Jag läser, i en blaska jag annars sällan riktar min skumögda gammelmansblick mot, eftersom dess political correctness framkallar krupp, en anmärkningsvärt intressant artikel av en herre vid namn Kristoffer Ahlström.
Om hur metalbandet Iron Maiden använder klassiska engelska diktare som Coleridge och andra i sina låtar. (DN 250611) Inte påhängt, utan integrerat. Kisarna har inte googlat fram namnen, de har läst på riktigt. Anmärkningsvärt i nyanalfabetiseringens tid.
Har man hört! Det visste jag inte om detta band. Om sanningen skall fram, är jag rudis vad gäller metal i allmänhet och Iron Maiden i synnerhet. Sextiotalet har för alltid präglat min populärmusiksmak.
En formulering i artikeln bränner sig fast. Om att bildning inte är tillgång, utan en rörelse. Inte helt glasklart vad som menas. Men omedelbart tänker jag på det i mina ögon fåfängliga försöket att skapa en svensk litteraturkanon. Varför - i hela friden?
Och varför lånar sig Lars Trägårdh, som jag fram till nu har upplevt som en vettig person, till att leda detta uppdrag? Finner han det angeläget, eller är det pengarna, kanske prestigen och maktens klapp på axeln som lockar? Medalj från den illiterate knugen?
Från Upsala och de stormiga rödskäggsåren minns jag hur böcker användes för att slå varandra på fingrarna. För mig tjänade de som verktyg för kritisk samhällsanalys. I den meningen viktiga i sig. Flitens lampa lyste långt in på natten i studentbaracken på Villavägen.
Sedan, när vänstervågen plattats ut, universitetet regredierat till business as usual - så fortsatte detta att använda böckerna som medel för att hävda sig gentemot andra. Och förstås göra karriär, eller behålla intagna positioner, i den trånga ankdammen.
Häromdagen hälsade vi, ett grånat seniorpar, på en före detta högskolekollega i Upsala. Institutionen som han tillhör håller till i ett mycket vackert, gammalt hus. Ockerhyra krävs av monopolistiska Akademiska hus.
Numera närmar jag mig, utstämplad och anställningsfri, universitetet och dess institutioner ur den knorrande skattebetalarens krassa perspektiv.
Och därvidlag är jag en tuff jävel. Som vore jag en utsänd från Skattebetalarnas förening. Med miniräknare i fickan. Nagelfarande allt jag kan.
Vi lyssnade storörat till den före detta kollegan, när han utförligt och detaljerat berättade om sin arbetsplats. Efteråt, på väg för att att unna oss en god middag på Domtrappkällaren (deras köttbullar är ett säkert kort, jag lovar), muttrade jag ur mungipan till min livskompanjon:
- Vete sjutton om ett sådant där, skattefinansierat, ställe egentligen behövs!
Försök inte angripa mig med att jag är en populistisk Trump eller antiintellektuell, när jag tycker så. Akademi och intellektualitet är inte samma sak. Vi behöver intellektuella. Men akademiker? Nja, det tror de väl bara själva.
Foto: Dreamstime
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar