Ensamhet är en politisk fråga

 

Rubriken klipper jag, förfärad och riktigt illa berörd, ur GD 9 juli. Turerna runt omkring den döde mannen, inklusive Gavlegårdarnas påstådda handfallenhet och hur grannen till den döde, Virpi, lämnas hjälplös när hon vänder sig till fastighetsbolaget och andra instanser, lämnar jag därhän. 

Spontant undrar jag, däremot, hur kan någon ligga död i sin lägenhet en längre tid utan att det uppmärksammas? Var personen ifråga helt övergiven och utan alla kontakter? Märkte ingen att han inte syntes till? Var han helt anonym? Bortglömd?

Fallet är inte unikt. Även om man önskar att det vore det, ett enstaka undantag. 

Och det hjälper inte att vara en hyllad och omtyckt "kändis", en offentlig person. Jag tänker på "Moltas" Eriksson, Ulleråkerläkaren och Mosebackekomikern hos Hasse och Tage, som också låg död i sin våning, osäker på hur länge, innan hans lik uppdagades.

Jag vet var han bodde i Upsala. Varje gång jag ser huset påminns jag om hans öde, det framkallas rysningar.

Vad är det som sker med detta land. Varför den växande och totala, höll jag på skriva, ensamheten som delas (sic) av så många? 

Jag läser om ensambegravningar, där ingen anser sig ha tid att närvara. Alla för upptagna av vad det nu är. Till och med barn till den döda kan utebli.

Om inte detta med ensamhet är ett politiskt problem, så vet inte jag. Människor lämnas i sticket, utesluts i praktiken ur en samhällelig gemenskap. 

Regeringen har väl fullt upp med att fjäska för Nato och kränga stridsplan. Förlåt, jag kunde inte låta bli.

Jag har inget bra förslag på vad göra. Hur bryta den förgörande ensamhet, som kanske främst drabbar de äldre i befolkningen. Jag ser det som att det handlar om inställning och en kulturell förändring. Hur den skall förklaras förmår jag inte snabbt reda ut. 

Men något alarmerande har hänt. Fladdrar förbi i rubriker. Varningsklockor ringer om vart vi är på väg. Vem lyssnar?

Vi ger f-n i varann, särskilt den ensamstående, som uttrycket lyder. Klara dig själv, eller gå under. Only the fittest survive. Marknadstänkandet, med dess ovärdiga implikationer, icke minst egoism, har oss i sitt grepp. 

Som alltid fruktar jag att användningen av ord normaliserar det fenomen de betecknar. Jag lutar mig mot min husgud Foucault. Istället för upprördhet uppgivenhet - eller ointresse. 

Ska vi vid sidan av "fattigpensionärer" lägga "ensamma människor"? Anamma uppfattningen att det är helt normalt? De får skylla sig själva. Jag har mitt och de mina att bry mig om. 

Ur det perspektivet ser jag också med skepsis på ordet "singel". Kanske ett "modärnt" fenomen redan normaliserat och legitimerat? Det går att urskilja ur hushållsstatistik.

Och vad med barnafödandet? Skilsmässorna? Vilka konsekvenserna? Här finns mycket att bita i för en samhällsanalytiker.

Jag tvekar inte att uppfatta mig som en solitär. Jag älskar att lufsa omkring för mig själv i tillvaron. Men det är en frivilligt vald ensamhet. Jag bävar inför tanken på att vara ensam i ofrivillighet, i dagens "sköt dig själv-Sverige". I akut eller permanent behov av andra. Utlämnad.

Var finns mina medmänniskor? Vad är det för ishus, detta så kallade samhälle? Hur blev ishuset möjligt, för att parafrasera sociologen Johan Asplund. 

FOTNOT Läs gärna https://lekstrand.blogspot.com/2021/10/blott-sverige-svenska-krusbar-har.html