En gång hade jag en ängel som student

Heja grabbar, friskt humör, skjortan hänger utanför!

Jag läser om en sprillans ny dokumentärfilm, tillägnad fotbollens mest hängivna supportrar.

Ultras filmens titel, upphovskvinna Ragnhild Ekner från Göteborg. Hon håller själv på IFK från samma stad. "Blåvitt", säger hon. "Änglarna", säger jag. 

Varför hon valt Änglarna och inte de grönsvartklädda "makrillarna", GAIS, framgår inte helt klart för mig. Eller Häcken från underklassens Hisingen. Fina ÖIS från en av stans noblaste delar sjunker i divisionerna, så det är inget alternativ. 

Men varför man älskar och håller på ett lag har nog egentligen ingenting med resultat eller förnuft att göra. Som jag förstår hängivenheten. Det bara är så. [1] I vått och torrt. Så min undran faller platt som en misslyckad straffspark.

En gång hade jag en ängel som student, Håkan Sandberg, som värvats av giffarna i Sundsvall. Studerade på dåvarande ekonomlinjen vid högskolan i SCA town. En sympatisk man på alla vis. Studiemotiverad som få.

Underbart när han inför hundra studenter sporde varför de inte fick läsa Människan under kapitalismen av Ottomeyer. Varför den utmärkta boken inte var obligatorisk kurslitteratur. De övriga studenterna skruvade på sig. Aldrig hört talas om boken ifråga. 

Men titeln indikerade något de inte kände sig befryndade med. 

Aha, tänkte föreläsare Ekstrand, log i mjugg. Då stämmer alltså bilden av det vänsterorienterade IFK Göteborg med "Röde" Ruben Svensson och kompani. Ett arbetarklassens radikala fotbollslag. 

I varvens (icke längre) och bilfabrikens (såld till Kina) arbetarstad på Bästkusten. 

Sandberg kontaktade jag förresten för ett tag sedan. För att nyfiket fråga om forna lagkamraten Glenn "Har ni de gött, gubbar" Hysén är fullt så töntig som han framställdes i en reality som jag älskade att följa i TV. Svaret avslöjar jag inte.

Inte bara tifos och allsång, trevligt i största allmänhet på dagens fotbollsmatcher. Bengaler och inbördeskrigsliknande sammandrabbningar mellan lagens supportrar. Slagsmål med polisen. 

Tuffa tag när massan - Gustave Le Bon skrev redan på 1800-talet en uppmärksammad bok om massans psykologi - anonymiserar den enskilda individen. Maskerade, aggressiva män som hämningslöst tar ut svängarna. 

Ekner kritiseras av somliga recensenter som tycker att hon våldsromantiserar och bortser från hur avskyvärt en "toxisk manlighet" uttrycker sig på arenorna. Skrämmer bort barnfamiljerna. Vad vet jag. Filmen ska jag se. Att läsa om den väcker minnen.

Ett från Antonio Gramscis, arbetarrådens, Turin när jag, i samband med att jag gästföreläste på handelshögskolan, såg Juventus möta ett bottenlag i ligan på Delle Alpi. Jag hängde på hemmasupportrar vid insläpp, hamnade därför högt upp på en hörnläktare. 

Med usel utblick. Långt därnere, i den dimmiga råa novemberkvällen, tyckte jag mig vagt urskilja en högrest Zlatan. 

Matchen slutade 1-0. Juve trillade boll, "fisklirade", på det typiskt italienska sätt som jag i dagsläget känner igen hos mitt favoritlag SIF. 

En känd fotbollstränare som försvarade en markant defensiv, mållös spelstil deklarerade: "Man har en poäng när man går ut på planen. Viktigt att försvara den." 

En annat minne är från San Siro i Milano. Den arena där "Nacka" Skoglund och GreNoLi spelade efter kriget. Stort komma till denna plats. Vi passade på att fråga en taxichaufför om "Nacka". Klart han mindes, trots att många år förflutit, "den vajande majskolven". Sken upp. 

Milan mot Juventus. Åttiotusen åskådare. En minst sagt imponerande logistik. Tog inte många minuter att tömma arenan efter matchens slut. Men tillresande Juventusanhängare, flera tusen, tvingades stanna kvar för att undvika gurgel med hemmafansen.

Nå, så kära gamla Jernvallen i Sandviken, förstås! VM-arena 1958. Barn- och ungdomsläktaren, där jag stod och trängdes med likasinnade vid varje allsvensk hemmamatch. 

Det gick lugnt till, förutom busvisslingar och kollektiva stönanden när en sif:are gjorde bort sig på planen. 

Inte som nu. Ekner hyllar det som sker på läktarna, och som väckt politikers intresse att åtgärda, man undrar genast hur, som olydnad mot ordning och stat. I ett samhälle som disciplinerar och strömlinjeformar oss. En berusande, befriande olydnad. 

Åtminstone en gång i veckan.

Klart det inte var särskilt stökigt på Jernvallen! Närvarande poliser kunde njuta av spelet med armarna i kors. Alldenstund fabriksslavarna och deras barn befann sig på fotbollsmatch. Lydiga även på läktarna de förstnämnda, i vardagslag bihang till det döda kapitalet (Marx) nere i Verket.

Fotbollen speglar samhället, enligt den framlidne argentinske bolltrollaren Maradona. Kanske så. Men hur kommer då olydnaden in? 

Följande Ekner - som i SvD 250328 yttrar "det är skitviktigt att olydiga människor finns" - skulle jag snarare tala om fotbollen som framkallande en motkraft. En sista motståndsficka när makten alltmer rör sig i en totalitär riktning. Kanske även jag romantiserar ultras?

[1] Med viss reservation för detta "bara". I Glasgow, till exempel, anses Celtic vara katolikernas lag. Och Rangers protestanternas. Religion avgör vilket lag man håller på.

