Det är märkligt det där med minnet. Eller hur? Inte att det blir allt sämre. För det blir det ohjälpligt med åren. Utan vad du minns. Ofta sådant du helst inte skulle vilja minnas. Men du gör det lik förbannat ändå. Ironiskt, så det räcker och blir över.
Minnet, jag bortser tillfälligt ifrån att psykoterapeuterna ur professionens perspektiv insisterar att vi förtränger när vi påstår oss glömma, är selektivt på det lömigaste sätt. Ofta är det enbart triviala eller till synes ovidkommande saker du hågar. Böset i skallen.
Jag kommer att tänka på Dostojevskij, kan det vara den stortade boken "Idioten"? När furst Mysjkin återvänder från en resa i Europa och den ryska aristokratin undrar nyfiket vad han har upplevt. Önskar att få delges spännande reserapporter från okänd terräng.
"En gång hörde jag en åsna skria utanför sovvagnen i Zürich."
Det är vad som allra först faller honom in att dela med sig av till sina överklassfränder. Jag reserverar mig för att jag kan ha hittat på alltihop. Att det inte är fråga om att minnas en lättplockad läsefrukt.
Men jag säger som jag alltid brukar, lutande mig mot den värsta skvallerbyttan någonsin i New York City, Truman Capote: Sant eller falskt? Huvudsaken att storyn är bra.
Nog hade den kroniske sängliggaren Marcel Proust (Marcel "Prutt" enligt en skojfrisk studentkamrat på Litteraturvetenskapen i Upsala) en poäng. Att dofter, lukter, osäker på skillnaden dem emellan och när vad är vad, kan framkalla minnesbilder.
I näsan, om man kan tillåtas skriva så, minns jag när vi, pappa och jag, under en sommarresa på 50-talet med tält och spritkök och hela konkarongen, en arla morgon begav oss för att bada i Vättern utanför Gränna.
Jag minns inte mycket mer än hur vattnet luktade. Och när jag känner en lukt som närmar sig den från Gränna, minns jag badandet på nytt. Mamma finns inte med, hon är osynlig. Kanske pysslade hon med kaffekokning på spritköket. Eller höll ordning på vildbasen Sussi.
En sak till. Jag köpte en polkagris (ett måste som turist i Gränna), tjock och mer än decimeterlång, klibbade och räckte hela bilresan upp till Viken, delade baksätet med Sussi, väskorna surrade uppe på takräcket. Jag var osäker på hur den skulle angripas.
Borde jag bita av, snöpa den med vass kniv, eller fortsätta suga på den så att sockerbomben långsamt upplöstes och försvann? Med ena handen föste jag undan en stackars frestad Sussi med vädjande hundögon.
I Gränna finns ett trevligt hotell som jag inte avslöjar namnet på. Jag har bott där flera gånger. Vid ett tillfälle berättades det för mig att Greta Garbo ofta frekventerat hotellet. Och att det håller sig med ett Greta Garbo-rum. Wow. Det måste jag bara kika på!
Sent om natten, när alla andra gäster sov på söta örat, smög jag mig ut i korridoren, sökte mig fram. Jodå, där fanns mycket riktigt ett rum med gyllene skylt: Greta Garbo-rummet. Förväntansfull kände jag på handtaget. Dörren var låst.
Foto: Franssons Polkagrisar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar