 |
| Fotot på Tomas Bresky: Journalisten |
Det går knappt en dag utan att jag utbrister ”nej, inte ännu en”, syftande på att en efter en av generationskamraterna, fyrtiotalisterna, går hädan. Ja, mer än så. En efter en av dem som påverkat mitt tänkande om samhälle och politik.
Nu senast Tomas Bresky (född 1944), som efter vad jag kan förstå aldrig lämnade sin utkikspost i norr. Utan förblev Luleå troget. Men född i Värmland, uppvuxen i Göteborg.
I en dödsruna heter det om honom att han tidigt utmärkte sig som en grävande journalist. Och att hans grävande föregick Uppdrag Granskning och liknande, korrupta förhållanden skärskådande, tv-program.
Jag minns främst två böcker som han skrev tillsammans med Ingemar Schmid och Janne Scherman. Dels Med SAF vid rodret; granskning av en kamporganisation (1981). SAF drog i gång en påkostad satsa på dig själv-kampanj i nyliberal anda.
Ett hemligt strategidokument gick ut till medlemmarna, någon läckte innehållet.
I samma veva utkom Henri Lepage med sin bok I morgon kapitalism. Till synes slutade vänstervindarna att blåsa över landet. Med dem upphörde kollektivets primat framför individen.
Också tillsammans med Schmid och Scherman skrev Bresky den MBL-kritiska boken Medbestämmande, mera dröm än verklighet (1978).
Efter Kirunastrejken, som tog LO på sängen, initierade S en arbetsrättslig lagstiftning för att försöka förhindra fler okontrollerade, vilda strejker. Boken gav bränsle till min mot arbetsrätten kritiska avhandling Från Konsul Göransson till MBL (1979).
Scherman gjorde som andra rödskägg, Aschberg med flera, och lät sig enrolleras av det privata näringslivet. Men inte Bresky. Visserligen grånade mustaschen men ett rödskägg förblev han.
Må han vila i frid.
Även publicerad på lindelof.nu 2025-11-27
De mortuis nil nisi bene, heter det ju för en gammal Latinare
SvaraRaderaMen ändå kan jag inte undgå ett visst obehag när Breskys namn dyker upp. Jag hade en personlig kontrovers med honom i spalterna i samband med Irvingrättegången. Den enda politiska debatt som berört mig illa rent personligen. Jag hade nämligen skrivit positivt om Irving som historiker. Bresky skrev sedan en tämligen okunnig artikel där han lömskt antydde att jag hyste nazisympatier. Och kopplade det till mitt dåvarande jobb som studierektor. Kolleger, vänner och bekanta verkade mest roade men det var ändå obehagligt. Särskilt som det ledde till att jag uppvaktades brevledes av några bruna vänner kring Stormfront.
Bresky släppte ämnet. Kanske insåg han att han gjort ett uselt jobb som journalist.Nöjt sig med att kopiera rubrikerna i brittiska media.
Rättegången var intressant att följa för en historieintresserad. Något paradoxalt var att israeliska hade den hederligaste bevakningen.
Tråkigt höra, Mats. Kände inte till. Solkar ned min bild av Bresky. Hederligt av dig om David Irving.
RaderaMats, jag måste få tillägga en ursäkt för mitt sena svar. Det skylls på att aviseringarna haltar. Jag måste byta browser för att se kommentarer på mina texter. Känns pinsamt svara flera dagar efter ett inlägg. Ursäkta, Mats!
SvaraRaderaKnappast något som tarvar ursäkt, Lasse!
SvaraRaderaJa, Bresky måste ha drabbats av någon typ av emotionell blockering.
Du har ju tidigare varit inne på frågan om revisionister. Irvingrättegången blev riktigt intressant och lärorikt att följa. Minns att jag kom att sitta uppe på nätter mitt i arbetsveckorna för att följa processen. Irving själv var först ut med att lägga ut protokollen in extenso på sin hemsida. Det framgick tydligt att brittiska och svenska media hade en förljugen bevakning. Som jag nämnde så var israeliska media paradoxalt nog mest vederhäftiga i sin rapportering.
Till saken hör att Irving aldrig skrivit om Förintelsen i sina böcker. Det kontroversiella var hans uttalanden i media - både slarviga och provocerande. En typisk frifräsare och bråkstake. Politiskt tillhörande reaktionär höger, men knappast nazist. Ingen torde ha sådana detaljkunskaper om Tredje riket. Därför läsvärd. Oberoende av att han i sina värderingar är helt främmande. Det går att lära sig även av motståndaren. Ett annat exempel torde vara Per Engdahl. Antagligen den intelligentaste fascisten som går att läsa på svenska.
Faurisson är en helt annan typ. Politiskt naiv forskare som genom inskränkningar i yttrandefriheten förvandlades till en rättshaverist. Helt fokuserad på frågan om gaskamrarna. En ofrivillig tillgång för nynazister.
Hatten av för din intellektuella hederlighet och redighet , Mats! Vad jag minns så utsattes Faurisson, hans yttrandefrihet försvarad av Chomsky och Myrdal, för fysiska attacker när han ankom Sverige. Han är nog, som du är inne på, en helt annan typ än David Irving. PS. Synd du inte var med i Upsala i går, när Knut Lindelöf och jag presenterade vårt projekt "Mellan klasserna".
Radera