Enligt en aktuell opinionsmätning skulle 23 procent av sandviksborna, om det vore val idag, rösta på moderaterna. (Arbetarbladet 260522) "Högern" sa man förr om detta parti. Som gått från att vara marginellt och obetydligt till en politisk kraft att räkna med i Sandviken. Med ett breddat väljarunderlag.
Jag växte upp i ett socialdemokratiskt impregnerat Sandviken, vardagen var S-märkt. Och reagerar, med smärre bestörtning, på denna uppgift. Den indikerar något större än en opinionsförskjutning i valmanskåren. Och bekräftar tidigare varningssignaler.
Ingen har bättre beskrivit det klassiska, svenska brukssamhället, Sandviken ett representativt exempel på detta, än socialdemokraterna Jan Lindhagen och Macke Nilsson i boken Hotet mot arbetarrörelsen (1970).
Det hot de för mer än femtio år sen identifierade i denna än i dag högst läsvärda debattbok låg enligt dem i själva samhällsomvandlingen, en utveckling som S själva, paradoxalt nog som det kunde tyckas, drivit på.
Bort från fattigdom i trånga bostäder, mot social och ekonomisk trygghet, ett välfärdssamhälle i dess prydno. Så man skulle kunna påstå att S utvecklade ett samhälle som försvagade deras position i svensk politik. S som sin egen värsta fiende, utan att vilja inse den socialdemokratiska politikens implikationer.
När arbetarklassen får det materiellt bättre ställt, röstar de på M. Eller SD (25,6 procent i Sandviken enligt Arbetarbladet). Och när de kollektivanställda, i småborgerlig anda, började köpa aktier i Sandvik, öppnade sig falluckan för facklig kamp och solidaritet. Tänk inte kollektivt, tänk på vad du kan göra för dig själv.
S har fortfarande drygt 30 procent av rösterna både lokalt och på ett nationellt plan. Men den socialdemokratiska storhetstiden, med möjlighet till en egen majoritet, är definitivt förbi. Det är väl därför Magdalena Andersson och Mikael Damberg nyligen pläderat för ett ökat samarbete inom svensk politik.
Klasskampen har S för länge sen hängt långt in i garderoben. Eller snarare kastat på soptippen. Jag fortsätter tro att vi kommer att få uppleva motsvarigheten till die Grosse Koalition i Tyskland, det vill säga att S och M sitter i samma regering.
Min mor, aktiv socialdemokrat in i det sista, skulle gråta blod om hon hörde om högerns siffror i hennes Sandviken. I hennes partilojala ögon var de som röstade på högern, eller för den delen folkpartiet, "konstiga". Det var socialdemokrat man skulle vara. Allt annat var fel.
På hennes tid fanns inte SD. Att folket på bruket i växande utsträckning röstar på dem, det skulle blivit för mycket för henne.
Även på 8 dagar 22 maj 2026
Proximus sum egimit mihi. Latin; ”man står sig själv närmast”. Solidaritet, ett närmast urholkat och urvattnat begrepp idag, Det närmaste jag kommer, o då tänker jag inte på August Palm el. på Hjalmar Branting utan faktiskt på, förvånande nog; Bengt Westerberg, som ska ha all heder av tillkomsten av LSS (inte bara för den sakens skull, men det har ändå varit en stor del av mitt levebröd). På en föreläsning o storsal på ekonomlinjen o basblocket i Sundsvall -88–89 (och då var han verkligen ”i ropet”) minns jag hur han försvarade ett skattetryck inför de lite förvånande åhörarna, genom att förklara skillnaderna på välstånd och välfärd. Inte många som hade koll på den distinktionen då och inte heller har det idag som det verkar och inte för att jag på något sätt är liberal. Snarast numera opolitisk, men det finns ett hjärta som tydligt sitter där o klappar nånstans till vänster. äAnnars vill jag gärna lämna ”de stora berättelserna” ryggen. Tänka att det är i de små vardagliga situationerna som jag kan göra verklig skillnad, med risk för att låta pretentiös. ”Litet är vackert” (Schumacher väl). Mycket av politiken rår inte på det mellanmänskliga (med risk för att jag låter som en förflyttning höger ut på en politisk skala).
SvaraRaderaBeteckningar som "liberal" eller "socialist" säger inte mycket. Men om jag pressas på att ange en sådan, skulle jag nog säga att jag är en reformistisk socialist, i vardagen måste livet bli bättre; inga utopier - här och nu. I min mors anda.
RaderaJag igen. Saknar också de gamla tidernas Socialdemokrati och särskilt vad som följde med det i form av sammanhållning o gemenskap runt en sak, eller jag saknar väl generellt också gamla tider. Nyfiken; Är det så att du blivit ”mer politisk” igen på ålderns höst, Lasse, jmf med slutet av åttiotalet, då jag har för mig att du beskrev dig som en ”super-individualist” ( m marxistiskt förflutet), ryggade besvärat över termer som ” imperialism” och resonerade i termer av att ”människan är -ismernas fånge”, vill jag minnas? Du hade ju en kommentar i hieraklitos insikt, när jag besökte dig för handledning av min C-uppsats, där du kommenterade min reflektion om hur du fick ihop det med Harward-tröja och Marx-foto på väggen, (där motivet var stickat och repades upp) och du svarade lite lätt avfärdande att nu är det post-moderna tider. Känns lite som om du tänkt om, eller har jag fel?
SvaraRaderaMicael, jag är och förblir en ensamvarg, solitär med ett finare ord, lojal endast mot mitt tänkande. Vad det än gäller. Ukraina eller något annat. Utan att blicka åt sidan eller sätta uppe fingret i luften; därför nyligen kallad rysstroll.
RaderaNog var jag en ismernas fånge tidigare; maxismen som samhällsteori och förklaringsmodell gav ontologisk stabilitet.
Efter marxismen som hegemoniskt viktig, men underskattande överbyggnadens betydelse, uppstod ett teoretiskt tomrum som vad mig beträffar fylldes av Lyotard, Baudrillard och de andra ”postmodernisterna”. Citationstecken eftersom jag är osäker på benämningen, vad de har gemensamt; min husgud Foucault som ibland får heta postmodernist var snarare poststrukturalist; äsch, låt oss strunta i klassificeringarna. Som Johan (Asplund) betonade, teorier är verktyg. Undvik att använda dem som käpphästar. Ideologiskt förstelnade.
Som kritisk intellektuell kan jag inte ställa mig utanför samtiden. Det vore som att blunda för vad som pågår. Ökade klassklyftor, krigshets och vapenskrammel, russofobi.
Jag har inte blivit mer ”politisk”, jag är densamme som du minns, men verkligheten har vridit sig några varv.
PS. Min äldsta vän gick bort igår, jag känner mig nedstämd.
Tack för utförligt och välformulerat klargörande Lasse (har velat ställa den frågan länge, men inte riktigt vågat) och tråkigt att höra om din vän, beklagar.
SvaraRadera