Fredrik Ekelund, malmöit i själ och hjärta, författare till en detaljrik, självbiografiskt baserad roman, Stuv Malmö, kom!, som kan tjäna som guide för den som vill orientera sig i staden, skrev en artikel efter en cykeltur på hemstadens gator. (SvD 220909)
I turen ingick en avstickare till Rosengård. Där väl numera, enligt ryktet, ingen vanlig, vit svensson ostört rör sig.
Ekelund förfäktar att Malmö inte skall betraktas som en mångkulturell, vilket det brukar heta om metropolen invid Öresund, utan som en monokulturell stad. Med syftning på andelen muslimer.
Jag hade en gång en turkisk student. Mycket begåvad och beläst. Slukade Foucault på franska. Han var angelägen om att med mig diskutera det som i Sverige deklarerades 1975, nämligen att Sverige skulle vara en mångkulturell nation.
Underförstått, från studenten som på grund av politisk aktivitet, organiserad kommunist, låstes ut från sin hemland och under några år hade en tillflykt i DDR: Inser ni inte konsekvenserna av ett sådant ställningstagande?
Nu står det klinkende klart, som norrmannen säger, vad han menade. I spåren av det mångkulturella, monokulturella enligt Ekelund, tillståndet har vi bevittnat framväxten och etablerandet av parallellsamhällen.
Kallblodiga mord på unga flickor, minns Fadime, genom att hederskulturprinciper värnas av medeltidsmörka män. Förakt för rättsstaten och istället hävdandet av klanens rätt. Urholkning av statens våldsmonopol. Gängskjutningar. Sprängningar. Våldtäkter. Förnedringsrån.
Det ligger nära till hands att beskylla mannen utan ett hårstrå på knoppen, moderaten Fredrik Reinfeldt, för att vara ansvarig för att vårt fina land gått sönder. Vi uppmanades ju att "öppna våra hjärtan" och sluta tänka.
Men om vansinnesprojektet officiellt startade redan 1975?
Efter andra världskriget hade vi en omfattande arbetskraftsinvandring från främst Finland, Jugoslavien och Italien. Men invandringen efter 2015, och den så kallade "flyktingkrisen", är av en helt annan karaktär. Och konsoliderar ett samhällsläge som få av av oss infödda önskar.
Det värsta är att jag ser ingen ljusning i sikte. Vad än statsmakterna säger, med Reinfeldts kortvuxne kompis som högsta höns. När jag pratar med människor om vad som sker med och i vårt land, möter jag inte vrede utan uppgivenhet och hopplöshet.
Samhällssönderfallet har normaliserats. Det blir inte bättre än så här.
Foto: Rosengård (Aftonbladet)
Bäste Lasse! Om detta har vi lite olika åsikter och jag hoppas jag får ventilera en helt egen logik som inte verkar finnas i något av de svenska lägren i flyktingfrågan. Jag håller helt med dig om samhällsutvecklingen. Öppna gränser och nyliberalism, EU-medlemskap är en orsak till utvecklingen. En liten del kan kanske kan kopplas till just flyktinginvndring. Jag skulle först angripa de fria rörligheterna generellt för att stoppa den negativa utvecklingen. Kapital, vapen och droger m.m. rör sig fritt in och ut ur vårt land. Detta gynnar brottsligheten som, liksom överallt, är duktiga på att rekrytera människor som lever i olika typer av utanförskap. I den svenska nationella bruksorten är det många som hamnar i utanförskap. Så min tes är att det inte är flyktinginvandring som är hönan i detta - det är den ekonomiska nyliberala politiken. Jag vill också påstå att så länge Sverige är en del av det västerländska koloniala förtrycket som bedriver olika krig runt om i världen så har vi en skyldighet att ta hand om konsekvenserna av detta krigsprojekt. Jag ör oerhört tacksam att flyktingar från Chile var välkomna till Sverige under de amerikansk-stödda fasciståren i Chile. Det är mitt Sverige. Eller var...
SvaraRaderaBäste Pedro! Jag tror nog att vi är överens i stora drag. Och helt överens om gränserna, globaliseringen och konsekvenserna. När jag var på Sociologen i Upsala kom det flyktingar från Chile, efter Pinochets kupp. Jag lärde känna flera, de blev vänner. Och sedan Jaruzelskis kupp i Polen, även då dök det upp flyktingar på Sociologen. Jag engagerade mig i stödkommittén för Solidaritet. Klart vi ska ta emot dem som flyr undan förtryck och fascister. Men nog har det varit för mycket av släpphänthet och bristande kontroll i denna fråga. Med vemod läser jag dina sista meningar: "Det är mitt Sverige. Eller var..." Jag känner det som att mitt Sverige, det finns inte längre. Och, som jag redan skrivit, människor jag talar med förmedlar uppgivenhet och hopplöshet.
SvaraRaderaBäste Lasse! Ja, vi är nog överens i stora drag. Slapphänthet och bristande kontroll, ja, men kanske inte så mycket vad gäller just flyktingfrågan utan snarare hur vi hanterat välfärdsstaten, släppt in skurkar och banditer i systemen utan kontroll - pengar flödar till höger och vänster och politikerna står slapphänt och tittar på. Det är ju deras kompisar i alla avreglerade sektorer som tjänar dom stora pengarna. Allt medan utanförskapet växer okontrollerat. Slapphänthet mot vapen och droger och kriminella nätverk, ja. EU-medlemskap, öppna gränser och avregleringar har banat väg för denna utveckling.
SvaraRaderaNå, vi kan konstatera att bruksorten Sverige inte var mentalt redo för att ta emot många flyktingar under en kort tid, men det fråntar oss inte från ett moraliskt ansvar som ankommer den som är allierad med nykoloniala intressen och tjänar enorma pengar från vapenindustrin. Önskar dig en trevlig helg! /Pedro
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
RaderaBäste Pedro, skrämmande bevittna "utvecklingen" i ett land som förlorat allt vad överjag heter. Fritt fram för skrupelfria och samvetslösa skurkar.
Radera