Filmen "Bride Kidnapping" (2023) kan hyras på SF Anytime för överkomliga 59 kronor. Det understryks i inledningen att den är baserad på en sann historia. Omedelbart skärps blicken.
En ung kvinna, sjuksköterska som trivs med sitt vårdande arbete och att bo tillsammans med sin mor (fadern uppges befinna sig i Ryssland), kidnappas på öppen gata för att mot sin vilja giftas bort.
Det fasansfulla är att detta, enligt eftertexterna, sker så frekvent. Bride kidnapping är vardagsmat. För att förstå vidden av det hela: varje timme i princip kidnappas en ogift kvinna i samtidens Kirgizistan. Ett land borta i Asien som jag inte visste ett jota om.
I filmen framstår det som svårt nedsmutsat, fattigt och eländigt. Frestande att skriva "tröstlöst". Arbetslösa män som ägnar sig åt tjyverier. Kvinnorna sköter hemmet.
Tjänar en extraslant genom att hålla nyttjare med bastu, uppeldad med kasserade bildäck som sprider en tjock svart rök, eller servera te med tilltugg åt män lyckliga nog att ha ett kneg.
Den bortrövade kvinnan gör gallskrikande ihärdigt motstånd, lyckas till slut slita sig loss och fly hals över huvud.
Om det slutar lyckligt eller inte för hennes del, det ger filmen inget enkelt svar på. Det som slår mig är hur kvinnorna, även huvudpersonens djupt religiösa mormor, medverkar till kidnappingen. Männen skulle inte lyckas med sina övergrepp, om inte kvinnorna hjälpte till.
Både fysiskt och med hotfulla ord: Du drar skam över din familj om du inte finner dig i ditt öde. Kvinnans mor uppsöks och hotas med samma sak. Hederskulturen är ovillkorlig. Social utfrysning riskeras. Modern faller till föga, försöker övertala dottern att gå tillbaka.
Osökt minns jag Fadime Sahindal och hur hennes mor medverkade till att lura in henne i ett bakhåll i Upsala. Fadime ligger begravd på Gamla kyrkogården i staden.
Brodern och fadern gömde sig i bostaden hos modern, väntande på dottern. Fadime misstänkte ingenting, sköts kallblodigt ihjäl. Bara för att hon dristat sig till att hålla sig med "fel" pojkvän.
Hon ville själv bestämma hur leva sitt liv. Ett annat, friare, än det åt henne förutbestämda.
På gatorna i Gefle noterar jag småflickor med täckt hår, påklädda från topp till tå, som om det vore kallaste vinter. I sällskap av sina mödrar. Och jag läser i lokaltidningarna om hur barn i Gefles skolor fruktar sommarlovet.
De riskerar att föras ut ut landet för att mot sin vilja gifta sig med någon de själva aldrig skulle ha valt. Kanske en betydligt äldre man. I inte så få fall en släkting.
Jag har skrivit om det förut. Om att på Bruket i Sandviken var det inte patriarkatet som styrde, utan matriarkatet. De starka kvinnorna. Och nog var mödrarna måna om att deras döttrar skulle sköta sig, inte "springa med karlar". Utan se till så att de förlovade och gifte sig.
Jag tror dock inte, att de höll ett öga på om döttrarna var oskulder eller inte. Som i filmens Kirgizistan. Med förlorad oskuld är du chanslös och utlämnad till vargarna. Om det upptäcks.
Tanken smyger sig på, utan att jag kan hejda den. Är det en blott gradfråga vad kvinnor utsätts för - av andra kvinnor? Är det tabu att efter Metoo lyfta kvinnoförtrycket?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar