådan? Utan att jag bluffar? Insinuerar han att jag sprider fake news? Att jag gör en Refaat El-Sayed. Fejkar en titel.
Nå, Malmöbon som räknar sig till "vänstern", och hans utbrott, är egentligen inte värd att spilla fler ord på. Men han förstärker min misstanke om samtalets omöjlighet i det samtida Sverige.
När argumenten sviker, tillämpas på McCarthy-vis guilt by association. I mitt fall Lasse Åberg. Även om jag förblir osäker på kopplingen. Jag hyser, liksom många andra, stor respekt för hans välunderbyggda invandringskritik.
Liksom för den mot invandringspolitiken kritiske Gunnar Sandelin, som min belackare missade.
När argumenten saknas eller tryter dras det på med okvädesord som barnslig och saknar förtroende för dig. Vad och, ännu mer, varför svara på detta? Poänglöst.
Det går inte längre att på oenighetens grund föra ett vettigt samtal i dagens Sverige. Det är i alla fall trist.
[1] Intressant, som en illustration av resonemanget, att läsa vad Jessica Kempe i DN 2025-01-28 skriver om en utställning med Erland Cullberg.
ja du menar att vi inte kan he plats för fler invandrare inga fler öppna hjärtan ity läget är sådant på alla fronter arbete bostad skolor etc. Det kan inte malmöbon tolerera för han är fast i det som varit och inte är längre ! Hans vänskap med dig byggde på likformighet.
SvaraRaderaHan vägrar att se verkligheten. Ser den filtrerande genom ideologiska glasögon, där den förvrängs och tenderar mot ett önsketänkande. Det gör ont att vara realist, glasögon av. Och du har rätt, vår "vänskap" byggde på det som en riktig vänskap inte skall bygga på.
SvaraRadera