Nej, någon kvinnlig motsvarighet till Lars von Trier är hon väl inte, Zinnini Elkington (född 1989). Kvinnan bakom den aktuella danska filmen Det andra offret. Jag måste fiska fram mer om henne. Mig är hon nämligen fullkomligt obekant, till skillnad från andra danska regissörer.
Dansk film håller jag för övrigt, generellt sett, mycket högt. Och anser mig förtrogen med den. Befriande att se film från andra sidan Sundet. Inget tassande för att inte uppröra "goda" och "kloka".
Min allmänna bild av film-Sverige är däremot att "filmintendenterna", eller vad "kulturkommissarierna" kallas, genom sin blotta existens beskär och förminskar alla konstnärliga ambitioner.
Inte vågar det tas ut några djärva, med stänk av provokation, svängar som när danskar producerar och regisserar. Försiktigt och politiskt korrekt är den blågula filmdiskursens ledord.
Dogmateknik använder Elkington sig av. Skakig men levandegörande kamera. Känslan av att det är "på riktigt" förstärks. Man dras med i korridorerna, hänger på den stressade personalen, de vita änglarna som alla förtjänar guldmedalj och oreserverad kärlek.
Apropå von Trier så vet vi, hans trogna följare, att han sorgligt nog drabbades av Parkinson. Och vi är därför osäkra på om han, med nedsatt rörlighet och ännu mer ansträngt psyke, kommer att orka med att göra någon mer film. Men vi slutar inte hoppas. He's one of a kind.
Däremot vet vi att hans kumpan från Zentropa, Peter Aalbæk Jensen, en uppfriskande enfant terrible som ger blanka f-n i vad metooare och feminister tycker, lämnat filmbolaget. För att tillsammans med sin hustru starta en ekologisk by på Sjælland.
Han behåller dock en mindre aktiepost i Zentropa. Men inte med samma inflytande. Och inte lika exponerad.
Det andra offret är ingen Riget, saknar den senares hyperrealistiska inslag. Elkington är ingen
auteur. Ska en stämpel dit, blir det att filmen är socialrealistisk. Det är mer den samhällskritiska Ken Loach än den fantasifulla von Trier.
Om den utarbetade, "utbrända" sade man förr, unga kvinnliga kirurgen som riskerar att börja svaja vid diagnos och behandling.
I en underbemannad, underfinansierad offentlig sjukvård. Och där man inte får skicka patienter på röntgenundersökning. Även om man skulle vilja. Trots att symtomen är diffusa och diagnostiserandet osäkert. Men ajabaja, det kostar för mycket.
Patienter riskerar att dö på kuppen. Kanske det som sker i filmen. Och är dess huvudbudskap.
Plötsligt minns jag när jag medverkade som föreläsare på ett seminarium hållet på Läkaresällskapet i Stockholm. I pausen uppvaktades jag av specialister från olika håll i landet.
Alla mycket välutbildade och kompetenta, ytterst professionella. Borde tillåtas vara självstyrande, eftersom de naturligtvis vet bäst vad som krävs. Och ingen annan.
Samstämt vittnade man om företagsekonomiseringen av sjukvården, räknenissarnas intåg. Administratörernas fyrkantiga makt över de professionella. Jag kände igen mig från högskolans värld. Samma verksamhetsundergrävande tendens. Jubelåsnor till chäfer.
I Det andra offret är Trine Dyrholm lysande som moder till en dreng som rammas av en hjärnblödning, blott 18 år gammal. Bara hon är värd biljettavgiften (billigare borde det vara för en senior, endast 10 procents rabatt på ordinarie pris).
Nåja, även några andra från den danska skådespelareliten förtjänar hyllas.
Vi var in alles sex i salongen på Filmstaden i Gefle. Två trängde sig surmulet, utan att ursäkta sig, typiska svenskar, förbi oss in i samma rad. Min popcornsbunke på golvet hann jag rädda undan i sista stund.
Vi fick för oss att de var läkare. Undrar vad de tyckte om filmen. Och sina arbetsvillkor. I jämförelse med de förskräckliga som lyftes fram i filmen.
Jag sätter en femma på att filmen snart lär försvinna från repertoaren. Gefleborna föredrar
Jönssonligan trots att Ekman, Gustafsson och Brunnberg saknas i en nyinspelad, kommersiellt skamlöst spekulerande, version. Eller så strömmar de till en action-rulle.
Förlåt en dryg cineast. Men så är det. Jag beklagar. Glöm Gefle alla "svåra" filmkonstnärer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar