Utan socialdemokratin vad har jag då?

Foto: Tidningen Näringslivet

Det där med opinionsundersökningar har jag alltid haft svårt för. Aversionen började i Upsala med kolleger som skickade ut enkäter om ditten och datten. Hur svenskarna såg på u-hjälpen, det hette så på den tiden, "u-hjälp". Svenskarnas sexualvanor frågades det ett "representativt urval" om. 

I det andra fallet, det skrevs om studien i UNT, inspirerades en man att ringa runt och på telefon intervjua ensamstående kvinnor om dessa vanor. Det tog några samtal innan han avslöjades och tilltaget polisanmäldes.

Karriären flöt på för mina a-teoretiska kolleger som hävdade att enkäter är vetenskap. Glöm teoretiska spetsfundigheter och annat flum. Noteras kan att den allra första kursen på min akademiska grundutbildning, hölls i en körskola på Dragarbrunnsgatan på grund av lokalbrist, var en i statistik. 

Vi skulle lära oss hantverket, hur man gör när man begår vetenskapliga studier.

Enkätmakarna på Sociologiska institutionen avfärdades av oss andra, som icke skickade ut frågeformulär, som "positivister". Ingen bra benämning. "Empiricister" hade varit en mer lämplig. 

I medvetenhet om att "positivismens fader", August Comte, som står staty utanför Sorbonne, inte skickade ut några enkäter. Inte vad jag vet i alla fall.

Vi lever i en "sifokrati". Partierna kastar ängsligt ett öga på opinionsmätningarna som, jag inbillar mig, riskerar att bli självuppfyllande. I morse i tv fick tittaren veta att SD enligt en aktuell mätning från något av opinionsinstituten går framåt. Men att förtroendet för Magdalena Andersson fortfarande är stort. 

Många vill se henne som Kristerssons efterträdare nästa år.

Hur förstå? En och annan förbryllas kanske över att en yrkespolitiker som uppenbart, utan att blygas, vänder kappan efter vinden, ibland inte ens drar sig för att tumma på sanningen, kan vara så uppskattad bland gemene man. 

Nå, det skulle kunna bemötas med att alla politiker är sådana. Därmed bäddar man för vad som skulle kunna tolkas som en cynisk syn på politiker. Vad det betyder för demokratin återstår i så fall att fundera på.

I Andersson och socialdemokratins fall tror jag, uppvuxen i en socialdemokratiskt färgad miljö, att det handlar om något som ligger bortom opinionssvängningarna. För många är S "mer" än ett politiskt parti bland andra. 

Det går djupare än så. Och kan förklaras med både psykologi och "ängslig" verklighetsuppfattning.

Utan socialdemokratin vad har jag då, kunde det nog lockas ur en och annan. 

Antipsykiatern Ronald Laing talade om en "ontologisk ångest", när tillvaron börjar gunga och man inget har att hålla sig i. Särskilt i dessa krigen och orons tider blir Andersson ur detta perspektiv något att "hålla sig" i. 

Annars fattar jag ingenting. Alla som röstar på henne kan ju inte vara ombudsmän och funktionärer.