Kanske, kanske inte

Foto från gruvstrejken: tidningen Arbetet

 

Sittandes nyss i pensionärskuvösen med mitt morgonkaffe noterar jag en kvinna på väg mot busshållplatsen. Långsamma, dröjande steg. Tydligen ingen tidtabell som skyndar på dem. Jag får för mig att hon fatalistiskt tänker ”kanske kommer det snart en buss, kanske inte”.

   Jag uppfattar det, kanske drar jag det för långt, som att hon personifierar den hållning jag läste om häromdagen i en närmast alarmerande artikel i en av de stora morgontidningarna. (SvD 250727) Och som handlade om en utbredd likgiltighet i Sverige. 

   Landets aktuella samhällstillstånd beskrevs i artikeln som dominerat av likgiltighet.

   Möjligtvis förklaras det i så fall åtminstone till en del av tillvandhet. Efter att vi dag ut och dag in matas med braskande uppgifter som härdar oss och vi slutar att reagera. Kanske orkar vi inte ta in mera. Man kan ändå inget göra. Den tysta övertygelsen.

Drönare i Ukraina. Barnkroppar invirade i plats i Gaza. Övervämningar. Bränder. Dödsskjutningar i svenska städer.  Rubrikerna blir allt svartare och allt större. Det är som om en mediagröt väller fram. Inget sticker ut i denna. Allt lika viktigt. 

   Det gäller för medierna att vräka på. Vad kan längre få människor att reagera? Köpa lösnummer, kanske snarare klicka? Hur Johan Pehrson onanerar? Att Benjamin Ingrossos morsa rakar honom där solen inte skiner?

   I jakten på läsaren och lyssnaren förflyttas den gräns som man, i anständighetens namn, tycker borde upprätthållas mellan privat och offentligt. 

   Påskyndat av influencers i en narcissistisk samtidskultur, där det ska avslöjas och talas ut om allt. Inget är heligt. Inget tabu. Bort alla slöjor. Och hänsyn. Värst slår värst.

I Nazistyskland var det straffbart att ge uttryck för ”defaitism”. Tvivla på att kriget inte skulle kunna vinnas. Att uttala, ens antyda något dylikt kunde straffas med döden. 

   I mina mörkaste stunder, förstärkta av artikeln om likgiltighet, får jag för mig att det  kännetecknar Sverige idag. Defaitism. Uppgivenhet. Apati kanske ett för starkt ord. Ett samhällstillstånd med oöverblickbara politiska konsekvenser. 

   I Tyskland skördar AfD framgångar. Kanske ett svar på samhällstillståndet i det landet. Förbjuda partiet, som statsledningen varit inne på, ändrar inte på detta tillstånd.

Göran Persson, en av de egna älskad socialdemokrat, köper aktier i livsmedelsindustrin samtidigt som priserna på mat skjuter i höjden. Statsråd innehar aktier i krigsmaterialindustrin. Eller i bolag som äger den privatiserade skolan och kan plocka ut riskfria vinster. 

   Statsråd har aktier i näringar de fattar beslut om. Korruption? Nja, vad säger lagen och regelverket som de utpekade alltid hänvisar till när de får frågan? Moral? Samvete? Glöm det.

   Man tycker i sin enfald att vi, medborgare och skattebetalare, borde bli upprörda. Slå näven i bordet. Nu får det ta mig tusan vara nog! Men icke. Ingen bryr sig. Som det förefaller. Det skrämmer mig. 

   Jag ser ingen buss komma därute.

Även publicerad på lindelof.nu 250728