Apostlahästarna

Bästa sättet att upptäcka en stad på är att kasta sig upp på apostlahästarna och bara rida ut. Utan några bestämda mål. Oplanerade exkursioner är min melodi. Inte veta på förhand vad som kan dyka upp. Äventyret, mina vänner, äventyret. Runt hörnet väntar det ovissa.

   Serendipityprincipen brukade konstnären Hans Limbus Tjörneryd förfäkta. Att finna det man inte visste att man skulle finna. Men det förutsätter att sinnet är öppet som en oskriven bok. Så där som hos Pippi Långstrump som fantasifull sakletare.

   Jag minns min jungfrutur till Paris hösten 1978. Finansierad av Uppsala universitet där jag var doktorand. Året därefter disputerade jag under buller och bång. Men det är en annan historia.

   Hösten 78 bjöd på sommarvärme i ljusets stad. På gränsen till att vara för varmt för att använda apostlahästarna. Men försedd med mineralvattenflaskor modell större knallade jag oförtrutet på, gata upp och gata ner. Boulevard ska det väl heta. På de finas språk.

   Markerade mot aftonen med kulspetspenna på en stadskarta vart jag hade tagit mig runt. Många kilometer måste det ha blivit. Förbluffande och imponerande många. 

  Jag flanerade inte. Det gick undan. Om inte det är detsamma som att flanera. Lite osäker på vad som är vad. Men jag stannade ofta till, när det dök upp något som knep mitt intresse. Och därvidlag är Paris en outtömlig skattkammare.

   Charles Baudelaire brukar hedras som flanörerna anfader. Hans diktsamling "Fleur du mal" fanns med i bagaget och jag satt, medan apostlahästarna återhämtade sig, i Luxemburgträdgården och läste den. På stapplande franska. Ljudade högt ibland. 

   Medan barn stojade och lekte inte långt ifrån mig. På något underligt vis fann jag kombinationen tilltalande. Barn och Baudelaire. Barnens kreativitet - och poetens. Hotad av vuxenlivets förstelning. Nyfikenhetens död.

   Fransmannens grav uppsöktes på Montparnasse-kyrkogården. Han vilar tillsammans med sin morfar. Jag har inte tagit reda på varför. På samma kyrkogård det såta (?) paret Sartre och de Beauvoir. Inga apostlahästar för deras del. Snarare Gauloisie och vin. Och skrivandet.

   Till min sorg går jag inte lika bra och raskt längre. Apostlahästarna tjänar mig inte som förr. Jag märker det under denna tur till Berlin. Sjudagarsbiljetten att färdas med på U-Bahn och S-Bahn kommer väl till användning. Värd sina nästan femtio euro. Teuro som tysken säger.

   Nå, Berlin, liksom Paris för den delen, förutsätter inte att jag oförväget ska rida ut. Den tiden är förbi.

Foto: Skriftställaren i Karlshorst, Berlin