Min pappa föddes 1903 i uppländska gruvorten Dannemora. Flyttade som ung till Sandviken för att jobba på Verket. Lämnade jordelivet 1971, mycket svårt sjuk och efter flera års tilltagande kroppslig nedbrytning.
Däremellan hann storken landa med min syster 1935 och sladdisen 1949.
Jag minns inte särskilt mycket av min pappa. Inte ska väl Humphrey Bogart gråta (2000) skrev jag, måste bara göra det, när pappa till allra största delen varit frånvarande och borta ur mitt minne och mitt liv, ända fram till det nya seklets första år.
Och då under en julivistelse i Jerup ett par mil från Frederikshavn. På hyrd övervåning till en bondgård.
Ett doftminne under ett toalettbesök, långt bortom medvetande och jagets kontroll, satte igång det hela. Vilket så småningom föranledde en besk kommentar från en recensent. Men så var det, en välbekant men bortträngd WC-doft förlöste orden som blev till en bok. Snabbt skriven.
Nej, jag lutar mig inte mot Marcel Proust och hans omtalade madelainekaka. Ingen beprövad "metod" tillämpades för att aktivera minnesfunktionen.
Titeln anspelar på när jag med hyvel rakade pappa, påfallande lik den amerikanske skådespelaren, inför ytterligare ett läkarbesök på Sandvikens lasarett. Han var nedsatt av leukemin och darrig på händerna.
Behövde assistans, för han ville som alltid se fin och prydlig ut. Slips och väst till vardags.
Medan jag rakade honom, började han plötsligt att gråta, en tår rann långsamt ned på min hand. Inte ett ord knystades mellan oss medan rakningen pågick. Men våra blickar möttes i spegelglaset ovanför handfatet. Där sades det som det annars tegs om. Eller ej fanns ord för.
Pappa hade hunnit fylla 46 när jag föddes. Han framstod som gammal, till skillnad från mina kompisars betydligt yngre fädrer. Det var som om jag hade fått en morfar till pappa.
Var det på grund av åldersskillnaden? Men det var alltid, hur ska jag säga för att finna det rätta ordet, spänt mellan oss. Aldrig avspänt och naturligt. Vad vi än hittade på tillsammans. Nja, tillsammans och tillsammans.
Det vi gjorde, far och son, det skedde uteslutande på hans initiativ.
Ingen entusiasm från min sida. Jag måste alltid anstränga mig för att komma på något att säga under vår umgängestid. Bryta tystnaden som annars formade sig tät mellan oss. Ofta lät det helt galet. Malplacerade instick från mig. Närmast krampaktigt.
När vi gick på allsvensk fotboll på Jernvallen. Han drömde om att se mig i SIF:s rödvita dräkt. Pilkade torsk under en semestervistelse i Brantevik. Rodde drag under en annan vistelse i Borgärdet, Dalarna.
Det senare glömmer jag aldrig. Hur stilla sjöns vågor vilade under sommarskyarna i den behagligt ljumma kvällen. Och hur det ryckte till i spöet, när en gädda lurats att nappa.
En gång tog han, hemvärnsmannen, med mig upp till skjutbanan utanför stan och jag fick prova på att använda ett gevär. Det förvarades i vårt vindsutrymme, tillsammans med en k-pist och lådor med ammunition.
Min närstående filar på en artikel till den kommande Smålänningens Jul om kaffedrickandet i Sverige, lånar in ett uttryck från pappa. Han sa nämligen "kattlunk" om mjölk. Jag googlar men finner ingen etymologisk förklaring.
Härstammade det från Upland, sa man "kattlunk" där om mjölk?
När jag i minnet söker efter min pappa, dyker som det allra första upp just "kattlunk". Och att han, skrattande, påstod att han hanterade ett blåsinstrument: "Jag blåser på varm potatis." Inte är det, med andra ord, mycket att ta på när jag tänker "pappa". Min pappa.
Bild: Coop
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar