Pruttkulan och andra tillvarons gåtor

Bild: Jenny Lundberg

På väg, vad vädret beträffar, en behaglig lördagsförmiddag i Toyotan till SAIK:s Golfklubb i Trebo utanför Sandviken, passerar vi den beryktade Pruttkulan. Vad den innehåller, vet jag ärligt talat inte. 

   Vet bara att man som barn cyklandes till Mölle, Hedåsbadet, vid Storsjön trampade på för glatta livet. Med andan i halsen. I skräckblandad fantasi om att skulle den stinna kulan plötsligt explodera, komme det att regna stinkande fekalier över en. 

   Jag vet inte varifrån den otäcka fantasin hämtade näring (sic). Och jag tänker inte forska i det. "Hawaii har sitt hulahula / Sandviken sin pruttkula." 

   Den forne sandviksprofilen, tyvärr bortgångne, Jörgen "Jögga" Larsson skulle kunnat lämna besked om Pruttkulans historia. Han kunde sitt Viken.

Sandvikens AIK (SAIK) spelar bandy, om än inte lika framgångsrikt som förr, i högsta serien. Många legendarer i klubbens Stolta (S-märket på tröjbröstet, som sig bör, S som i "stålmännen") historia. 

   Hårdskjutande Einar Ask och Lars "Knatten" Olsson, som fick mer än en motståndarmålvakt att darra på manschetterna och vägra ställa sig mellan stolparna, bland dem. 

   Fotboll lirar de svartvita däremot i gärdsgårdsserien. Vem minns längre Stig "Tjetas" Sjödin? Ingen kunde som han skickligt  falla inom straffområdet, enligt framlidne GD-journalisten Stefan Andersson. Med sandvikenpåbrå. 

   Varför en golfklubb är för mig en gåta. Om än inte på Pruttkulans nivå. 

Utanför det röda  (borde det inte vara målat i svart och vitt?) klubbhuset, med nedslitna läderimiterande fåtöljer, slår jag mig i samspråk med en sandvikare som uppger sig bo i Hackkörven, sandvikiska för Hantverkarbacken. (Enligt ryktet käkades billig hackkorv för att orka med hyran när det var nybyggt.)

   Där också min syster, allt sjukare och nedbruten, bodde sista åren. Jag kan sakna henne så det värker till i hjärtat. Och ångra dumma elakheter från lillebrors sida. Nu är det för sent. Hon vilar, jämte maken uppe i minneslunden på körrgårn.

   Vi reder inte ut golfklubbsgåtan. Däremot konstaterar vi att våra spår har korsats. Han växte upp på Gamla Bruket, där bodde mormor och morfar. Han hade bott på Barrsätragatan, liksom undertecknad. Årskort för att se SIF:s alla hemmamatcher, men håller på SAIK. Ännu en gåta.

   

Vi kan inte låta bli, utifrån en artikel i lokalpressen nyligen om att Sandviken, åtminstone delar av stan, räknas som ett utanförskapsområde typ Tensta och Rinkeby, att förenas i sorgsenhet över att den en gång så omskötta, lilla staden har tillåtits att svårt förfalla. 

   Det sandvikaren har att berätta om hur nysandvikare beter sig, ändå ursäktade av fega, kommunala bostadsbolag, lämnar jag därhän. Hårresande. Provocerande för en skötsam person. Och som min salig mor skulle ha sagt: - Så gör man bara inte. Inget att diskutera.

   

När jag drar vagnen runt den trevliga, vidsträckta och ytterst välskötta banan med snattrande änder i små vattendrag, håller reda på antalet slag och fyller i scorecardet åt min livskompanjon, hon spelar och inte jag, fylls medvetandet på med fragmentariska minnesbilder från min uppväxt. 

   Men det kan vi inte prata så mycket om, bortom mina med vemod färgade tillbakablickar. Hon saknar anknytning. Nja, riktigt sant är det inte, vid närmare eftertanke. Hon har sina rötter i Timrå, därmed besitter hon arbetarklasskoden. 

   Ibland låter hon också som en "riktig" sandvikare.

   Hursomhelst, pratstunden med sandvikaren från Hackkörven livade upp mig. Även om vi hamnade i ett dystert snack om det nuvarande utanförskapsområdet. När SIF-supportrarna från läktaren hest och hängivet sjunger om "fina, gamla Sandviken" blir det nästan ironiskt. 

   De besjunger den stad som var.