Nej, inte han också!

Här bor Mikael Wiehe

13 augusti, dagen för Berlinmurens uppförande 1961, tillkännages med braskande rubriker, i såväl 08-press som i Sydsvenskan och HD, att Michael Wiehe drabbats (vilket ord bör väljas, det känns fel att skriva "fick") av Alzheimer. Min spontana reaktion, smått bestört: Nej, inte han också! Ännu en!

   Generationskamrat med Wiehe skummar jag, växande obehag i sinnet, texten under rubrikerna. Tydligen diagnostiserades han för drygt ett och ett halvt år sedan.

   Mitt under en turné märkte han att något var fel. Lät en annan stämma gitarren. Sökte inte läkare förrän efter avslutad turné. Misstänkte förmodligen vad det handlade om. Diagnosen fastställdes. 

   Uppger sig i dagsläget må bra. Antar att han bromsmedicinerar, som andra jag känner med samma diagnos. Hur länge håller det?

  Är det en villfarelse att antalet diagnostiserade med Alzheimer ökar? Vad beror det i så fall på? Eller det så simpelt att det blivit lättare att upptäcka? "Åderförkalkad", sade man i Sandviken. Samma sak?

Minnen förknippade med Wiehe. Går långt tillbaka. Hoola Bandola (namnet efter myrornas stridsrop i "Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul" på SVT). Som jag en gång såg live i Upsala. En nyårsafton dansade vi till deras musik, på högsta volym. 

  "Vem kan man lita på?" skrålade vi medan det nya året smög sig på. 

   Bandet bildades tidigt 70-tal, känns som en evighet sedan. Ett annat sekel. Och det är det ju. Solokarriärer vidtog efter att bandmedlemmarna skingrats. Samarbete med den skönt sjungande Ebba Forsberg för Wiehes del. Jag ryser när jag hör henne. 

   "För att jag älskar dig."Så vackert att änglarna gråter. Kan höra den hur många gånger som helst utan att tröttna.

   Till svenska låtar av Cohen och Dylan ur Wiehes hand. Ofta bra översättningar. Men inte alltid.

   Under Jan Myrdal-seminariet i ABF-huset i Stockholm för några vårar sedan upptäckte jag plötsligt Wiehe nedsjunken i en soffa utanför den sal där det hela gick av stapeln. Klev fram till honom, berättade att jag uppsökt vapendragaren Björn Afzelius grav i Göteborg. 

   Övertäckt med hälsningar och cd:n från hans fans.

   Wiehes reaktion avvaktande, nästan avvisande. Avundsjuk, eller vad då? Men han sjöng ju om Afzelius: "Du är den jag kunde va´. "

Jag älskar att kvista ned till det Malmö som det av vissa varnas för! Bo i Västra hamnen med utsikt mot Bron, Köpenhamn inom räckhåll. För att inte nämna Kastrup, porten mot stora världen. En gång fick jag för mig att leta upp Wiehes adress. 

   Nära shoppingcentret Triangeln i den skånska huvudstaden vid Sundet. Jag fann den. Men ringde inte på. Borde gjort det. Skrev om det på lindelof.nu.

   Hans diagnos påminner, än en gång, om vikten att ta vara på varje livsdag. Det är inte en klyscha. Blodigt allvar. "Life is what happens to you while you´re busy making other plans." John Lennon. Så får det banne mig inte vara under min korta stund på jorden. 

   Wiehe-favorit? "Flickan och kråkan." Inspirerad av Victor Cleves teckning. Definitivt inte "Victor Jara". Där trampar han, vänstermannen, farligt nära pekoralets träsk. Flitig har han varit, rätt tempus eller borde det vara presens?, som kompositör. Med blandat resultat, som sagt.