Foto Digitalmuseum: Jernvallen 

Publicerad även på lindelof.nu 250331

"Babsan" som landshövding?

Det var då ett förskräckligt kackalorum det blev efter att det tillkännagivits att den nya landshövdingen i Gävleborg är en SD:are! Som om Belsebub själv, i egen låg person, inbjudits intaga det pampiga slottet i Gefle. 

Granne med det forna fängelset, "Hotell Hamilton" i folkmun. Folket tyckte de inspärrade busarna hade det för bra. Därav öknamnet. Kurran låg på Hamiltongatan.

Snart inflöt i lokala aviser långa debattartiklar i högstämd protest, undertecknade av lokalt kända politiker. Bland dem Ulla Andersson från V. 

En annan vänsterpartist, åtminstone förr, numera ordföranden för Gävle Pride, Lotta Lagnander är mäkta förgrymmad över regeringens tilltag. Välja en SD:are! Nu går skam på torra gävleborgsland!

Hur blir det, i och med denna utnämning, med HBTQi-certifieringen av länsstyrelsen? Lagnander befarar dess försvinnande. Inte länsstyrelsen, certifieringen. [1]

Vad sjuttsingen är det för något tok, denna certifiering? Nära att heteronormative Elakstrand ocensurerat utbrister. Ska inte länsstyrelserna, i sin oväld, stå fria från ideologisk påverkan? Vad hände med den svenska ämbetsmannastaten? CJ Boström torde vända sig i sin grav. [2] 

Vem hade gjort Lagnander nöjd? "Babsan" från Furuvik? 

Då slår man minst två flugor i en smäll, om jag fattat saken rätt. En homosexuell i kvinnokläder. Peruk och högklackat. Kan det bli bättre, Lagnander? Förmodligen skulle det dock inte räcka med "Babsan" för att hon ska känna sig tillfreds.

Vad är det den nya landshövdingen har gjort, förutom att hon representerar ett som de rättrogna kallar "främlingsfientligt" parti (som en femtedel av väljarna röstar på)? Ägnat sig åt plumpa skämt, eller vad det ska kallas, i en mejlväxling. Om judar, zigenare och andra. Fy, fy. 

När jag läser inläggen och hör kritiken mot landshövdingen får jag för mig att de som protesterar och jag lever i två helt olika verkligheter. De förra lever inte i bruken och de bolmande fabriksskorstenarnas län, med ett minst sagt hårt språkbruk människorna emellan. 

Utan i ett idealiserat sådant där alla behandlas lika och alla är goa och snälla mot  varann, oavsett kön och hudfärg, etnicitet och bakgrund (Torsåker eller Somalia går på ett ut).

Landshövdingen utgör uppenbarligen, på basis av mejlen och partitillhörigheten, ett hot mot de korrektas omhuldade myt om X-län. En myt som inget med verkligheten utanför kommunhus och partikanslier har att skaffa. 

Vad jag vet är SD starka på flera av de gamla bruksorterna. S backar och SD tar deras kärnväljare. Så i det avseendet kunde inte landshövdingen komma till ett mer SD-vänligt län. Bortsett från en vänsterminoritet, då.

Jag röstar inte på SD. Jag är inte part i målet. Men jag finner drevet mot landshövdingen smått löjeväckande. Bill, som hon efterträder, han visste hur bli omtyckt i alla läger. En opportunist som inte ägde mitt förtroende. 

Opportunister är farliga. För man vet aldrig var man egentligen har dem. 

Det blåste upp till storm i vattenglaset. Men välkommen, för all del, landshövdingen! I eftermiddag ses vi väl när Gävle Handikappteater har premiär på sin nya pjäs? Jag vet från säker källa att du är inbjuden. Ulla Andersson också,  tror jag mig veta. Kan bli kul i foajén. 

[1] Samtidigt som jag skriver detta läser jag (GD 250328) att region Gävleborg upphör med sin certifiering som kostar åtskilliga miljoner. Genast startar upprördhetsmaskineriet.

[2] Den som mot all förmodan inte är förtrogen med denne man, uppmanas googla. Eller vända sig till AI-chatten. Kanske rentav inspireras läsa Liedmans bok.

Foto: Gefle Dagblad

Flamman för en livsstilsvänster utan klasskamp

 

Jag prenumererar på Flamman. Den heter så numera. Inte som tidigare Norrskensflamman. (I folkmun dock alltid bara Flamman.) Betecknar sig "oberoende socialistisk". Men inte är det någon särskilt röd tidning längre. Trots det eldfängda namnet. 

Chefredaktören Leonidas Aretakis formulerar sig stilistiskt moget, men utan att sticka ut. I veckobreven närmast förbindlig. Rör sig bekvämt i huvudstadens politiska innekretsar. Dyker upp i tv-rutan bland Göran Greider och andra inringda tyckare. 

Ingen rabulistisk, radikal redaktör som med spetsiga inlägg retar de härskande. Ingen "skandalskrivare i nattrock och kalsonger", för att citera Strindberg.

Apropå makten och de härskande. Var är klassamhället i Flamman? För inte handlar det så att det stör om arbetsplatser och vanliga människors liv. Om ekonomi och produktionsförhållanden.

Det är mer åt identitet och queer-hållet. Populära woke-ämnen i tiden. Men viktiga för en tidning som borde vara ett språkrör för de undertryckta? 

Proletären, som jag också prenumererar på,  håller konkurrenten (?) Flamman för att vara en vänsterliberal kulturtidning. Enligt en ledarskribent. Och nog ligger det något i det. Varför i himlens namn prenumererar jag då? Och har till och med nyligen förnyat prenumerationen. 

I ett svagt ögonblick - när jag förstod vad mediestödsutredningen gick ut på, att tysta kontroversiella röster - kände jag det nästan som en plikt att försvara dem som riskerade att förlora statliga bidrag. Flamman, även Prollen. 

