Det offentliga samtalets sabotörer

I Upsala på 1970-talet hade jag två doktorandkolleger på Sociologiska institutionen som jag inbillar mig att man kunde ha väckt mitt i natten. Och de skulle ha citerat långa stycken hämtade från Jürgen Habermas skrifter utan att staka sig. De hade nämligen ägnat flera år åt att med gemensamma krafter tränga in i hans samhällsfilosofiska teoribildning. 

   Kanske bör man samtidigt nämna att Habermas var ”inne” på den tiden, "postmarxistisk" nära att jag skrev, ett namn som flitigt citerades. För att visa att man hängde med som modern samhällsvetare. Hade "koll" som det heter på ful nysvenska.

   Akademin är en teorimodets flyktiga bransch. Namn kommer och går. Det krävs att man håller sig uppdaterad. Håller ett öga på who´s who. Vem det refereras till mest.

   På 70-talet var det Habermas, och professorn i tankeformernas historia, Michel Foucault, som gällde. Vill jag åtminstone minnas. I dag är det kanske ett fixnamn som Jordan Peterson. 

   Jag har inte läst men känner till honom. Kanske betraktas han som kontroversiell och inte riktigt rumsren? 

   Nykonservativ, höger eller vad det står på visitkortet. Någon svensk stjärna, i detta intellektets lilleputtland i Europas utkant, "randstat" som Jan Myrdal sa, kommer jag inte på i hastigheten.

    Nå, för sin flit förtjänade kamraterna beundran och respekt. Enligt mitt förmenande har Habermas, som är på god väg mot de hundra men är still going strong, tyska intellektuella förefaller att bli lika gamla som Metusalem, bland dem andens bjässar som Hans-Georg Gadamer och Ernst Jünger, aldrig varit särskilt lättläst. 

    Han är ingen god stilist, skriver som en typisk tysk, krångligt och invecklat, underlättar sannerligen inte för läsaren. Att som svensk läsa honom på hans moderspråk är inget mindre än en bragd.

   Det var framförallt två begrepp som mina kamrater hela tiden återvände till och honorerade: 
”borgerlig offentlighet” och ”det kommunikativa förnuftet”. 
   Jag delade inte deras panegyriska entusiasm. Den vilade på premisser som förtjänar, och ännu mer i dag, att kritiskt synas i sömmarna: var finns längre den upplysta och bildade borgerlighet som bär upp och försvarar en offentlighet värd namnet? 
   Med frisinnade förlag, liberala tidningar, publika arenor (”salongerna” en gång i tiden) av olika slag?
   Och, förutsätter inte ett kommunikativt förnuft att det eftersträvas en förutsättningslös dialog som hämtar näring från detta förnuft? Där argument möts och prövas mot varandra. Åsiktsmonopol och diktat är bannlysta. Yttrandefriheten är en och odelbar. 
   Bortsett från Trump och hans lojala svans, icke minste vicepresident Vance, finner vi det offentliga samtalets sabotörer även i vårt land. Förstörandet kan ske på olika vägar. Mer eller mindre försåtligt.
   Genom att som DN:s ledarsida, med högsta hönset Wolodarski i spetsen, låta maktens förhärskande ideologier styra vad som får debatteras - och icke. DN uppträder som diskursväktare och smakdomare. Ingen ”felaktig” röst släpps fram i det korrektas spalter.
   Eller genom att krigshetsa, dirigerat av en pånyttfödd McCarthy, en man vid namn Patrik Oksanen, och fördöma alla som inte sjunger med i den kör som inte vill dra ut i krig mot Ryssland. Och som vägrar att fördöma Israels folkmord och etniska rensning i Palestina. 

   Du är med eller mot. Ingen nyansering tillåten. Glöm yttrandefrihet och pluralism. Det öppna samhällets hörnstenar.  

   Jag vet inte om mina sjuttiotalskamrater skulle hålla fast vid Habermas. Det kan smärta att tillåta grå verklighet triumfera över vackra ideal, för att parafrasera tyskens landsman Goethe. En verklighet där skenhelighet och hyckleri skamlöst opererar. 

Foto: Goethe-Universität, Frankfurt