Är tolvåringen fortfarande inneboende?

Hade jag ens hunnit fylla tolv? Osäkert. Den dagen en kompis plötsligt observerade svarta fjun på min överläpp. Själv hade jag inte märkt någon ansiktsförändring. Vi satt på våra cyklar, på väg till Mölle invid Storsjön. Badplatsen kallades så av oss infödda. Låter flott.

Hånfull röst när kommentaren föll. Jag skämdes, cyklade på svarslös. Varför skämmas, egentligen? För att ingen annan, trodde jag, av de jämnåriga kompisarna började få, fel ord i sammanhanget, mustasch. 

Vad signalerade de förbaskade fjunen? Ingen bra känsla häftade vid dem. Utanför kände jag mig redan. Och nu till råga på allt - mustasch? Den måste bort, så fort det bara gick.

I badrummet på Smedsgatan förvarades min fars rakattiraljer på en hylla i badrumsskåpet. Hyvel, borste och raktvål. En liten flaska Aqua Vera. 

Inte vågade jag be om hjälp hur förfara. Rakade mig i smyg bakom låst dörr. Utan att använda raktvål. Visste inte att jag borde. Min allra första rakning.

Ingen behaglig avhyvling. Ont gjorde det. Irriterat rött vid mungiporna. Fräste förnärmat åt min mor när hon, utrustad med den sedvanliga falkblicken, undrade över frukostbordet i köket: "Ska jag smörja på salva?"

Gymnasieåren ett enda långt identitetssökande. Nå, det började tidigare. Ungdomstidningen Bildjournalen normkälla. Vi befann oss mitt i en omvälvande tonårsrevolution. 

Enligt den statsfinansierade forskningen. Nära jag skrev "kartläggningen".

En stor efterkrigsgeneration, alla vi födda 1945 och senare under fyrtiotalet, som började att konsumera kläder för glatta livet. Det vill säga för barn- eller studiebidraget. Men det gällde att göra det rätt. 

Följa det från Carnaby Street i London samt affären Gul & Blå i Birger Jarlspassagen i Stockholm påbjudna modet.

Från det flitiga läsandet av Bildjournalen hämtade jag som ideal skepparkavaj, röd polotröja och lång schal som virades runt halsen. Till det mörkblå Lee-jeans. 

För exakt så var en grabb utstyrd i en bildföljetong i tidningen. Pappa följde mig till Snabbekiperingen, granne med Stadshotellet. De eftertraktade plaggen inköptes rubb och stubb, han hade rabatt. Han anlade inga synpunkter på klädvalet. 

Antagligen glad för att vi "karlar" äntligen gjorde något tillsammans, på tu man hand. Inte många gemensamma intressen, förutom fotbollslaget SIF.

1967 insjuknar han. Hade han varseblivit något tidigare? Ingen aning. Men nu blev det på allvar. Hemförlovades från Verket. Sista levnadsåren fram till 1971 mycket trött och orkeslös. 

Avståndet mellan oss, delvis åldersbetingat emedan han blev pappa fyrtiosex år gammal, förstärktes. Försiktiga, ordlösa  trevare förekom mellan oss. Stannade vid det.

Dödsbudet nådde mig under sommarjobbet på Ulleråkers barn- och ungdomsklinik Kronåsen. Med riksupptag, ungar från hela landet hämtades dit mot sin vilja.

 

Diagnostiserades av vitrockarna för att sedan medicineras med tung psykofarmaka. 

När vad som krävdes empati och att hålla om. Kritisk mot den biokemiskt inriktade psykiatrin, med dess torftiga människosyn, var jag redan före första passet på sjukhuset genom att läsa Ronald Laing. 

Jag fick genast kontakt med flera av de intagna. Förtroendefull sådan. En hårt sminkad tjej klistrade upp en Jimi Hendrix-affisch på dörren till sitt rum. Imponerades av vad jag kunde förtälja om gitarrvirtuosen som jag träffat IRL på Jernvallen i Sandviken.

En tid genomsyrad av obearbetad sorg efter pappas död följde. Trasighet och vilsenhet. En på Upsalas gator omkringirrande Ekstrand. Mycket alkohol. Tröst söktes hos det täcka könet. Missbruk av alkohol, likadant med relationer. Utspelandes sig i ett själsligt töcken.

Tankarna och minnesbilderna framkallas en arla novembermorgon när jag fortfarande ligger i sängen och sträcker yrvaket på mig. I fokus min favoritförfattare Thomas Bernhard med den älskade och beundrade morfadern som sin manliga förebild. 

Vem hade jag? Om någon. Det påstås ju av utvecklingspsykologer att man måste ha en sådan för att kunna bli vuxen. Att efterlikna. Blev jag verkligen en vuxen man? Hur gick det i så fall till? 

Någonstans inom mig bor fortfarande tolvåringen som med glesa fjun på överläppen inte vet till vem han skall vända sig för råd och hjälp.