Carl-Gustaf Lindstedt begick 1986 sitt sista offentliga framträdande, vilket ägde rum hos Carl-Anton i Vita bergen. Jag ser av en tillfällighet inslaget i SVT Play. Carl-Anton nervös och spänd som alltid under sina direktsända program. Stolpig presentation av Lindstedt.
Lindstedt läser en dikt av Lars Forssell, som den förre bett den senare skriva "på vanligt språk", om den store idolen Thor Modéen. Den sistnämnde minns Lindstedt från sin barndom, hur genuint snäll han var som person.
Tosse, detta komiska geni, lämnade oss blott femtiotvå år gammal.
Tre minnen kopplade till Lindstedt. En gång för många, många och ännu fler år sedan i dåvarande Folkets Park i Sandviken, där Hjalmar Branting en gång talade inför åhörarmassor. En monolog, där Lindstedt agerade bilskollärare. Jag undrar hur mycket som var förinspelat.
Trovärdiga ljud nämligen från trafikolyckans ögonblick när eleven till lärarens högljudda förtvivlan och misslyckade försök att avstyra brakar in i saker. Det bromsas och det kraschas.
Jag kan inte minnas att jag såg Lindstedt i egen hög person under framförandet.
Parken är sedan länge riven, på dess plats löper en motorväg. De kulturhistoriska barbarerna har varit framme ännu en gång. Parken gav de sig på, även Norra Ip, inte långt därifrån, där elitbandy spelades på utomhusis. Åkarbrasor och portfölj ett måste.
Nu står tydligen radhus på den legendariska platsen med ljuden från isen kvarhängande i luften. Jag undviker att beskåda eländet. När jag någon sällsynt gång befinner mig i min uppväxtstad.
Jag har för mig att barbarerna även varit ute efter fotbollsplanen Strömvallen i Gefle för att på densamma uppföra bostäder.
Hur många radhus behöver en stad, egentligen? Annars är väl Gefle mest känt för att ha pippi på parkeringshus. Jo, att riva och "sanera" älskar man också. Politik som destruktion. Undra på att stan saknar identitet och är färglös. Nå, vi har Brynäs som "varumärke" förstås!
Klart vi grånade minns Lindstedt som Gubben i lådan hos Hyland, eller hur? Iförd narrkläder.
Starkaste minnet för mig dock av komikern, som det väl stod överst på hans visitkort, i uppsättningen av "En handelsresandes död", i regi av Bo Widerberg på tv-teatern.
En alltmer sliten och existentiellt förlorad handelsresande som ihärdigt och in i det sista försvarar sin livslögn.
Det föranleder den allmänna funderingen om hur mycket vi pallar med av sanningsenlighet och ärlig självinsikt i våra korta liv. Hur mycket "måste" vara olika former av självbedrägeri för att vi ska orka med oss själva?
Jag hänger inte på någon moral på funderingen, det vore meningslöst. Jag värderar inte, bara undrar.
Under min sjukdomsperiod för nu tjugofem (!) år sedan vårdades jag på Akademiska, av specialister på Onkologen och Hematologen, mer eller mindre med en dödsdom hängande över mig. Genomgick en krävande behandling med kroniska biverkningar.
Jag har ofta tänkt att jag insåg nog inte hur allvarligt ställt det var med mig, släppte inte in det med dödsångesten lurande runt knuten. Förträngning, kanske mest omedveten, var nödvändig.
Kanske gäller det oss alla under våra liv. Hur leva utan förträngning, skjuta undan in i medvetandets mörkaste rum, går det? Och hur vet vi att det inte sker?
Foto på Folkets Park i Sandviken: Länsmuseet / DigitaltMuseum
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar