En läsande människa, usch vad högtidligt det låter, stärkkrage och allvarsam min på, förvandlades jag till i och med att jag höstterminen 1968, politiskt röda vindar blåste, registrerade (!) mig på anrika Upsala universitet (grundat 1477) för att läsa sociologi.
Ett ämne jag, sanningen att säga, inte visste ett skvatt om.
Jag hade funderat på nordiska språk och litteraturhistoria. Tämligen fantasilöst. Kom inte på något annat när jag bläddrade i en föga inspirerande utbildningskatalog. Men vad göra?
Jag visste ju, om än inte hundra procent övertygad, att jag måste lämna Bruksmiljön.
Båda mina arbetarklassföräldrar var utrustade med läshuvud, som man sa på den tiden. Men inga fortsatta studier efter avslutad folkskola. De måste leta sig ut i arbetslivet.
Och där blev de, plikttrogna enligt devisen "man måste göra rätt för sig", kvar. Så i det avseendet kanske jag fyllde ett slags kompensatorisk funktion.
Men jag håller dem högt för att de drev på. Och inte insisterade på att jag måste skaffa mig ett jobb, blott för försörjningens skull. Fy Fabian, vad trist. Som att spela Monopol: Gå i fängelse.
Jag behövde inte bege mig ner i Verket, som morfar gjorde redan som trettonåring - kedjad som en slav vid löpande bandet fram till pensionens utstämpling. Eller börja på Kontoret. Vilket kanske låg närmare till hands än fabriksgolvet för en med studenten.
Min dåvarande flickvän drev också på. Hon som numera vilar på Gamla kyrkogården i Upsala. Det känns konstigt, jag finner inget bättre ord, att hon är död. Ett år yngre än jag.
Ihärdigt och oförtröttligt: "Du ska bort härifrån!" Till slut vågade jag inte annat än att börja packa.
Inte var det mycket till läsande under mina tonår, min Sturm und Drang-period. Sextiotal och popbandsrevolution. Musiken knep mig med hull och hår, vårt band Two Good Reasons.
Nå, jag levde inte helt som en analfabet, förstår jag av böcker som jag fortfarande har i min ägo. Bland dem Herman Hesses "Siddhartha". "Människokunskap" av John Landquist. "Sången om den röda rubinen" av Agnar Mykle. Den sistnämnda onanilitteratur, bara att erkänna.
Det som drev på läsandet var inga ädla motiv. Om man säger så. Inte hade jag fattat något beslut om att nu skall grabben från Viken med hjälp av universitetsstudierna läsa som om det brinner i knutarna.
Jag teg som muren första veckorna under de seminarier som inledningskursen på Sociologen schemalagt. Storföreläsningarna i universitetsaulan tröttnade jag snart på. Föga stimulerande. Usla föreläsare. Och jag hade upptäckt att all tid i världen fanns för annat. Egentid.
Jag kände plågsam avundsjuka mot mina studentkamrater. Mindervärdets fula ansikte, eller var det bildningskomplexet, trädde sig på. De verkade så förbaskat pålästa.
Citerade fritt hit och dit, bollade med namn och titlar. Jag hade aldrig hört dem förut. En främmande värld. Som beboddes av Foucault, McLuhan, Chomsky, Marcuse och andra konstifika figurer. Marx hade jag däremot hört om. Inte en av bröderna.
Jag tänkte, jädraranåda, jag ska ska bli lika beläst! Antecknade namn de släppte från sig. Och där började läsandet. Ett febrilt sådant som pågick i många år. Bok efter bok efter bok.
När vi fick småbarn, utvecklade jag snabbläsandet under lediga stunder. Och den förmågan besitter jag än i dag.
Jag måste förmå mig själv att läsa långsamt, bromsa in, när det handlar om en bok som verkligen faller mig på läppen. Snabbläsandet var hursomhelst en tillgång åren som uppsatshandledare och som dagstidningsrecensent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar