Mitt minne är inte det bästa. Men jag försöker inte att dölja några av mina förehavanden, hur skamliga eller pinsamma de än kan tyckas, genom att skylla på ett bristande minne. Och jag försöker heller inte, som jag lärde mig som barn, sätta en ära i min egen skam.
Nu till biktstolen.
Det kan ha varit så att jag, en 68:aoch ett rödskägg forever, ett kort tag, men bara på papperet var medlem i VPK. När vi tidigt 70-tal hyrde lägenhet för studentfamiljer på Väktargatan i Upsala.
En granne, pappa till våra barns kompisar, aktiv och mer så i nämnda parti, tjatade på mig att gå med så fort han fick syn på mig. Tills jag, uttröttad av hans idoghet, gav upp och lät mig bevekas. För att, som den feglort jag var på den tiden, komma undan och få vara ifred.
Men, ärligt talat, jag minns inte; jag kanske broderar. Full av fantasi.
För aktiv var jag aldrig i ett parti jag aldrig känt nån sympati för. Möjligtvis under CH (en intellektuell, kors i taket). Men en partistyrelsemedlem, en sjuksköterska, jag jobbade ihop med på Ulleråker förmedlade hiskelig inside information om samma styrelse. I say no more.
SSU tror jag också att jag, ännu tidigare, var med i. Främst för att mamma, skuggan i mitt liv, var socialdemokrat. Deltog i ett möte, där nån, inte direkt med huvudet på skaft, tyckte att man som viktigaste fråga skulle driva att u-hjälpen borde höjas till två procent av statsbudgeten.
Glöm andra frågor. Då fick jag nog. Far beyond my level. Nota bene, jag svänger mig med svengelska, för det gör man nuförtiden; till och med grabben på statsministertaburetten.
Det där med organiserat partiarbete, med allt vad det innebär, är inget för undertecknad. Det händer något deformerande med den, som ägnar sig åt det. Ju längre, desto farligare. Och alltför högt upp. Systemet är starkare än dess delar, "äter" en.
Och befrämjar vem som passar det. Osökt tänker jag William H. Whytes klassiker "The Organization Man"; om blind lojalitet mot en organisation, i detta fall ett politiskt parti.
Den tyske sociologen Robert Michels uppmärksammade och skrev om fenomenet oligarkins järnhårda lag inom den gryende arbetarrörelsen i Tyskland. Mer generella slutsatser kan dras.
Fåtalsväldet etablerar sig. Yrkespolitikerna tar över och dansen runt köttgrytorna börjar.
Partipiskan viner. Vill du vara med, hörsamma signalerna från partiledningen. Avvik inte från partilinjen och som bestäms av samma ledning.
Nån, jag minns inte vem, sade om S: Det mest leninistiska partiet. Den demokratiska centralismen tillämpas strikt.
Om jag inte är helt ute och cyklar så rörde sig Michels från en socialistisk övertygelse till en fascistisk.
Kanske, liksom filosofen och kulturkritikern Martin Heidegger, fascinerad av det karismatiska ledarskapet; som inte ett skvatt med demokrati och medlemsinflytande har att göra.
Nå, fascist blir jag aldrig. Men om nån nyfiket skulle fråga "vad är du då, vänster eller höger?"; i samma stund skulle jag få svårt att svara.
Jag skulle nog säga "realist"; jag utgår ifrån verkligheten och drar mina slutsatser utifrån denna, med så skarp och oberoende blick som möjligt; lojal endast mot mig själv. Men det kanske ingen köper. Det låter... ja, hur låter det? Ihåligt? Krampaktigt?
Mamma, född och uppvuxen på Bruket, dotter till en rörslipare, var sedan ungdomen aktiv inom SAP. Men ville absolut inte ha några materiella fördelar av sitt medlemskap. Det låg inte för henne.
Hennes strävan var att förändra samhället i en riktning som gynnade arbetarklassen, särskilt arbetarkvinnorna; den primära drivkraften för modern.
En föreningsmänniska av rang. Till slut vice ordförande i socialdemokratiska kvinnoklubben i Sandviken. Sen tog hon sin Greta ur skolan. Vantrivdes.
När jag synar dagens socialdemokratiska ledarskikt, Förgrämda Magda, Dumberg, Svängdörrs-Hultkvist och de andra jepparna, finner jag inga idealister av mammas kaliber. Enbart karriärister som vill fortsätta att leva det goda livet på oss skattebetalares bekostnad.
De kan hållas genom att vi, folket, är så tåliga, lydiga och snälla.
Bild: Wikipedia
Kanske helt enkelt vända de stora systemorienterade berättelserna och dess narrativ ryggen och i linje med Schumacher, (”litet är vackert”) Nietzche och existentialisterna Sartre, o Camus stå ensam och därmed navigera i ovisshet? Jag var medlem i SAP ett kort tag. Förflyttning vänsterut till VPK var närmast otänkbart. Lika stora, om ändå inte större antagonister i släkten, kanske t o m värre än bondeförbundet. Högern.. ja, det var ju en helt annan föreställningsvärld. Det var svart eller vitt, men jag kan sakna den givna samhörigheten och vi-känslan. Allt var politik o frågan var vad som var bra ”för oss”=SAP. Alla som umgänget bjöd var givetvis socialdemokrater, fattas bara annat. Jag var faktiskt på en MUF-fest på -80 talet. Det var lite coolt då. Yppade också i sammanhanget politiska tvivel för min mor. Hennes reaktion; ..fölt av; Åh herregud; ..säg för jessu namn ingenting om det här till Karl-Erik (Socialdemokratisk ordförande i socialnämnden). Även om han, släktens patriark, blev mer aspektseende och upplever jag mer vidsynt med åren, så han nog ärligt inte kunnat ta det.
SvaraRaderaFortfarande tycker jag att Jan Lindhagen och Macke Nilssons bok "Hotet mot arbetarrörelsen" är den bästa som skrivits om svensk socialdemokrati; de fångade, jag kände så väl igen mig och kunde bekräfta, att S på brukssamhällena var något MER än ett politiskt parti, gick djupare... Frågan är om inte din betraktelse också fångar det.
SvaraRadera