Den fortsatta utgivningen måste räddas. Till varje pris. Utan att jag gjorde det helhjärtat övertygad.

Göteborgsbaserade Proletären kan jag lättare motivera att jag lägger pengar på, plockade från en låg pension. Reportagen från arbetslivet och hyreskampen - ingen annan i den samtida pressen bevakar dessa två områden som Proletären. Fylligt och kritiskt.  

Dessutom kan jag läsa om Palestina och Kuba ur ett solidariskt perspektiv. En nödvändig motvikt till hur det skrivs i övrig press. Onyanserat och ensidigt. Palestina är blott Hamas och Kuba är ingenting annat en diktatur värd USA:s bojkott.

Jag saknar friskusen Frank Baude, för mig r:aren framför alla andra. Och vassa chefredaktörer som lämnade sin post. Robert Mathiasson. Jenny Tedjeza. Offer för en arbetarromantisk linje som lett partiet ut i en ökenvandring.

Jag har förresten för mig att läkaren Nils Littorin, Malmölistan, är en före detta r:are. Det är en bra påg! Irriterar säkert en hel del "rättrogna" genom att medverka i "alternativmedier". Men med ett hjärta rött och hett. 

En socialist i praktiken. Driver frågor som vardagligen upptar Malmöborna.

När jag tänker på gamla Norrskensflamman, träder Josef Stalin och Hilding Hagberg fram i förgrunden. Och okuvliga, Moskvatrogna som man sa förr, Norrbottenskommunister. Trosvissa: "Socialdemokratin är arbetarklassens värsta fiende." 

"Socialfascisterna" enligt kommunisternas analys i 20-talets Tyskland av socialdemokraterna. Därmed blockerande en enhetsfront med SPD som kanske kunde ha stoppat nazisterna.

Jag är inte kommunist och saknar inte Norrskensflamman. Men det är för lite stake i avkomman Flamman. Berör inte. Utmanar inte. Provocerar inte. Alldeles för tam.

En tidning för en livsstilsvänster som inte vill påminnas om någon klasskamp.

Även på lindelof.nu 250328

Varför äter ni inte gröt?

Enligt Björn Werner i GP 250324 har tydligen Alex Schulman, vars kolumner jag aldrig läser, ondgjort sig över att kaffet blivit så dyrt i hans Östermalmsbutik. Han får väl dra in mer pengar genom skriva en till skitbok typ den där om morfadern, tänker Elakstrand tyst för sig själv. 

Syftande på boken om Sven Stolpe. En av de färgstarkaste profiler vi haft i svensk offentlighet. Schulman fabulerade om sin morfar, slog ifrån sig genom att hävda att han skrivit en roman när det påpekades. Kyss mig där solen inte skiner, säger jag. 

Nå, nog har han väl sitt på det torra den där Schulman. Råd att köpa den dyra javan. Välintegrerad, för att prata Migrationsverkets språk, i den uppblåsta stockholmska PK-eliten. 

Werner nämner Schulman, i förbifarten, i en recension av en nyutgiven bok av Elina Pahnke som behandlar de ruskigt höga matpriserna. Och att alltfler har det riktigt ekonomiskt svårt i vårt land. [1]

Werner är inte nådig i sin recension. Avfärdar Pahnkes bok som politiskt överdriven vänsterlektyr för de redan frälsta. Vad vet jag, tänker hursomhelst inte skaffa den. Men Pahnke brukar jag läsa på de skånska kultursidorna, i HD eller Sydsvenskan. 

Alltid med behållning. Bosatt i Malmö är hon, gräbban.

Jag reagerar på att Pahnke, enligt Werner, har inspirerats av Stig Dagerman och hans oslagbara reportagebok Tysk höst  om Tyskland efter andra världskrigets slut. En fruktansvärd misär rådde i bakvattnet efter Hitler och hans totala krig. 

Knappast att jämföra med dagens Sverige. Så erbarmligt eländigt har vi det trots allt ännu inte. Men det är illa nog, som det är.

Jag swishar pengar varje månad till Frälsningsarmén. Det de gör tycker jag är behjärtansvärt och viktigt att stödja. Till russofoben Kristersson och hans vansinniga rustningsprojekt önskar jag att jag slapp ge en enda krona. Men som skattebetalare kommer jag inte undan.

Plötsligt minns jag Nils Ferlins dikt: "Dessa de mycket fattiga, dem gör det mig ont att se. De får aldrig ett bröd från Frälsningsarmén. Aldrig ett ord i Clarté." Nå, det stämmer inte vad gäller Armén. Kanske däremot Clarté en gång i tiden. 

Krigsgalne Kristersson har heller inga ord till övers för de fattiga. Vid behov får väl den högavlönade yrkespolitikern apostrofera författaren Lena Andersson: varför äter ni inte gröt? Billigt och nyttigt.

[1] Bekräftas av en färsk undersökning redovisad i SVT Nyheter 250326. Särskilt svårt har ensamstående, trots heltidsjobb.

Men vad ska folk säga!

Det ska vara ett utropstecken och inget frågetecken i rubriken! För det var ingen öppen fråga som formulerades. Utan det som förmedlades var inlindad oro kombinerad med en underförstådd förebråelse, för att inte säga varning eller åthutning. 

Så där gör man bara inte! Vad ska folk säga! 

Jag kan inte räkna alla de gånger jag tvingades att höra detta. Särskilt i tonåren när jag på vingliga, existentiella ben försökte att skapa mig ett jag att psykiskt överleva i den bistra världen med. Min mor kunde förstärka varningen: "Sätt inte en ära i din egen skam!"

Bruket var konformismens hemma-arena. En oskriven förutsättning för att Bruket skulle fungera var att infödingarna höll tummen i ögat på varandra. Sådan är förtryckets grundmekanism. De förtryckta hjälper förtryckaren på traven. Utan att vilja fatta det själva. 

