Lördagsutflykt i det strålande junivädret, midsommarfirandet väntar runt hörnet, till Högbo Bruk utanför Sandviken. Nå, bruk och bruk. "Rekreationsområde" heter det väl nuförtiden, fint ska det vara. Ordet täcker inte alla krävande aktiviteter, enligt mitt förmenande.
För de tidigare vilda och orörda skogarna genomkorsas och förfulas av iordningsställda, breda, leriga farleder där folk blixtrar fram som jehun på sina mountain bikes, eller vad de dyra åbäkena heter.
Bara att hoppa undan, alla ni bärplockare och skogsmullar, om ni inte vill bli nedmejade.
Och så ett elektriskt uppvärmt skidspår, vad säger Gretas epigoner om det föga miljövänliga, energislukande tilltaget, som förväntas locka pröjsande medelklassåkare från Fjollträsk och långt bortifrån. Företagsekonomiseringen av samhället gör inte halt utanför Högbo.
Pay and ski, tror jag det jolligt nog står på en skylt. Och, ännu jolligare. Det hänger ned klätterrep och repstegar från träden, så att "team building" kan iscensättas. Chäfer noterar vem av underhuggarna som vågar svinga sig i trädtopparna. Och vem som fegar ur.
"Kick-offs" kan även hållas i det "moderna" Högbo. Jag var med om en sån med min institution på högskolan. Eller om det hette något annat. Kanske just "team bulding". För med förbundna ögon skulle det sättas svans på Svante, chäfen. Jag menar grisen.
Om aftonen förstklassig mat, tillagad av eller på recept från kocklandslaget, till det serverades dyra viner. Ingen billig tillställning. Värdelös från början till slut ur ett verksamhetsperspektiv. Skattebetalarna skulle få spader om de visste om detta slöseri på en statlig myndighet.
Klockan två på natten orkade jag inte hålla ut längre. Efter att tidigt om aftonen avvikit för att försöka komma till ro och undan alla stolpskott till kolleger. Satte mig i bilen och åkte hem till Gefle med gasen i botten.
Ola, tidigare direktör på hotellet, framliden sedan ett antal år, föreslog jag skulle inreda ett Jimi Hendrix-rum. "Men han bodde väl aldrig här?" Uppenbarligen hade aldrig Ola, denne sympatiske man, hört talas om story-telling. Den senkapitalistiska tidens marknadsföring.
Gitarrvirtuosen uppträdde ju faktiskt i Högbo på en trång utomhusscen. Jag vet exakt var den stod. Men kulturvandalerna har varit framme och gjort kaffeved av den. Ingen skylt eller minsta minnesmärke som informerar om att the one and only Hendrix was here.
Pappa och jag, vilket år minns jag inte, begick nyfikna, åtminstone fadern, en premiärtur i det sprillans nya elljusspåret. En gnistrande kall vinterafton. Han försvann fortare än kvickt nedför en brant backe, allt jag såg ryggtavlan av honom. Symtomatiskt för vår relation.
Ångloket Styrbjörn, utställt i en hage, klättrar barn på. De skulle bara veta att min mor upplevde det muskedundret i full aktion. För länge, länge sedan. När Högbo fortfarande var ett bruk. Och hade långt kvar till allt intäktsgenererande joll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar