Academia, vilka i hela Helsingland de nu är, flott låter det, som en universitetsinrättning, mejlar mig återkommande om att jag är citerad i olika sammanhang. Senast häromdagen. Det gällde en text med rubriken ”Uppbrottet från brukssamhälle och inlärd hjälplöshet”.
Jag minns texten väl, den ingår i antologin Samhällets entreprenörer: en forskarantologi om samhällsentreprenörskap (knappast en kioskvältare, ryslig titel). En bra och angelägen text, om jag får säga det själv.
Medförfattare min dåvarande kollega Monika Wallmon, men det var bara på papperet. Vi gjorde som John och Paul, Mick och Keith, vi satte ut båda namnen när vi publicerade något.
Även om det var bara en av oss som skrivit. Det var roligt och inspirerande att samarbeta med den mycket talangfulla Monika, annars är jag ju en stäppvarg.
Klart jag blir nyfiken, utan att därför vilja ägna mig åt vad Göran Palm kallade ”ögononani”, när man letar med sugen blick efter sitt namn i tryck. Men jag är inte beredd att betala dyra pengar för att få veta vem som citerat undertecknad.
Apropå detta med att citera. Jag minns från förgångna tider, i akademins lärda (?) Upsala, när det inte var tillåtet enligt rådande diskurs att bruttocitera. Det vill säga hänvisa till hela böcker.
Det skulle anges sida, basta. I syfte att opponenten, eller någon annan som av svårbegriplig anledning kände sig hugad, skulle kunna kontrollera ett påstående som baserades på källa.
Inte katten tror jag att det skedde så ofta att det störde. Jag minns, dock, en disputation när vi, några rödskägg, gjorde så.
En karriärsugen slipsgök, som vi tyckte riktigt illa om, lade fram en i vårt tycke erbarmlig avhandling om arbetslivet. Ett hopkok. Vi, samtliga pålästa i ämnet, gick igenom hur han använde sina referenser. Ibbland utan att ens ha läst dem. Jag säger bara: milda maränger!
Vi skrev en nagelfarande, strimlande recension i Sociologisk Forskning. Så här i efterhand kan jag tycka att det var en överloppsgärning.
Lärdomsbjässen, den encyklopediske Jan Myrdal, saknad som attan, brukade ju uppmana ”gå till källorna!”. Och det kunde i hans fall vara de mest kryptiska eller svåråtkomliga. Det var nog bara han som gjorde det. Ingen av hans läsare. Inte ens hans belackare.
PS. Jo, det där med MyHeritage. Ibland gläntar de på porten, kittlar min nyfikenhet, försöker locka mig att plocka fram kreditkortet för att få veta mera. Jag upplyses härförleden om vad mormorsfars brylling i Ovansjö socken hette. Det säger mig dock ingenting.
Foto: Wikipedia
Spännande text, som vanligt. Är ju flera frågor i en här Lasse. Ingen kritik så klart, bara konstaterar. Försöker inte mästra dig, fattas bara annat ..vägvisare du är (mer än du kanske uppfattar) genom livet; den om förstahands referenser och sen .. den kanske ändå mer intressanta om att söka sina rötter. Rätt fascinerande ändå (och samtidigt så klart lite skrämmande), utifrån ens egen existens, hur få generationsled det ändå går tills historien och din egen existens är helt utplånad. Tänker att man nog var lite bättre förr på att vidareförmedla det (utifrån egen erfarenhet; minns när jag stod vid en ruin till ett torp från min mammas morföräldrar på västgötaslätten, tillsammans med mina föräldrar. Har lite koll men det är definitivt just lite. Svalt öra.) Först med stigande ålder de funderingarna kommer kanske för de flesta. Ha en fin valborg o 1:sa maj. På ett övergripande plan har vi ju ändå en bra uppfattning, både du och jag, om var vi kommer ifrån och hur det har styrt våra liv och det kanske, iaf i mitt fall, får vara gott nog. När det kommer till nästa generation, ja där är jag definitivt mer brydd och kanske även lite bekymrad. Allt gott!
SvaraRaderaDetsamma! Fin valborg och första maj. MyHeritage fortsätter att ligga på mig. Nya bryllingar... på 1800-talet...
RaderaUppskattar Valborg och tänder gärna en lite egen eld i eldfat (Skandal att Svt tagit bort traditionell valborgskonsert, brukar ha varit fint. Prioritera väl kungens -80 års dag. (Är inte royalist, långt därifrån, men var ändå en tankeväckande ledare i Gp idag om olika statsskicks förtjänster o tillkortakommande och som väl argumenterade för sin sak, får man väl ändå säga) Lite nytt perspektiv, för mig faktiskt, även om jag fortfarande är kritisk. i grunden har mycket väl vet va du står i frågan.. ). På 1:a maj får jag alltid dåligt samvete för att jag inte längre går i demonstrationståg. Länge sen. Men indoktrineras man i väldigt ung ålder o det sätts en röd flagga i handen på en, så kan det få konsekvenser. En bit av mig saknar det dock. Samhörigheten. Saken. Högtidligheten m äldre släktingar o fanbärare, med andra erfarenheter från en svunnen tid el. när jag marscherade som tredje basunist i musikkåren.. o inte ett öga i släkten va torrt.
SvaraRaderaInget 1 maj-tåg för mig heller, det var länge sen jag gick i ett sådant. Men minns 1 maj i Upsala, på den röda tiden, massor med folk, härlig stämning.
SvaraRaderaStilla tanke så här inför 1:a maj och arbetarrörelsens stora dag. Det är stora krafter i det här för mig och ”ränderna går väl kanske aldrig ur”: Kan du ändå inte sakna samhörigheten o meningsfullheten och ”vi-känslan”, som ”gammalt (sick!) rödskägg”, även om du varit tydlig med hur du inte vill legitimera det politiska systemets tillkortakommanden och opportunismen och högerförflyttningen inom det som en gång var vänsterrörelsen? (Är väl iof en ganska korkad fråga. Antar att det korta svaret på den frågan är ja, men hade varit intressant att se dig utveckla det lite mer, särskilt då så här 1:a maj i antågande). Saknar verkligheten genuint den tiden när det var lätt att avgöra vad som var rätt eller fel och samhörigheten med vad som var ”bra för oss”, inom den gamla socialdemokratin. Uppfostrad som jag är i en patriarkal (gråsosse)struktur och samtidigt har en aversion generellt emot auktoriteter (och tror jag kanske delar den erfarenheten med dig) ..haha vad skulle Freud säga om det?
SvaraRaderaJo, jag kan sakna stämningen från när vi samlades på 1 maj i Upsala, många var vi som slöt upp. Feststämningen. Och känslan infinner sig, inte så lite doppad i vemod, att det är förflutet, borta. Liksom det Sverige jag växte upp i, det Sandviken som var impregnerat med socialdemokrati, från vaggan till graven.
Radera