I den historiskt eviga (?) förnedringsdansen beter vi oss som blinda höns. Hackar med vass näbb efter varann.

Hör och häpna! Jag har börjat titta på Downtown Abbey på Netflix. (Barnmorskan i East End och I vår herres hage kan jag utantill vid det här laget. Efter flera omtag.) Nästan i smyg.  En serie i sex säsonger som egentligen inte handlar om någonting. Inte något viktigt i alla fall. 

Den är platt från början till slut. En reality på det svenska kungahuset, förfärliga tanke och varför for den in i republikanen, skulle förmodligen vara minst lika platt. Efter att åsnan på tronen slutat frottera sig med kaffeflickor.

Jag skulle kunna sno ihop något långsökt för att försvara detta tittande på sipp överklass med sina fjantiga manér på engelsk landsbygd. Men jag ids inte ens försöka. Dock kan jag inte undgå att notera att klassamhället börjar i köket. Eller på golvet, om man så vill.

De längst ner på hierarkins stege förtrycker varann och blockerar effektivt en samfälld aktion mot de sippa, lorden och hans lättjefulla familj. Elak och missunsam är personalen, med något enstaka undantag. Bra på att intrigera bakom ryggen på varann.

Nå, det var inte det som det skulle handla om. Utan: vilket var det "folk" som skulle förtrytas över mitt hemska agerande? Var det den generaliserade andre, som  det heter på akademiska? Eller den allmänna opionen? 

Denna metafysiska entitet, för att ännu en gång låna ett akademiskt språkbruk, som det snackas om i tv vad gäller diverse ämnen. Och mäts av olika opinionsinstitut, framförallt inför riksdagsval. 

I Upsala på Sociologen fanns kolleger som vi revolutionära marxister, som koncentrerade oss på makt- och klassfrågor, fördömde för att de ägnade sig åt trivial bindestreckssociologi. Handikapp-sociologi. Familje-sociologi. Sex-sociologi (sexologi). You name it. 

Och på den smala vägen kunde de bli professorer. 

Den normala karriärvägen var stängd för de kunskapsteoretiskt klena. Tillika tystlåtna, aldrig ställningstagande, för att enklast möjligt glida igenom. En och annan verbal smocka riktades mot dessa konfliktundvikande glidare på vindränkta institutionsfester.

Jag minns särskilt en, som var en fena på enketer (enkäter, men han uttalade det på stockholmska). Menade att utskickade frågeformulär, som förhoppningsvis besvarades utan alltför stort bortfall, det var Vetenskap, det. 

Han var utredare, ingen forskare. Skrev en doktorsavhandling om hur svenskarna, ett urval nota bene men generella slutsatser drogs, såg på u-hjälpen. En totalt ointressant historia. Hyllvärmare i bästa fall. Men professor blev han. 

Mina gästprofessurer på Freie Universität i Berlin och Kunstakademiet i Trondheim räknas väl inte i den blågula ankdammen. Eller tiden som visiting professor på Harvard Business School. Inga bindestreck inblandade. 

Jag borde förstås ha blivit utredare av opinioner! "Vad tycker ni om klimatet? Är ni för eller mot?" Jag hade gjort karriär och tjänat fina klöver, gosse. Jag lovar.

Från Tipp-Ex till Putte

Jag tillhör de framtidsorienterade, förlåt, jag skojar som den konservativa, bakåtsträvande gubbstrutt jag egentligen är, som hälsade datorernas skärmbestrålade intåg med applåder och glada utrop. En teknologisk revolution! Ingenting mindre. 

Hallelujah. Rena frälsningen. Befriandet av alla inspirationens ord som pockade på förlösning.

Till soptippen, jag menar den kommunala återvinningen, med den mekaniska Facitskrivmaskin som jag envist hamrat på. [1]

Bort även med de elektriska, kanske ska det heta elektroniska, maskinerna! Som jag även hann nöta tangenterna på. Under vad jag nu förstår som en övergångsfas mellan den mekaniska och datoriserade tidsåldern. 

Bob Dylan påstås avsky att tvingas göra mer än en tagning när han spelar in en skiva. Otålig som jag är av naturen orkade jag aldrig skriva om mina manus. Den skarpögde som, av obegriplig anledning, får för sig att kontrollera tidiga alster av mig riskerar att upptäcka det. 

Tipp-Ex, som glyttarna förstås aldrig hört talas om, var till viss hjälp. Men bara viss. Än idag kan jag, blundande, erfara hur de små flaskorna och penslarna luktade efter att de senare förberetts för applicering. 

Man kunde känna sig lite som en målare, överdriver förstås, när man kluddade på. Strök över rader.

Nå, jag vrider om sanningen lite. Inte hänfördes jag när de klumpiga belätena

ordbehandlarna, vilket förskräckligt ord, kom. Och alla kolleger började att traggla med dem, slet med obegripliga kommandon som måste till. 

De vågade inget annat. Lojala mot arbetsgivaren och alla diktat uppifrån. När Apple, MacIntosh Classic med den lilla glasrutan, dök upp - då jublade Ekstrand! 

De kreativa Apple-parhästarna Jobs och Wozniaks geniala affärsidé var att klura fram en dator som alla kunde skriva på. Inklusive en teknisk idiot som undertecknad. Och snygg skulle maskinen vara. 

Stanfordstudenterna, entreprenörssjälen Jobs hoppade av utbildningen på elituniversitetet, jag vet inte om kompanjonen Wozniak gjorde likadant, var inte för inte esteter. 

Fram till dess ägde programmerare och "IT-experter", som de titulerades, problemformuleringsprivilegiet. På högskolorna var de eftertraktade och kunde begära saftiga "marknadslönetillägg", vilket retade oss andra lågavlönade anställda som trälade på. 

Men nu var det slut med det! 

