På 60-talet hörde jag talas om den pågående, stormiga studentrevolten på Freie Universität (FU) i Västberlin. Med anförare som Rudi Dutschke och Bernd Rabehl. Den förre sköts i huvudet av en högerextremist. Vilar på en kyrkogård några stenkast från FU:s campus.
Den senare har rört sig åt det brunaste politiska håll. Burats in, dömd för förintelseförnekelse.
Studentrevolten på Freie, och för den delen i Frankrike, var något annat än den svenska motsvarigheten, en mild västanfläkt. Studenterna i Stockholm fick för sig att ockupera sitt eget kårhus (sic!), umgicks med planer på att besätta Kungliga Operan (suck!).
En av de ledande "revolutionärerna" under kårhusockupationen hette Anders Carlberg. Sedermera gjorde han en Lasse Strömstedt, bytte från flanellskjorta till gråsossekostym. Började att predika lag och ordning, hyfs och vett.
Men så blev det, hösten 1993. Hur beteckna denna höst? Omskakande? Inspirerande? Tankeväckande? Klyschorna står, jag hör det själv, som spön i backen.
I boken "Nätternas natt. Höst i Berlin" (1994), försökte jag att under vistelsen samla intrycken. Kärleken till Berlin lyser igenom, en kärlek som består.
En bok skriven på Alte Jakobstraße i ett Berlin, inte så långt efter murens fall och DDR:s plötsliga försvinnande.
Nog hände saker med mig. Om man, på vagaste vis, uttrycker det så. Kanske framförallt att jag kom till insikt om att den förkättrade, socialdemokratiskt impregnerade, arbetslinjen måste överges.
Av olika, tungt vägande, skäl. Både på ett individuellt och ett samhällsplan.
Två böcker om medborgarlön blev resultatet efter återkomsten till Svedala. Som kuriosa kan nämnas att den från och till i Berlins Prenzlauer Berg bosatta Nina Lekander recenserade den första, "Den befriade tiden" (1995), i Expressen.
De tyska studenterna strejkade hösten 1993. Så ingen gästföreläsning från Ekstrand. Han vägrade att agera strejkbrytare. Det har han i blodet att man bryter inte the picket line.
Men snart kunde han, genom samtal med strejkande, uppmärksamma skillnader mellan studenter från väst och öst.
De senare avvek från de förra. Även om det kan vara svårt att sätta fingret på exakt vad. Noterandet skedde främst på intuitiv grund.
Under alla år efter hösten 1993 har jag begivit mig till Berlin. Minst en gång per år. Så länge det gick med Air Berlin, nedlagt bolag och saligt i åminnelse. Till flygplatsen Tegel, nedlagd likaså. Vem som landat där kan väl glömma trängseln.
Eller den överfulla shutteln in till stan. Känslan... Berlinkänslan...
De senaste åren logi på inte alltför prisvärda Seminarus CampusHotel i stadsdelen Dahlem. Gångavstånd till FU. Efter en rejäl Frühstück på hotellet rask promenad till universitetsbyggnaden Silber Laube.
I ena hörnet av mensan har jag slagit mig ned med min Mac. I sällskap av ett gäng läckra Leberwurstsmörgåsar medtagna från hotellets frukostmatsal.
Jag har trivts med att sitta där i mitt hörn. En skrivplats bör vara anspråkslös. Inget konventionellt skrivbord, om man ska få något gjort. Och helst i ett kafé. Minns Sartre.
Att få hänga där i hörnet och kika ut mot skylten med Rudi-Dutschke-Weg på. Även en gata i Västberlin, nära Springerhuset, bär hans namn. Efter våldsamma protester från somliga berlinbor.
Snylta på uppkoppling mot nätet via studentkårens wifi.
Känslan, som sagt...
Men nu, hör och häpna, efter senaste vistelsen i Berlin, logi i Karlshorst på något som heter Smartments, funderar jag på att byta skrivplats till Humbolds "lillmensa" som jag kallar den. Funnit den mycket inbjudande, bekväma stolar och skrivbefrämjande atmosfär.
Belägen i det uni som en gång var det enda Berlinuniversitetet, innan det hamnade i östzonen med stalinistisk regim, och som drog till sig studerande från när och fjärran.
Och där han med världsanden, filosofen Friedrich Hegel, en gång var rektor.
Solitären Ekstrand är inte känd för att vara lojal mot något annat än sina egna tankar. Men nu funderar han på allvar att vara "illojal" mot FU och byta mensan där mot lillmensan på HU (Humboldt Universität). Fortsättning följer...
Fotot på Lillmensan: Eva Åsén Ekstrand
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar