 |
Jag har sagt det förr. Och upprepar det gärna: Gävle Handikappteater står i mina ögon för politisk teater av bästa märke. Föreställningar vilande på raka rörs kommunikation. Aktörer som inte lägger band på sig.
Ensemblen strävar inte, tack lov, efter att vara politiskt korrekt och inställsam. Inget krypande för de maktfullkomliga - måltavlorna. Rejäla snytingar delas ut. Med gott humör.
Jag är ingen teatermänniska. Åker inte till Stockholm för att se nåt på Kungliga Dramaten. Går aldrig på Folkteatern i Gefle. Slår inte följe med borgarklassens kulturtanter. De städade uppsättningar som erbjuds intresserar mig inte.
När framlidne Joakim Stenshäll, djupt saknad ska alla veta, var städslad som dramaturg på Folkteatern vistades jag ofta i det pampiga teaterhuset i allén. Närmare bestämt i källaren när vi höll på med vårt allkonstprojekt Förrådet. Inspirerat av Kulturbrauerei i Berlin.
Men inte lämnade jag källaren för att slå mig ned som åskådare i salongen. Vi lånade ner skådespelare ibland till programpunkter i Förrådet. Men jag såg dem aldrig agera utanför det.
Jag, mitt gamla rödskägg som heller aldrig blir nåt annat, saknar den radikala 68-atmosfären och de fria grupperna. Bland dem Fria Pro som tog ställning för arbetarklassen och dess kamp. Åkte i solidaritet upp till Norrbotten.
Där fick de däringa fina kulturtanterna på Östermalm så de teg! Satte väl skumpan och laxsnittarna i halsen.
Återflyttad till regionen och Gefle för en helsikes massa år sen lärde jag känna Ulrika Hörberg. Denna formidabla, kreativa och driftiga kvinna med ett mod jag önskar kunde hällas på flaska och ordineras till alla fegisar.
Genom Ulrika fick jag vetskap om Handikappteatern och har även sett några föreställningar i Folkets hus med dem. Alltid efteråt lämnat upplivad till sinnet. Så som jag vill ha politisk teater. Meningsfull. Provocerande. Oförskämd. Humoristisk. Släng dig i väggen, Dario Fo!
Skrattframkallande när den kommunala maktens fyrkantiga gubbar och kärringar får vad de förtjänar från scenen av de duktiga aktörerna.
Att makthavare motarbetar och försvårar för Ulrika och hennes skådespelare på det nedrigaste vis gör mig både förbaskad och beklämd. Tydligen har de tid att hålla ett öga på Facebook också. Stasifasoner! Och hänger upp sig på Handikappteatern för ett välmotiverat inlägg.
Vafalls? Har vi inte grundlagsfäst yttrandefrihet i det här landet? Liksom i Gefle kommun? Fult agerande från skattefinansierade, maktfullkomliga individer.
Leve Handikappteatern! Den är omistlig.
Håller med, Lasse.! Innan uppmärksammandet av glada Hudik-teatern och det som sen blev film och tv i från början filmen; ”Hur många lingon finns det o världen”, så satte man inom fritid Sundsvall och ”Ålla teatern”, med Eva Hjalmar i spetsen, upp en föreställning om operan Carmen. Är inte lika känt som i Hudik, men fick ändå då mycket stor nationell uppmärksamhet. Göran Persson på plats i publiken. ( varje föreställning blev olika, lite härligt oförutsägbar). Turnerade sedan i upphovslandet Spanien gjorde de med stor ensemble!!! Tänk att ha drivkraften att sätta upp Operan Carmen i Sevilla, med en ensemble om + 100 pers. de flesta med en utvecklingsstörning och flera med multipel flerfunktionsnedsättning. Allt så klart inte enkelt. Hatten av Eva Hjalmar o CO! Jag jobbade inom omsorgen i Sundsvall på den tiden o med flera av skådespelarna, både som från början ”vårdare”, som det hette då, (skönt den titeln är begravd), o sedermera även som chef). (Nu jobbar jag på IVO med tillsyn över socialtjänst och har varit (för att göra en lång historia kort) med i en grupp som, tillsammans med Göteborgs universitet (GPCC; Centrum för personcentrerad vård), har tagit fram en observationsmetod, som vi också utbildar i internt - bl a med stöd av filmsekvenser från ” Hur många lingon…” ( för att fånga ett s k brukarperspektiv, vid kommunikationssvårigheter) .😀👍 Den glädje o engagemang som fanns hos alla då, o jag tänker på Ålla-teatern i Sundsvall - är oöverträffat o närmast, obeskrivligt. Närvaro, glädje och engagemang där vi nog ”normalstörda” har ett och annat att lära av också. Funktionsnedsättningen blir ett konsekvens av ett narrativ där acceptansen för”avvikande” är låg. och det riskerar att bli till ett tillkortakommande för oss alla. För tänk om det är en växelverkanprocess: Att vi ”normalstörda” också har någonting att lära. Vågar vi erkänna det?
SvaraRaderaVilken härlig betraktelse, Micael! Uppbygglig. Reagerar glatt på termen "oförutsägbar". Öppnar för spontant handlade. Låt oss "normalstörda" vara oförutsägbara. F ö har jag alltid varit skeptisk mot diagnoser, att sätta etiketter på människor. Min erfarenhet av psykiatrin säger mig att diagnoserna föregår patienten, den senare har att ikläda sig diagnosen, varefter "behandling" följer.
SvaraRadera