Jag tog entusiastiskt Jobs och Wozniak på orden: det är bara att slå sig ner och skriva. Glöm krångliga manualer på ett språk som liknade kinesiskan. Just do it. Vad väntar du på?

Detta att utan att behöva sätta i nya papper hela tiden kunna putsa och fila på en text! Sedan få det att se ut som om den skrivits bara en gång. Roligt. Och svårt.

Klart korrigeringsmöjligheterna kan leda till överdrift. Gert Nilson på Bokförlaget Korpen berättade om en författare som hade enormt svårt att släppa ifrån sig en text. Han kunde aldrig anse den publiceringsmogen och drev Gert till förtvivlan. 

Jag utelämnar den extremt petnogas namn. Men haft stort nöje av hans sparsmakade böcker. Aldrig mångordiga med långa texter.

En smart phone, fåntratt på svenska, har jag också i min ägo. Om än ingen iPhone, utan en Samsung. Jag läser till och med e-böcker i den, gärna fler samtidigt för att kunna växla mellan dem. Men när jag ska skriva på den, sms eller något annat, jädrar vad jag trycker fel. 

Gång på gång. Hjälper inte att använda duttpenna. 

Någon gång ska jag ägna en längre textfundering åt alla dessa, smått irriterande, feltryckningar och den tid som går åt för att få det rätt. Vad förtjänar den i rättvisans namn att kallas? Spilld eller eftertänksamhetens? I det senare fallet, tvingas stanna upp och kanske omformulera. 

I detta hänseende bra att trycka fel. Coola ner sig. Få de rätta orden på plats. Och vad är livet annat än en massa feltryckningar i sökandet efter den rätta? Förlåt en amatörfilosofisk utvikning.

Jag betraktar i smyg ibland, på tåg eller i flygplan, unggloparna och hur de använder tummarna för att kommunicera med sina fåntrattar. Fort som attan går det. Hur bär de sig åt? Mina pekfingrar får duga. Och fel blir det ofta, som sagt.

Min MacBook Air, snacka om kärlek! Min allra första laptop döpte jag till Putte. [2] När skärmen började slockna och Putte obönhörligt var på väg till datorhimlen bröt jag nästan ihop. Sommaren 1992 följde han med till Potsdam. 

Därefter reser jag ingenstans utan min dator. 

[1] Jan Guillou och Ulf Lundell vägrar att överge sina mekaniska apparater. Stilistiskt är ingen av dem någon överdängare. Kanske dock inte maskinens fel.

[2] I antologin Mitt analoga jag i en digital värld (Wijks förlag 2021, red. Fredrik B Nilsson) brer jag ömsint på om Putte i mitt bidrag.

Bild: Kontorsgiganten

Jag känner en stigande oro

Och då inte i främsta hand för den vansinniga, jag finner inget bättre ord, upprustning som Europas politiska ledare (det tar emot att använda det positivt laddade ordet) bestämt sig för.  Storleken på de pengar man anser behövs, alla tusentals miljarder, framkallar nästan svindel. 

Det är som att förflyttas tillbaka till det kalla kriget under femtiotalet. Russofobin har dammats av eller väckts till liv på nytt. Inga tveksamma eller avvikande röster hörs i vårt land. Konsensus råder i maktens boningar. 

SD och S nästan omfamnar varandra i ett krigshetsande samförstånd.

Till och med Jonas Sjöstedt, vänsterpartiets svärmorsdröm, nå i ovårdat skägg och uppåt krypande hårfäste kanske inte lika mycket en sådan, förespråkar kärnvapen i kampen mot Ryssland.

Som Stefan Lindgren häromdagen uttryckte det: tomma tunnor bullrar mest.

Ändå inte upprustningen eller russofobin som oroar mig mest. Även om det förstås är illa nog. När jag läser om ett lagförslag att det ska bli brottsligt att filma och förolämpa - anser förslagsställarna att det är samma sak, eller olika? - myndigheter går det kalla kårar efter ryggen.

Vem ska stoppa ett dylikt förslag med alla dess riskabla implikationer? Hur riskerar det att inkräkta på vår grundlagsfästa åsikts - och yttrandefrihet? När är en förolämpning eller förolämpning? 

För att ta ett exempel: Om jag kritiskt yttrar mig om skatteverket efter en underkänd deklaration, riskerar jag därigenom åtal?

Orwells 1984 - Sverige 2025?

Lagrådet får förslaget på remiss. Och?

Omedelbart minns man den så kallade "gymnasielagen". När regeringen körde över lagrådet, för att ensamkommande "barn" (inom citat på grund av osäkerhet om uppgiven ålder) från Afghanistan skulle få stanna. Det blev en flopp. 

Inte många som tog sig igenom de gymnasiestudier som lagen skulle möjliggöra. Men det kunde man förstås räkna ut på förhand.

Om lagförslaget kommit till som en följd av påskkravallerna, när poliser angreps och måste backa, kan jag hysa viss förståelse. Men jag kan inte läsa ut om det är den speciella bakgrunden till förslaget. Och hur kommer "förolämpningar" in i bilden?

Karl Popper, som skrev The Open Society and Its Enemies, varnade för de små stegens tyranni. Är det inte detta som just nu sker i Sverige? Inskränkning i små steg, tja, små och små, av våra grundläggande rättigheter.

Och inte bryr sig folket. Som jag härom morgonen svarade en av mina läsare som undrade vad jag tyckte om vice president Vance när han läste lusen av europeiska politiker och generaler. 

Jag svarade: i sak har jag inget att invända. Det Vance påtalade är ju det som skett i Sverige efter 2015. 

Men, det är inte politikernas advokatyr som är problemet. Utan folket. Den medborgerliga medvetenheten är pinsamt låg. 

Undersåteriet och lydnaden, däremot, är utbredda fenomen i folkdjupen. 

