En gång var jag Lasse liten

En gång var jag, gamla karln som i höst fyller sjuttiosex (!), om Gud vill och skorna håller, en liten gosse. Hur gammal jag är på fotot ovan, som jag ramlade över när jag, utan att leta efter något särskilt, bläddrade i ett album, kan jag inte på rak arm uttala mig om. 

   Jag har alltid varit dålig på att gissa ålder. 

   Prydligt klädd är jag förvisso, som skulle jag mannekänga. Vilket jag faktiskt gjorde en gång i Valhalla i Sandviken. För den som inte vet en kultur- och nöjeslokal som företaget lät uppföra 1908, på 60-talet popborg med Hep Stars och Shanes bland de gästande banden.

   Fyra eller fem år gammal, inför ett med örnblicksförsedda damer fullspikat Valhalla paraderade jag tillsammans med en flicka i samma ålder, vi höll varandra i handen. Huva. Kanske bearbetar jag det fortfarande.

   Tillbaka till fotot. Fluga och båtmössa. Knästrumpor. Med största säkerhet min mamma som klätt på mig. Vattenkammat håret. Och hon står bakom kameran. För ovanlighetens skull. Annars alltid pappa som plåtade.

Kortet är suddigt. Och jag kan inte utröna om jag ser glad ut. Skulle inte tro det. Påtvingad en proper utflyktsklädsel, enligt mammas uppfattning om densamma. Ingen valmöjlighet. Hon styrde och ställde med mig. 

   I tonåren ledde det till konfrontationer. "Opassande" skor, så kallade ökenkängor, som jag gömde och bar bortom mammas spanade, aldrig sovande ögon. Jag vägrade att klippa mig. På studentkortet är jag långhårig. Studentmössan, införskaffad i sista stund, är för liten. 

   Det ser ut som om fel kapsyl trycks på en flaska.

   På fotot skymtar från sidan min älskade mormor, som gick bort när jag var tio år gammal. Fotot beter sig som alla foton, kniper och ropar efter uttolkande ord och berättelser. Avslöjar inget om den cancer som skulle släcka mormors liv, sextiosex år gammal. 

Morfar ser glad ut under kepsen, en pilsner i handen. Han trivs, inget tvivel om den saken. Långt till grottekvarnen och det tröstlösa slitet vid löpande bandet. Nu är det fest!

   Jag tror att jag har ärvt min kroniska lust att festa och bryta vardagens grå tristess från honom. Jag har alltid haft så förskräckligt svårt att leva ett inrutat vardagsliv. Ända sedan uppväxten i arbetslinjens disciplinerande brukssamhälle. 

   Ständigt sökt efter anledningar att fira. 

   Pappa bär basker, tycker jag mig se. Nog var han fåfäng, min pappa. Och stilig, en filmstjärnas ansikte. Därför liknade jag honom, i en bok jag skrev, vid Humprey Bogart.    

   Kvinnorna på Bruket blev nog alldeles knäsvaga inför honom. Sextioåtta år gammal lämnade han jordelivet. I går, 11 juli, hans dödsdag. 1971, samma år som min förstfödda kom.

En gång i Upsala hos en terapeut ombads jag inledningsvis att berätta något från mina första sex år i livet. Vad som helst. Jag kom inte på något. Det var vitt, tomt och öde. Jo, efter mycken möda mindes jag ett tillfälle när jag höll på att drunkna. Räddades i sista stund av min mor. 

   Men var det verkligen ett minne, eller fabricerade jag? Det senare är jag en fena på. Utrustad med en livlig fantasi som kanske kompenserar för kalla fakta? Finns sådana, förresten? Vet vi någonsin hur det verkligen var? Handen på hjärtat!

Jag har några, mer eller mindre suddiga, foton från mina barndomsår. Och alla tiger de. Ska jag hänga på dem text ligger det alltför nära till hands att ta ut svängarna och hitta på, fylla ut. Glömska är grönska, enligt Nietzsche. Nja, det vete sjutton om det alltid stämmer. 

   En barndom kan med tiden vara en förlorad sådan. Kanske alla barndomar med tiden måste gå förlorade. Din. Min. Allas. Därefter vitt, tomt, öde.