Hitlers matproverskor

Bild: Cineamo

2012, på sin nittiofemårsdag, två år innan hon avled, avslöjade berlinfödda Margot Wölk offentligt den hemlighet hon burit på i hela sitt liv. En historia från Tredje riket sista år som dessförinnan inte berättats. Kanske omgärdat av skam och skuldkänslor i hennes fall. 

Nämligen att hon varit en av femton unga kvinnor som hade till uppgift att provsmaka Hitlers mat innan han vågade äta av den. Paranoid som alla diktatorer. Befarade att någon skulle lyckas smyga ned gift i maten.

Paranoid var han redan, provsmakningen inleddes hösten 1943, före 20 juli-attentatet 1944. Hitler överlevde detta, eftersom den bomb som von Stauffenberg placerat i Wolfsschanze (Varglyan) i Rastenburg i Ostpreussen misslyckades med sitt syfte. 

På grund av man flyttat överläggningarna om krigsläget till en annan, mer stabil, byggnad än den som planerats för attentatet. Den statskupp, på papperet organiserad och klar och med många inblandade, som var tänkt att följa på Hitlers död kom av sig.

Om de ofrivilliga provsmakarna handlar filmen ”Die Vorkosterinnen” (2025) som jag ser på Netflix. 

Eftersom vi under vår pågående Wienvistelse tidigare på dagen rört oss i den judiska stadsdelen Leopoldstadt, med minnesplattor (inte snubbelstenar som i Berlin) nedsänkta i trottoaren utanför portar över dem som togs till nazisternas koncentrationsläger och mördades, infinner sig en svårhanterlig känsla.

 

Alla namn. Vi noterar en hel familj som mördades i tyskarnas läger, Den yngsta familjemedlemmen blott ett år. Det förflutna kommer med ens obehagligt nära. 

Länge vårdades den självbedrägliga föreställningen bland vanliga österrikare att de varit offer för nazismens förbrytelser, inte medverkade i och till dem. Men förnedringen och deportationen av judarna i Wien lät de ske utan att lyfta ett protestens finger. 

Fotografier på judar som med tandborstar tvättar gatorna, medan vanliga, hyggliga medborgare betraktar det hela, vissa hånfullt flinande, är direkt vämjeliga.

Hur provsmakarna utvaldes framgår inte av filmen. Men samtliga är unga och friska. De hälsoundersöks innan de placeras till bords. 

Under strikt övervakning av SS provsmakar de, rädda för vad som skall hända, varje dag den mat som står på Führerns meny. En timme måste förlöpa efter intaget, innan klartecken kan lämnas. Den beräknade tid det tar för att ett gift skall hinna verka.

Med vetskap om Führerns vegetariska diet är det inga aptitretande läckerheter direkt som serveras. 

”Konstig" mat, skulle min köttälskande mor ha sagt. Mer än en gång får någon av kvinnorna svårt att inmundiga det svårdefinierade som dyker upp på tallriken. Men tvingas till det under vapenhot. 

Tyvärr kan inte filmmakarna låta bli att i ett dramatiserande syfte väva in en kärlekshistoria mellan en av kvinnorna och en hög SS-officer. Skall kvinnan föreställa Wölk? Det vägrar jag att tro. Däremot hävdade hon själv att hon våldtagits av en i SS-uniform.

Filmen hävdar, lika tveksamt, att det bland kvinnorna fanns en judinna.

Röda Armén är på framryckning, Tredje riket faller sönder och samman. Men om detta sägs litet i filmen. 

Hitler schappade till sin bunker i Berlin. Wölk lyckades undkomma i sista stund och klarade livhanken. Men ingen enda av hennes medsystrar.