Hur låta bli att känna stigande oro i denna galna samtid?

Arnstbergs sista försök?

Språkforskaren Victor Klemperer överlevde på plats de allierades terrorbombningar av hemstaden Dresden i andra världskrigets slutskede. 

I egenskap av tränad filolog besatt han instrumenten för att lyhört analysera hur tvåspråkighet kom att prägla vardagen i Tredje riket. (I avhandlingen Lingua tertii imperii, på svenska: Tredje rikets språk, 1947.)

Den goebbelskt högstämda retoriken, det officiella språket, syftade till att försköna den bistra verkligheten och slå blå dunster i ögonen på undersåtarna. Särskilt när krigslyckan definitivt vänt efter det fatala nederlaget i Stalingrad.

 
Efterhand lärde sig alla Volksgenossen att genomskåda de vackra orden och vaska fram vad som dolde sig bakom dem. 

Inget man dock vågade prata högt om i ett angivarsamhälle. Sanningens icke-officiella och otillåtna språk måste man vara ytterst försiktig med att bruka. 

Det stämplades som defaitism att ocensurerat tala om hur saker och ting egentligen låg till. Att insinuera att slaget var förlorat för Hitler och hans anhang.

Risk för dödsstraff som påföljd. Ända in i det sista jagade bödlarna flyende från det sjunkande naziskeppet. (Tydliggörs i filmen Der Untergang, på svenska: Undergången - Hitler och Tredje rikets fall, 2004.)

Tidigare professorn i etnologi vid Stockholms universitet, Karl-Olov Arnstberg, har inte velat begränsa sig till att skriva endast för akademin. 

Populärvetenskapligt inriktad har han länge betraktats som ett svart får i det offentliga samtalet, snarast portförbjuden och utestängd. 

Ända sedan han dristade sig till att undersöka ”zigenarnas”, romernas skall det numera heta, avvikande levnadssätt. ( Svenskar och zigenare, 1998).

Arnstberg har vägrat att anpassa sig, rätta in sig i ledet, kompromissa med sin integritet. Han har förblivit kontroversiell och utanförstående i de välanpassades ögon. 

I samarbete med journalisten Gunnar Sandelin har han publicerat sig invandringskritiskt. Därmed ännu mer framstått som det svarta fåret och ”omöjlig”. Böckerna har, såvitt jag vet, inte recenserats i gammelmedia. (Två delar: Invandring och mörkläggning, 2013 och 2014)

Det har inte hjälpt att han, tillsammans med den nitiske Sandelin, baserat sitt resonemang på offentligt material som låter sig källkritiskt granskas om man så vill. Tillgängligt för alla och envar.  Inga påhittade ”fake news”.

Författarna har helt enkelt tyckt ”fel” och kommit på tvärs med hur det skulle tyckas i det nya Sverige. 

Efter att vi av en moderat statsminister uppmanats att okritiskt och reservationslöst öppna våra hjärtan. Genom detta förvärva benämningen ”humanitär stormakt”.

Åsiktskorridorens, ett begrepp myntat av en statsvetare, dörr drogs igen för Arnstberg och Sandelin. Tyck som vi, var konform eller stanna ute i kylan. 

Arnstbergs, med en ironisk (?) huvudtitel försedda bok, Ordet är fritt. Ett försök att diskutera svåra samhällsfrågor (Karneval förlag 2025), som sammanfattar debatten, eller kanske snarare den i väsentliga drag uteblivna dylika, om massinvandringen till vårt land och dess konsekvenser, leder mig osökt in på Klemperer. 

Från och med 2015, med migrationsströmmarna in i Sverige, har vi hamnat i en tudelad verklighetsbeskrivning. 

Dels maktens ideologiskt färgade och normativa, uppbackad av tongivande medier. Särskilt DN och Aftonbladet. Därtill i flera fall av domstolarna som beivrat konsekvenserna av att inte respektera det från centralt håll påbjudna. 

Inlägg på sociala medier har definierats som ”främlingsfientliga” och ”hets mot folkgrupp”. Därefter har den som delat detta på nätet tagits till tinget och domar utfärdats.

Som en kontrast till maktens har vi så den verklighetsbild som förtjänar att kallas den realistiska och som kommer sanningen närmast. Samtidigt den mest kontroversiella. 

Besynnerligt nog. Som om verkligheten måste beslöjas, liksom i Tredje riket. Och vi medborgare skyddas från sanningen.

Även om en svängning håller på att ske. Med vilka konsekvenser? Det återstår att se. 
Alltmedan vi fortsätter att tvingas leva i ett samhälle där våld och kriminalitet är förhärskande. Närmast vardagsmat och ett normaliserat tillstånd.

Arnstberg och Sandelin har inte i ensamt majestät försökt att ställa diskussionen på en mer saklig grund. Skrämmande att inse hur alla dessa som gjort detta har behandlats. Visste de vad de satte på spel? Har jag undrat många gånger. 

Hur har de orkat? Kostnaderna har ju varit höga.

Deplattformeras, berövas anställning och utkomst, påhängas ett skamfilat rykte, förtalas och avfärdas, nätmobbas genom att drev kickas igång. 

Människor har i beröringsskräck brutit med sanningssägarna. Även vänner, i flera fall till och med barnen till dem som vägrat tiga.

För den samhällsengagerade bjuder inte Arnstbergs fullmatade bok, där bland mycket annat nationalism, kulturarv, kön, intelligens men även Sveriges Nato-anslutning avhandlas, direkt på något nytt. 

Men boken, med nyckelordet försök i undertiteln, utgör en värdefull sammanfattning och sammanställning av hur illa - och fort - det kan gå i ett land som envisas med att kalla sig ”demokratiskt”. (Arnstberg föredrar benämningen ”värdegrundsdemokrati”.) 

Med en alltmer beskuren yttrandefrihet. Ett land där islamkritiska Koranenbrännare döms till fängelse. 

