Vrida klockan tillbaka väl åter på tysk mark

Senast jag besökte Malmö kinesade jag som vanligt i Västra hamnen, där Kockums under industrisamhället och den ekonomiska tillväxtens högtid bredde ut sig, på det hotell där jag från mitt rum, samma varje gång utan att avslöja nuffran, kan se bron över Öresund. 

Och som vanligt växlades några ord med mörka skönheten A i receptionen. Hon bor nära Möllan i en stor hyreslägenhet och frågar alltid omtänksamt hur det går med mitt bostadssökande i Malmö. "Helst där du bor. Eller på Caroli. Eller Västra hamnen." Drömmar.

Vi halkade, som aldrig förr, in på tidens gång. Ett av mina favoritämnen som jag kan tjata om hur länge som helst om. A konstaterade, smått uppgivet, att allt började gå fortare efter att hon tagit studenten. Jag frågade inte när hon gjorde det. En gentleman frågar inte sådant.

Men misstänker att det inte rör sig om alltför många år sedan, av hennes ungdomlighet och släta ansikte att döma. Nå, tidsuppfattningen är subjektiv. Eller bara det?

Fredrik Ekelund skriver i sin härliga Malmöbok Stuv Malmö, kom! - jag roar mig med att försöka pricka in alla gator och torg han flitigt droppar - om "Farbror tiden" som sluter oss alla i sin famn. Både skönt och hemskt. Hur som helst obönhörligt. Ingen slipper undan fabbon.

När jag var ung, milda maränger vad hemskt det låter, fnyste vi åt di gamla som ältade att tiden bara går allt fortare och fortare. Nu tillhör jag själv Metusalemklubben. Och nog har tiden gått fort. Livet sprungit iväg. 

Hur i hela friden blev jag plötsligt sjuttiofem på det sjuttiosjätte? Jisses. 

Jag kämpar med mörka tidskänslor. I största naivitet kommer jag på mig själv med att önska att jag borde stannat tiden för många år sedan. (Stoppa världen - jag vill stiga av hette en musikal med välsjungande Malmöpågen Janne Malmsjö i huvudrullen.) 

Redan innan sjukdomen slog sina klor i mig. Jag överlevde det djävulska totalangreppet, tack vare eminente specialisten Hans, min livmedikus, Men inte blev livet som förut efter att jag muckat från Ackis. 

Värst kanske den kroppsliga spänstighet, i den bor livsmod, som berövades mig genom den hårda behandlingen. 

Wehmut, säger tysken. Den tyska nationalkänslan har någon påstått. I så fall är jag mycket tysk även i det avseendet. Kanske även min mor. För vemod kände hon också. Pratade med mig om det. Kanske ärvde jag det från henne?

Det var länge sedan vi tog oss med tåg ner till Berlin, min favoritstad (Malmö inseglad på andra plats, tätt före europeiska metropoler som Barcelona, Amsterdam och andra, kära Oslo icke att förglömma). Men vi har gjort det. Flera gånger. 

Nattfärja Trelleborg - Sassnitz. Sedan genom ett morgontrött Östtyskland, grå byar och gröna åkrar, ner till det en sliten huvudbangård i Berlin. Gärna Frühstück med många Schrippen och

Lebenswurst på något hak vid Gendarmenmarkt, Berlins vackraste plats.

Numera kan Hauptbahnhof sträcka på sig, flott och mycket imponerande. Tysk ingenjörskonst på topp. Ett underverk att beskåda och beundra.

Nå, beslutet är fattat. Tjong i medaljongen. Vi ska bli backpackers på gamla dar. Åka tåg till Berlin. Jag låtsas, något jag är bra på, att vi därigenom vrider klockan tillbaka. Cirkus trettiotvå år. Tillbaka till mitt Berlin som tidens tand inte biter på. 

FOTNOT. Lyttkens, leninisten som blev nyliberal, skrev Mellan lust och nytta, där han utmålar oss fyrtiotalister som trygghetssökande charterresenärer, rädda för allt vad äventyr heter. Han ska få se!