Hur trött jag än känner mig, vi börjar om

Förliden januari var det, låter smått otroligt i mina öron men det är sant, hela nio år sen jag gick i pension. Ingen sedvanlig avtackning med blomsterkvast, kaffe och tårta. Inget krystat tal från någon organisationsföreträdare som trodde sig behöva haspla ur sig ett sånt. 

Jag bara pyste iväg, från en dag till nästa. En utstämpling bland andra i en lång rad. Jag tror, nej jag är ganska så säker på, att ledningspersonerna, både på lägre och högre nivå, var glada att bli av med mig. Och jag med dem. 

Om jag gjorde livet surt för dem, så gjorde de det för mig. Ömsesidighet rådde. Det krävs två för en tango, som familjeterapeuterna säger. 

Men illa dansade de, chäferna. Trampade mig ideligen på tårna. 

Nittonhundrasextioåtta, om hösten, anträdde jag på knäsvaga ben Uppsala universitet. Utan att det ringaste veta vad jag gav mig in på. Vad som väntade.

Tjugohundrasjutton i januari lämnade jag högskolan i Gefle. Lämnade efter mig oläsbara kursböcker. Oinspirerande tröklås till kolleger. Glasdörren in till tjänsterummet fullklistrad med klokheter typ "Professionella medarbetare behöver ingen chef". 

Så mycket hände i högskolevärlden under mina decennier i densamma. Jag är ett ögonvittne.

De röda fanorna ställdes undan, kampsångerna tystnade, slagorden likaså. De högljudda "revolutionärerna", bokstavsvänstern, kröp tillbaka till fadershuset, gjorde offentlig avbön, klädde sig i säck och aska i vissa fall. Som förväntat.

Det ligger något, snarare mycket, i talesättet att ränderna går aldrig ur. Det förvånar mig inte att "revolutionärerna", sekteristerna, hyste en sån obearbetad vrede mot socialdemokraterna. Sossehatet hade de med sig hemifrån. Det var klassbetingat.

Ränderna går heller inte ur mig. Grabben från metallarbetarstaden. I skuggan av Verket. Jag vet var jag hör hemma. Jag har koden. 

Jag har inga problem med att benämna mig socialdemokrat, om det skulle krävas en positionering, en deklaration. Inte om det är den socialdemokrati pionjärerna Axel Danielsson och August Palm representerade, den radikala socialdemokratin. 

I avsky för kapitalister, monarkister och militarister. Överheten och dess svans. Tjyvsamhället.

Vart tog åren i mitt liv vägen? 

Hösten tjugohundrasexton begav vi oss till Ostia utanför Rom, Reseledaren (min livskamrat) och jag. Inte minst för att uppsöka stranden där Pier Paolo Pasolini lurades in i ett bakhåll, lemlästades på det grymmaste sätt.

Jag skrev en bok om mannen från Friulien, den mångsidige kreatören - poet, dramatiker, journalist, filmare, med mera - i sin olydnad och vägran att underkasta sig makten hatad av fascisterna. 

Min beundran har alltid varit stor för dem som har vågat stå ensamma, solitärerna. Jag hade önskat att jag vågat vara mer som de. Inte undfallande gentemot halvfigurer högre upp i hierarkin, endast värda spott och spe.

Vi passade på att hälsa på vännerna Marianne och Gunnar Adler Karlsson i deras våning i Rom hösten tjugohundrasexton. Sista gången jag träffade dem. Gunnar bekände att han kände sig trött. Marianne än så länge alert.

Jag kan också känna mig trött. I höst fyller jag sjuttiosju - om Gud vill. Det är som med gamla bilar. De håller inte hur länge som helst. Delar kan bytas ut. Inte fungerar kärrorna lika bra som förut.

Men mitt huvud är fortfarande piggt, inbillar jag mig. Peppar, peppar, ta i trä. 

Jag ger mig inte. Vi börjar om, som Lars Gustafssons paroll löd.