"I morgon vet jag någonting som ni inte vet." Ingrid Kallenbäck
Hennes namn är inte sprillans nytt för mig. Jag har ju genom idogt läsande under åren, kombinerat med en anmärkningsvärt god receptivitet, försökt att skaffa mig en överblick över svenska författare, även de mindre kända, det har nästan varit som en mani.
Vad ha alla denna bildning till? Kunde min morfar Alfred, rörsliparen, ha muttrat. Jag måste nog konstatera att det varit ett självändamål. Inte karriärbefrämjande, aldrig brytt mig om sånt, syftande på högskolevärlden.
Inte har jag läst mycket av Kallenbäck (låter som en ort), det ska ärligt tillstås.
Och inte visste jag, förrän jag i morse vid min sedvanliga scanning av kultursidorna i några msm-blaskor, snubblade över en artikel i DN, [1] skriven av en grabb som läst litteraturvetenskap som jag, att hon kom från Motala, drabbades av minnesförlust, som gjorde att andra plötsligt visste mer om henne, än hon själv.
Som att vakna upp till en ny värld. Sakna förtrogenhet med allt, förfrämligad som Kaspar Hauser? Börja om. Utan ett förflutet. Det som vissa av oss kan drömma om, vara ett oskrivet blad, därigenom skuldfri.
Formuleringen ovan tar mig tillbaka till djupt saknade vännen Conny, som gick bort för ett kort tag sedan.
Igår stannade vi till och försökte, efter en tur till Skultuna Bruk, leta hans grav på Sandvikens kyrkogård, utan att lyckas, men nu vet jag, efter kontakt med hans syster Annette, mer exakt var den finns.
Inte så långt från den minneslund, där min syster och svåger, samt min mormor och morfar vilar i anonymitet.
Själv, befinnande mig sent i livet, undrar jag ibland över vart jag ska ta vägen efter den ofrånkomliga döden.
Spridas i hemlighet i Spree, i mitt älskade Berlin? I Vesterhavet, utanför mitt älskade Tversted? Under en sten i en grav som ingen besöker?
Nå, det var formuleringen ovan som jag riktar till Conny, som inte lär svara, han som inte fruktade döden.
Jag skulle så gärna vilja att han kom åter, om än bara för en mycket kort stund, och berättade om hur det egentligen är på andra sidan, vad väntar, kan mitt eget hat gentemot döden förbytas mot något annat?
Lugn? Förtröstan? Försoning? Acceptans?
Det var så vindstilla och lugnt igår eftermiddag på körrgårn, som mamma sa. Bara jag och min livskamrat rörde oss där med långsamma steg i värmen.
Och jag kunde än en gång konstatera att så många namn på gravarna tillhör människor som jag personligen kände eller kände till.
En av dem en hygglig fotbollspelare i SIF, vi sommarjobbade båda i Verket sommaren 1966. Han föddes ett år efter mig. Nu vet han nånting som jag inte vet. Utan att kunna förmedla det.
Han vilar i en annan minneslund på körrgårn, nära kyrkan, med namnen angivna, så som jag tycker det skall vara. Även hans smeknamn, "Musse", står med.
Bild: Tänkaren. Wikipedia




