 |
| Bokus.com |
Det som slog mig snart när jag ankom Upsala hösten 1968, den stund vänstervindar blåste som starkast genom det medeltida universitetet, var att de mest aktiva och hänförda tycktes mig komma från en annan social bakgrund än min.
Jag hörde det på deras sätt att uttrycka sig. Själv härstammande från en tigandets, brukssamhällets kultur sökte jag ovant de rätta orden och formuleringarna. Rädd för att avslöjas. En katt bland hermelinerna.
Ännu mer reagerade jag på det uttalade föraktet för socialdemokratin. För mig som hade vuxit upp i ett socialdemokratiskt hem kändes det som att bli angripen personligen. Det lät i mina öron besynnerligt nog som om S var huvudfienden.
Att vara socialdemokrat, det framställdes som något skamligt, värt att håna. Särskilt ombudsmännen. Klassförräderiets företrädare.
Det gick rykten om att det i stan vid Fyrisån fanns något som hette rebellrörelsen. En stenhårt disciplinerad, politisk gruppering, iscensättande rättegångsliknande uppgörelser, härmande en folkdomstol, med dem som bedömdes som avfällingar från den rätta linjen.
Ja, till och med avrättningar skulle ha förekommit.
När jag långt senare läste Torbjörn Säfves bok om rebellrörelsen, en personlig uppgörelse med vad han ansåg vara politiska villfarelser från hans sida, bekräftades i stort sett det ryktet förtäljt. Men inte avrättades det någon, även om det var på gång.
Jag tänkte för mig själv i sociologisk riktning: en vänster, om den nu förtjänade den beteckningen, utan någon som helst folklig förankring eller anknytning. Även om den pratade om klasskamp och arbetarklassens frigörelse genom revolutionen.
Därför dömd till navelskådande isolering och ökenvandring. Testuggeri bortom flertalets bistra verklighet. Arbetarklassen vände dem blankt ryggen. Knegade på.
Varför Lukas Moodysson skrivit en bok om rebellrörelsen undrar jag över. Någon kritisk självrannsakan kan det inte vara tal om. Ingen avbön typ den från alla som sedermera klädde sig i säck och aska och städslade sig hos dem som de tidigare åtminstone retoriskt bekämpat.
Kröp tillbaka till fadershuset.
Moodysson föddes 1969 och har ingen egen erfarenhet av rebellrörelsen att redovisa. Möjligtvis bygger han på vad han hört om rebellerna. Nog liknar det också en schablonbild.
Jag förstår det som att han vill bidra till gängse historieskrivning om ”hur det var”.
Alla tokigheter, politiskt sett, med facit på hand. Som att demonstrera utanför Den Gyldene Freden, när Svenska Akademien samlas där, och kräva att Nobelpriset i litteratur skall gå till Mao.
Kanske önskar Modysson, om jag välvilligt prövar den tolkningen, förstå rebellerna, leva sig in i dåtiden, rekonstruera den på dess egna villkor, utan att försöka vara moraliserande efterklok, jag vet inte.
Boken är skriven på det enklaste språk. Den unga kvinnliga, huvudpersonen, bokens ”jag”, deklarerar förnumstigt att man måste prata rakt på och inte krångla till det. Lika förnumstigt förklaras komplexa fenomen som imperialism och mervärde.
bland under läsningen rodnar mina kinder. Naivitetens estetik blir bara för mycket.
Jag får plötsligt för mig att gymnasister är bokens målgrupp. Men efter vad jag kan förstå är dessa i allmänhet varken historieintresserade eller gillar att läsa böcker. Hellre lyssnar de.
Vad gäller det första minns jag ett samtal med två kvinnliga recentiorer häromsistens i Lunds universitetsbibliotek. När jag presenterade mig som en ”gammal 68” såg de ut som fågelholkar i ansiktet. De hade ingen aning vad jag pratade om.
Kanske boken egentligen är ett filmmanus? Moodysson är ju regissör. Och har tidigare visat intresse för ett förflutet han själv inte upplevde. Vad som kittlar och fascinerar honom i detta kan jag inte svara på.
När kommer filmen om Moodyssons rebeller? Och den verklighetsfrämmande utopin om det socialistiska paradiset som långsamt dog
Boken Lukas Moodysson: Rebellerna (Wahlström & Widstrand 2026)
Även på 8 dagar 27 mars 2026
God morgon bäste Lasse, en sådan intressant text att reflektera över en gråmulen marsmorgon.
SvaraRaderaDet jag åter slås av är din extremt självständiga kritik mot allt, inte lojal mot något. Eftersom jag tidigare läst dina texter om det frånvarande, eller på obestämd tid uppskjutna upproret, hajar jag till när du så fullständigt sågar ett litet udda försök till uppror. Egentligen inte förvånande i sak, denna typ av sekterism kan ju inte anses vara det folkliga uppror vi önskar. Men det behövs en startmotor, och var finns den om inte i intellektuella kretsar på vänsterkanten? Svergiedemokraterna lyckades att gå från obskyr nazistisk sekt till ett parti som är både maktfaktor och har stöd av arbetarklassen - helt utan arbetarklasspolitik. Det går så klart aldrig att kopiera ett koncept, men vill vi ha uppror måste vi se möjligheterna. Hur gör dom på Wall street? De investerar i 100 olika start ups, för en billig peng. Om ett, endast ett, bolag lyckas betalar sig investeringen mångfalt. /Pedro
God morgon! Tack för inledande, fina ord, Pedro. Försöker komma på vem som sade det, ganska så säker på att det var Mao och att det citeras i boken; att den lilla motorn drar i gång den stora. Man får nog ge Moodysson att han tecknar en övertygande bild av hur politiskt dödsdömt detta projekt var från första början; dömt att urarta i ett litet antals förtryck av varann, fjärran verkligheten. Men, och ett stort MEN. Jag brukar hänvisa till Kuba som jag skrev min trebetygsuppsats om; Castro, Che och de andra var väl inte fler än 12 när de inledde revolutionen 1959. Men det fanns en jordmån, stödet bara växte från den förtryckta befolkningen. Den jordmånen fanns inte i Bolivia 1967, Che felbedömde situationen och måste betala med sin död. Rebellerna vände arbetarklassen helt sonika ryggen. Vi kan också betänka RAF och hur de trodde att de genom terror skulle mobilisera den tyska arbetarklassen. Det misslyckades.
SvaraRaderaSom jag ser det behövs en vänster som tydligt problematiserar de två identitetsrörelserna som sabbar alla möjligheter för både revolution och arbetarmakt. HBTQ+-liberalismen och den nationalistiska etno-klassliberalismen har tillsammans krossat alla möjligheter till revolution. Splittrat folket genom att fokusera på icke-problem. En ny vänster måste ta kampen mot hela det politiska etablissemanget som just nu befinnet sig i en identitetspolitiskt dimma där identitet skymmet verkliga problem. Identitet, ja! Identitetspolitik, nej! Jag stödjer varje försök oavsett hur idiotiskt det verkar. Jag är säkert naiv. Men lika mycket som jag älskar fotbollshuliganer som bränner av en bengal för sitt lag älskar jag varje försök att gå utanför den politiska maktens mycket snäva ramar. Bella ciao!
SvaraRaderaDitt val av ord fångar situationen; "icke-problem", "identitet skymmer verkliga problem". Var är folket? En vänster utan folk, det är rebellerna i ett nötskal. Inåtgående i stället för utåt. Ökenvandring.
SvaraRadera