Är jag bara en avundsjuk, elak jävel?

Bild: Bokus

Eller varför tycker jag att Carl-Johan Malmberg är en Bror Duktig? En tålamodsprövande besserwisser. En som använder sin digra bildning att briljera med, och slå andra, mindre bildade, på fingrarna.

Egentligen borde jag väl känna medlidande eller empati, när jag tar mig igenom hans på uppslag överdådiga "Vampyrer, vad gör ni". Kul titel.

Överdådig? Malmberg blandar nämligen friskt bok- och filmreflektioner med hudlösa dagboksanteckningar som ibland antar en pubertal, nyförälskelsens ton. Boken kunde förefalla osorterad, med utvikningar hit och dit, men en god stilist är han. 

Med icke försumbar risk för att stilen tar över innehållet, om ni förstår vad jag menar. Man kan, jag hör att det låter underligt, skriva bättre än vad som är bra för en själv och syftet med det man skriver. Vara så förtjust i broderandets konst att det blir ett självändamål.

   

Jag lånade hans alster som e-bok på biblioteket och försöker att skynda på min läsning, eftersom den har ett datum angivet när den försvinner, "löper ut", från min skärm. Jag har flera e-böcker på gång samtidigt. Jesper Högström, Judit Hermann, Lahger om Slas.

Det gäller att ligga i som en rem.

Jag är ju i vanliga fall en snabbläsare, fort brukar det gå att "klämma" en bok. Men denna gång tar det emot. Varför medlidande eller empati? För att jag borde nog uppfatta det Malmberg berättar om olycklig kärlek till G, en man, som gripande. Ergo, en affekterad eller emotionell läsart. 

Näsduk till hands.

Men hans ständiga, sida upp och sida ner, refererande till böcker och filmer han läst och sett går mig på nerverna och blockerar mina känslor, även min eventuella nyfikenhet på denne G. Att läsa hans bok förvandlas oundvikligt till ett kraftprov.

   

Karln verkar ju ha läst och sett allt. Må så vara, men måste han, som begick han en bokföring, mata läsaren med det? Blir boken bättre av hans ymniga namedropping? 

Tveksamt. Jag hade hellre läst boken, tagit del av storyn med G, utan att behöva få alla dessa namn uppstockade i blicken. Nu stör de mig. Hänger av mig. Ibland blir det bara för mycket, Malmberg är sina läsfrukters fånge. Hans erfarenheter filtreras genom dessa.

Men, som sagt, kanske väcker han underlägsenhetskänslor hos mig. Han har läst så mycket mer än jag. Är så mycket mer känd än jag, frotterar sig i den intellektuella stockholmseliten, springer på Moderna Museet och frekventerar poshiga kaféer som den enkla själen från provinsen aldrig hört talas om. Tja?

Jag minns honom från ett samtal inför publik på Stockholms Stadsteater (då belägen i Folkets hus) för ett antal år sedan. Ämnet för samtalet Pier Paolo Pasolini. Med anledning av en dansföreställning på Moderna dansteatern av koreografen Christina Caprioli. 

Hon som "lånade" en titel från mig till sin succéföreställning, kanske kan man benämna det hennes genombrott, Olydnadsparagrafer. Utan att ange varifrån.

Eftersom jag också har "hållit på" med Pasolini, var jag inbjuden att vara en av dem som ingick i en samtalspanel. Liksom redaktören Gino Marino från kulturtidskriften Montage, som publicerade mycket av mig, bland annat olydnadsparagraferna.[1] 

Malmberg var också, förstås höll jag på att skriva, med. Men jag minns ingenting av vad han sa. Förträngning?

Skriv gärna om kärlek. Skriv gärna om olycklig kärlek, Malmberg. Men estetisera inte så förbannat! Och hör sen. Köttet blev ord. Du säger det själv, Malmberg.

|1] Om jag vore Malmberg, skulle jag här med en självbelåten min lägga en länk till min text. Men jag är inte den självbespeglande kulturknutten.