Allt mindre värnas de fri- och rättigheter som vi inbillade oss var orubbliga och självklara. Det universella synsättet trängs undan av ett partikulärt. Den egna gruppen prioriteras på bekostnad av det allmänna och gemensamma. 

En följd av att tillämpa den mångkulturella ideologi som enligt Arnstberg fragmenterar och bryter ned samhället.

Lätt att känna sig uppgiven. Känna att vi befinner oss beyond the point of no return. Även om Arnstberg vädrar en förhoppning om att han och de övriga dissidenterna ska få rätt till slut, gentemot det ”normativa vansinnet”. 

Fa´n trot. Flyger Minervas uggla fortfarande i skymningen?

Vad hände med det land som vi en gång var så stolta över? Och som tjänade som en internationell förebild, ett ideal för andra länder? 

Arnstberg och hans gelikar, som tidigt såg vartåt det barkade, förtjänar retroaktivt ett erkännande och en upprättelse. Det lär de knappast få.  

Även publicerad på lindelof.nu 2025-03-21

Har du det långsamt, Lars?

Ingen öppen fråga. Snarare en bekymrad undran. Inte bara en pliktskyldig sådan, för att det skulle så vara enligt oskrivna regler. Från den som bar ansvar - och gjorde det mer än gärna - för hur den gästande pojken från staden österut hade det under denna temporära vistelse. 

Irma ville att jag skulle ha det bra. Inte längta hem. I brist på meningsfullhet. 

Och hon behövde inte oroa sig. Även om jag inte minns att jag besvarade frågan. Den krävde ju heller inget svar. Och jag hade inga problem med att förstå vad "långsamt" betydde. (I mitt lefverne har det mer och mer kommit att värderas som något positivt, det långsamma livet.)

Jag hade det bra hos Irma och Brynolf. I det lilla samhället på sidan om världen, där alla karlar gick till skift på fabriken. Denna spred en träaktig, spetsig lukt över alla. Natt som dag. Morgon som afton. Det luktade jobb och försörjning. Och livegenskap. Sälja sin arbetskraft. 

Ibland kan jag få för mig, med den anakronismens fantasi som spiller över på allt jag hågar, att det jag kortfattat berättar om utspelade sig på 1930-talet. Långt innan jag var född. 

Det lilla samhället med herrgård - på himlen totalitarismens sig ihopsamlande mörka molnformationer - och maktens artefakter inbjuder till sådana fantasier. 

Förekom det en ridande brukspatron på en vit häst? En koncentrationslägerskommendant? 

[Varför måste, instickaren känns nödvändig, Treblinkas kommendant, Franz Stangl, bildligt våldföra sig på och solka ned idyllen? Och varför måste jag hela tiden återkomma till Tredje rikets barbari? Mitt medvetande är dissociativt, splittrat. Inte associativt som jag inbillat mig.]

De var så bra, Irma och Brynolf, med barn. Med mig. Lät mig vara i fred. Pyssla med mitt. Trängde sig aldrig på. Intuitivt förstod de hur jag ville ha det när jag var på besök hos dem under någon vecka. Kanske två. Aldrig längre. Utan att vistelsens längd på förhand bestämdes.

Deras sätt att förhålla sig mot mig färgades av respekt och hänsynstagande. Det skulle inte pjåskas och hållas på. Pojken var som han var. Kanske inte som andra. Ingen dussinpojke. Han sitter tyst och funderar på något. Men det ska vi inte rota i. Det angår inte oss.

Du är väl inte hungrig, Lars? Ska jag bre några smörgåsar och koka choklad? Har du kikat i nya Året Runt?

De kunde undslippa sig. även när min mor hörde, "han är som en sön för oss". Jodå, det ska vara prickar över o:et. Det gjorde uttalandet starkare. Känslan blev nästan bokstavlig.

Ännu hade inte oborstade Herr Olust oinbjuden trätt in i mitt liv. Och stannat kvar. En existentiell inneboende som inte låtit sig vräkas och köras på porten. Han väntade in mina tonår för att sedan smita in. Jag får väl vara tacksam att han lämnade min barndom i fred.

Där, hos Irma och Brynolf i det lilla samhället på sidan om världen, hade han inte mage att anmäla sin ankomst. Och jag hade inga som helst föraningar om vad livet hade i beredskap för mig. Det var för tidigt för onda aningar. 

Inte ens när jag stod nere vid den rofyllda sjön som samhället mynnade ut i via en park där det om midsommaren dukades upp ett stort kaffebord med jordgubbstårta för fabrikens alla anställda med familj. 

Jag speglade mig i vattnet. Allt kändes lugnt och problemfritt. Mitt ögonblick på jorden. En våg tog spegelbilden. Framkallade ingen ängslan. Insikten sannare än formuleringen. 

FOTNOT Hos Peter Handke i boken om modern, som begick självmord, läst för andra gången,  fastnade jag i ordet "långtråkigt". Det genererade en text.

Bild: Wikipedia

Silfverberg och Ingrosso - två influerare

Jag minns när förre coachen Kjell Damberg och jag begav oss upp till Gavlerinken för ett möte med Brynäs juniorer och till dem försöka sälja in högskoleutbildningen Sport Management. Salig i åminnelse. Eller kanske inte. 

Träbockarna till chäfer på högskolan fattade inte (?) att den borde vårdats i ett den utbredda idrottens län. Kunde även lockat studenter från utombys. Den försvann efter blott något år. Trots att den hann uppmärksammas nationellt. Förutom stort uppslaget i lokala medier.

Många äro kallade, men få utvalda. Vi trodde oss veta att i bästa fall en av hundra av de unga gör professionell karriär på isen och landar i en NHL-klubb. [1] Tjänar de riktigt stora pengarna. Kan skaffa lyxkåk på Guldkusten utanför Gefle.

