Åtta år som bloggare

31 januari 2017 stämplade jag ut från I14, förlåt jag menar Högskolan i Gävle. (Inhyst i de forna regementskasernerna.) Chäferna glada att bli av med mig. Skriv upp det. Jag var för kritisk, enligt dessa figurer i total avsaknad av vad allt av ledarskapsförmåga heter. 

Glöm akademisk frihet, tidigare ett honnörsbegrepp, i en NPM-förgiftad högskola. [1] Glöm högt i tak. Glöm kritiskt tänkande. Du förväntas vara en lojal medarbetare som sänker blicken och håller truten, basta. Samt finner dig i en personlighetsbedömande lönesättning.

Definitivt inte, likt undertecknad, publicerar sig med en kritisk hållning i dagstidningar och annorstädes. Placerar högskolan i det offentliga samtalet så att avnämarna, främst skattebetalarna, kan bibringas insikt i vad som händer. Få veta vad de betalar för. 

Men att göra så, yttra sig som i detta fall utanför kasernernas slutna lilla värld, det är att bete sig illojalt mot "företaget". [2] 

Uppfattningen om den onödigt (?) kritiske LEK framfördes under ett informellt medarbetarsamtal (sic!) av min närmaste chäf som hummande och svettandes dristade sig till att knysta fram det. Jag fick lust att avbryta, fråga honom om han behövde uppsöka klo. 

Nå, han framförde det, till skillnad från chäfer högre upp i linjen (en opassande vertikal organisationsstruktur i en organisation med självstyrande - som det borde vara - professionella). Om än inlindat, föraktligt krypande, delgav han det mig. 

Chäferna måste hålla ut och stå ut med mig tills jag fyllde 67. [3] Någon öppen diskussion togs aldrig. Inte heller av ömkliga kolleger som sprang till avdelningschäfen (han vägrade namnge dem när jag begärde det) och ondgjorde sig. 

Allt skedde bakom min rygg, nådde mig på omvägar. Ett förfarande som riskerar att undergräva den som utsätts för det, om densamma inte är tillräckligt stark.

Inget avgångssamtal med kunskapsöverföring från den utträdande, annars brukligt att så sker. Ingen formell avtackning med blomsterkvast, kaffe och tårta. Jag packade bara snabbt ihop mina grejer och drog. Med en blandad känsla av lättnad och frustration.

Fick med mig hem nyckeln till mitt arbetsrum och passerkortet. Avdelningschäfen hade glömt (?) att begära av mig dessa. Passerkortet klistrade jag med stark (!) tejp omsorgsfullt fast på vindrutan till hans bil. 

Nyckeln skickades, utan avsändare på kuvertet, till hans hemadress i Söderfors. Ingen reaktion.  

5 mars 2017, efter hemkomst från en som vanligt ytterst stimulerande vistelse i Berlin, delade jag min första blogg. (Bilden ovan.) Inte hade jag tänkt att börja blogga! Tanken infann sig överhuvudtaget aldrig. Men det föll sig ändå så med en speciell bakgrund. 

Jag medarbetade på Stefan Lindgrens viktiga sajt 8 dagar, utstickande och ensam i sitt slag i åsiktskonformitetens Sverige, några gånger tills han smått förtvivlat utbrast: - Jag hinner inte med att publicera allt du skriver, ska du inte börja blogga?

Och så blev det. Den första tog upp ett kärt tema som jag ofta återvänder till och är något av en käpphäst som jag rider på: mammas socialdemokrati är död. Den dödförklaringen står sig och behöver egentligen inte upprepas.

En mer än tjugoårig, flitig medverkan på Gefle Dagblads kultursida upphörde i samma veva. En kulturredaktör tillträdde som ville få bort den uppmärksammade medarbetaren från sidan. Gossen klev i skor alldeles för stora för honom. Sidan har därför blivit fullkomligt ointressant. 

Bloggen har för min del blivit allt viktigare som plattform. Tills dags datum över 1800 inlägg ur min hand. I de mest skiftande ämnen, rena lapptäcket. Senast om Jarlen, Stefan Jarl. Och Trumps tillknycklande av Zelenskyj i Ovala rummet. Jag skriver om det som faller mig in. [4]

Viktig också medverkan hos Knut Lindelöf på hans lindelof.nu. En webbtidning som tycks mig omistlig i den trånga åsiktskorridoren och hotade yttrandefrihetens Sverige. Koranbrännare mördas eller döms i domstol. Israels folkmord på palestinier försvaras. 

Jag måste skriva, jag lever mitt liv skrivande. Och jag känner mig fri när jag skriver efter tiden på GD. Ingen censur. Inga klåfingriga inblandningar. Jag minns när dåvarande ansvarig utgivare, en humorlös tråkmåns, lyfte ut en satirisk text om landshövdingen, Per Bill. 

Utan att kulturredaktör Ekenberg, sedermera prisad (sic!) av woke-DN som kritiker [5], protesterade. Jag förstod omedelbart att nu är det nog.

Första och enda gången jag råkade ut för det. Hände aldrig på den gamla, bättre tiden. Inte ens när jag fläskade på som allra värst. Men då med en kulturredaktör, Björn Widegren, som i alla väder värnade sidans oberoende och integritet. [6] Och yttrandefriheten!

Några bloggar har tagit sig vidare. Några exempel.

En om dynamisk psykoterapi, ett annat av mina favoritteman, dök sedermera upp i tidskriften SFT - Svensk Familjeterapi. 

En om gruvstrejken i malmfälten och samtalen uppe i norr med Harry Isaksson, Luspa och de andra i strejkledningen i Folket i Bild/Kulturfront.

En snutt i Hundsport (!), LEK är ju hundälskare, om ingen visste det. 

Samme LEK har sponsrats (!), jojo, som den värsta influencer - släng dig i väggen, Bianca.  Skrev om speedway att man bara måste äta Skogaholmslimpa med stekt falukorv (som kallnat) till denna fartfyllda sport. Lite bröd blev det från Fazer som äger Skogaholm... 

Bruksteatern, med Peter Flack som det härliga Närke-originalet Hjalmar, blev lyckliga för mina hyllande ord om dem, lade ut på hemsidan. 

Bokbetraktelser har dykt upp på olika förlags hemsidor. 

Viktigast: kontakten med och reaktionerna från läsare. Så jag fortsätter nog ett tag till. [7] 

[1] NPM: New Public Management.

[2] Om organisationslojalitet kontra professionslojalitet: https://www.fria.nu/artikel/92981
[3] Krönikan skrevs ett par månader före utstämpling, ett slags testamente: https://www.helahalsingland.se/artikel/lasse-ekstrand-alla-dessa-smapavar-till-chefer

[4] Mitt, som det kan tyckas, våghalsiga arbetssätt har beskrivits i boken Infall (2023).

[5] Tidningen fälldes i Pressens Opinionsnämnd för en text om Yrsa Stenius. Skadestånd utgick, men inget klander från kulturredaktören. Det skulle ha varit idag, det.

[6] Om Björn Widegren prisats, hade jag tyckt det var kul. Men han ansågs väl för kontroversiell och utstickande. Till skillnad från blekfisen Ekenberg.

[7] Texten skiljer sig inte nämnvärt från den som 2021 skrevs efter fem års bloggande. Nya läsare har tillkommit. Det är jag glad för.