Ljuva 68!

Jag vet inte om jag har sagt det förut. Men det är mycket möjligt. Jag har ju en envis tendens att upprepa mig. Kan inte skylla på åldersrelaterad tankspriddhet. För jag har alltid varit sån. En tjatig person.

Nu till upprepningen. När jag,  vilket sker med ojämna mellanrum, rör mig på Upsalas gator, tittar jag alltid efter bekanta ansikten från förr, men upptäcker aldrig något. Ingen tidigare kollega eller bekant, om så med rullator eller ledarhund. Nobody.

Jo, en gång iakttog jag en åldrad och krokig Sverker Gustafsson uppe på Carolina Rediviva. Men han, statsvetaren, räknas inte. För vi kände inte varann när jag bodde i Upsala.

Nå, åldrad och åldrad. Jag tror inte att han är så mycket äldre än jag. Ska jag googla, ta reda på det? Äh, det får vara. Lugnast så.

Vi lunchade, livskamraten och jag, igår på La Girafe mitt i lärdomens stad (förtjänar den kallas så fortfarande, i neoanalfabetiseringens tidevarv?). Inhyst i i det pompösa Bankpalatset, som det proklameras på väggen bredvid huvudingången. 

Granne med Åhléns, konsumtionspalatset. Det gräsligt fula huset. Kommunpolitiker med Geflepåbrå som ligger bakom? Eller sökande Kasper Kalkon-priset? Nå, huset är inget nybygge, vilket krävs för priset ifråga.

Jag skämtade till det, tyckte jag själv, när jag beställde Wallenbergare som dagens lunch för 159 kronor: - Klart jag ska ha det! Vi sitter ju i ett bankpalats. 

Tur att jag inte drog till med 68-slagordet: - Känner du stanken, från Enskilda banken? Förmodligen hade den unga servitrisen inte fattat ett jota. 

Det påminner mig om i Lund, vid ett besök på universitetsbiblioteket för att se utställningen om Theresienstadt, när jag hamnade i samspråk med två unga studentskor. Färskingar, förstaterminare, läste idé- och lärdomshistoria. 

På den institution där studenter sökte upp rektorn för att klaga på att Dick Harrison var för svår att förstå som föreläsare; kanske använde för krångliga ord? Han fick inget stöd från högsta ledningen.   

När jag stolt, efter att ha insett att förstaterminarna aldrig hört ordet "recentior", presenterade mig som "gammal 68:a" såg de ut som fågelholkar i ansiktet.

Jag försökte förklara, utan att lyckas, vad det mytomspunna 68 var för något. Då påminde sig en av studentskorna, närmast lättad: - Min morbror läste i Upsala 1968, tror jag i alla fall. 

End of conversation.

Jag känner ingen ung människa. Nästan alla av mina kontakter är fyrtiotalister, rödskägg. Jag benämner dem, oss, de sista entusiasterna. Vi försvinner, en efter en. Jag vågar inte fundera på vilka de är som kommer efter oss, det vill säga i politisk bemärkelse. Knappast rödskägg.

Kanske är vår generation i den meningen verkligen den sista. 

Vad med samtalet över generationsgränser? Om ord anses vara sociala och kontaktskapande till sin funktion är inte mina det. Jag kan endast prata med mina röda generationskamrater; allt gamlare, för att citera skrothandlare Karlsson i Haga.

Åh, ljuva sextioåtta! Svunnet är du. Säkrast hålla tand för tunga när jag befinner mig nära de unga. För att inte framstå som en fossil i deras ögon.

Foto (Wikipedia): Brita Borg, som sjöng om det ljuva sextiotalet.