Vi försökte därför förmedla till de förhoppningsfulla att de borde skaffa sig en utbildning att falla tillbaka på. Om de nu inte skulle lyckas att göra en Silfverberg eller en "Bäckis". Och att det kunde med fördel vara en utbildning som vår, det vill säga en sportsrelaterad sådan. 

Men inte lyckades vi övertyga. De närvarande från juniorleden sa inte mycket, men jag registrerade ändå det starka motståndet i rummet. Och hörde tysta invändningar: "Alla andra kanske inte lyckas, men det gör jag."

Jag är en stor beundrare av Silfverberg som hockeyspelare och ledargestalt. Men om han som förebild och idol får unga grabbar att väva drömmar som förmodligen aldrig någonsin kan bli verklighet. Och slarvar med sin framtid. Utan att förstå det själva. Nja.

En kväll sitter vi som klistrade vid den brittiska serien Adolescense på Netflix. Ruskigt bra och berörande. Omöjligt att inte tänka mästerregissören Ken Loach och hans samhällskritiska realism. 

Mycket biter sig fast. Inte minst scenerna inifrån en skola där allt vad ordning och disciplin heter lyser med sin frånvaro. 

Lärarna är totalt maktlösa, har förlorat all kontroll. Respekten för auktoriteter som bortblåst. Det gapas, bråkas och slåss. Mobbas och skadas. Djungelns lag råder. Det kunde vara en svensk skola. Lika urspårad. 

Och jag tänker i mitt stilla, snarare bekymrade, sinne att så går det i ett samhälle som har förskingrat sitt överjag, allt vad gemensamma normer och värderingar heter. Och de sanktioner som måste följa om de inte efterlevs. 

Skolan betyder ingenting. Alla vill bli kändisar och framgångsrika. Utan att behöva lägga manken till.

Influencers och youtubare tjänar multum. Och det noterar ungdomarna. Drömmer om att bli likadana. Bianca Ingrosso ett samtida ideal. Inte behöver man plugga och förkovra sig! Sikta på att bli som Bianca! Köp hennes dyra smink till att börja med! Låt dig bländas och förföras!

Silfverberg och Ingrosso. Två idoler. Ljusår mellan dem. Aldrig trodde jag att jag skulle diskutera dem på en och samma dag. 

[1] En av de talangfulla:  https://www.gd.se/2025-03-15/15-aringen-ar-brynas-nasta-supertalang/

Bild: Omni 

TV4 vänder sig till en relativt välbeställd medelklass

Jag brukar inte läsa DN, Dagens Nonsens som framlidne vännen Gunnar Adler Karlsson skrockande benämnde huvudstadsavisen. Söderreservatets riktmärke för vilka åsikter man bör hysa för att kvala in som politiskt korrekt. 

Genom att snylta på min yngsta dotters inloggning har jag kunnat ta mig in på nätet till DN. 

Det händer, om än mycket sällan, att jag, i brist på annat värt att läsa, kikar in på kultursidan. Plötsligt en intressant, om än lite väl romantiserande, artikel av Per Svensson om Jan Stenbeck. (DN 250317)

Med anledning av SVT:s dramatisering av "Husse", som hans underlydande kallade honom, och hans oförskräckta bravader i det avmonopoliserade medielandskapet. 

Husse i smyg, förmodligen. Svenska löneslavar tillhör ju släktet ryggradslösa superfegisar. Men jag tror inte att Stenbeck skulle haft något emot det. Kanske kände han till det. Management by fear hans ledningsfilosofi. 

Han älskade att sätta skräck i sina underlydande. Och att köpa gamla rödskägg. Han fattade att de hade huvudet på skaft. Och saknade tillräcklig integritet. Strömhopp från Gnistan och andra revolutionära publikationer, när Husse viftade med plånboken.

Stenbeck, mediemogulen, gav oss skräp-tv. Jag minns när Robert Aschberg, också han ett gammalt rödskägg, blossade på ciggisar i rutan och som programledare härmade Jerry Springer i USA. 

I den senares våldsamma debattprogram, jag såg dem under en vistelse i Boston, mindre debatt, mer att de i publiken rök samman, ibland med knytnävarna. 

Vi brukar slå på TV4:s morgonprogram till frukost. När jag är ensam hemma tittar jag på SVT1. Därmed slipper jag reklamen. Ljudet sällan på i det första fallet. Utom när det vankas nyheter och väder. Eller den underhållande ICA-reklamen med Kjellman och kompani.

Reklaminslagen annars rena hjärntvätten, upprepas gång på gång till förbannelse. Till vem riktar de sig? Till alla som har råd.

Kanske bättre uttrycka det som att snarare de som har råd att skuldsätta sig med räntetunga lån, därigenom skaffa el-bil, åka på utlandssemester eller skidsemester till fjällen om vintern. 

Inslagen med kockar är direkt provocerande i ett Sverige med skyhöga  matpriser. Cyniskt så det förslår när den ena efter den andra läckerheten dukas upp. Glöm blodpudding och falukorv. Ingredienserna generöst tilltagna. 

Här snålas det inte. Och ofta förnämliga viner till dryck. Fast det är tidigt på dagen. 

TV4 vänder sig oblygt till en relativt välbeställd medelklass. Det är målgruppen. Mycket medvetet vald. Den som har knappt med stålar, eller är arbetslös, göre sig icke besvär. Jo, vänta. Det finns faktiskt en chans för den fattige att sluta vara det. TV4 visar vägen.

Jag höll i hastigheten på att glömma trisskapandet och reklamen för Postkodslotteriet i rutan. Glöm facklig kamp, kollektiv och solidaritet. Du är din egen lyckas smed, du arma tittare. Snabbt kan ditt liv bli bättre.  

TV4 spelar en viktig roll som ideologiproducent. Stenbecks ovärdiga arvtagare.

Foto: Journalisten