Då är det illa ställt med yttrandefriheten!

 

När jag, och under många år, medverkade på GD:s kultursida avråddes jag från att använda ironi i mina texter. "Det fungerar bara inte", enligt den garvade kulturredaktören som på erfarenhetens bittra grund visste vad han pratade om. 

   Vad med satir? 

   Tja, om vi kunde fråga de satiriska konstnärerna Lasse Hillersberg eller Lena Svedberg från den anarkistiska tidskriften Puss, skulle vi få höra om ett bemötande som hette duga.

   I Hillersbergs fall gick det till och med så långt som till en fysisk attack från en rasande utställningsbesökare. Den senare ansåg att den förra skulle ha på käften. Hillersberg, antisionisten och Israelkritikern, beskylldes för antisemitism och simpelt judehat. 

   En vanlig beskyllning även i dagens enfaldiga opinionsklimat i vårt arma land. Naturligtvis helt ogrundat, både nu och då. Men enklast att avfärda befogad kritik mot ett folkmord med en belastande stämpel. Slippa argumentera.

   

Jag önskar att jag kunde illustrera min text med satiriska mästerverk från de framlidna Hillersberg och Svedberg. Men då riskerar jag att stängas av från Facebook. 

   Det har skett en gång tidigare när jag illustrerade med en affisch från Tredje riket, som gjorde reklam för Leni Riefenstahls nazihyllande film Viljans triumf.

   Jag hade därmed, enligt FB, brutit mot "communityregler". Vad jag närmare bestämt brutit mot för regler kunde jag inte räkna ut. Frågade, utan att få ett tillfredsställande svar.

   Nå, jag hänvisar den som inte känner till Puss, eller Hillersberg och Svedberg, att själv leta upp dem på nätet. Det är mödan värt, jag lovar. Med risk för att känna sig provocerad. Risk? Äh, det är som det skall vara med tankestörande konst. 

   Då först är den angelägen. När den biter med gifttänder i själens tunna hud.

Vad ska vi med konst, med det inte enbart syftande på Hötorgskonst, till som är tandlös och politiskt ofarlig? Som inte provocerar våra ingrodda tankefigurer, stör vår tankefrid? Och det gäller förstås även tecknad konst. 

   Makarna Berglins omtyckta, stornäsade figurer, som klistras upp på kylskåpsdörrar, klarar jag mig utan. 

   Rutorna ligger för nära vardagens verklighet, därigenom normaliseras den. Jag vet att många inte delar min uppfattning. Bara de får förnöjas och skratta, som åt Sällskapsresan och Sven Melander med Lloyden, så är populasen nöjd. Och kan sova vidare. 

   Låter jag fördomsfull? Ja, inte ber jag om ursäkt i så fall. 

   

Häromdagen gjorde jag ett montage - den konstnärliga tekniken har praktiserats av geniala namn som John Heartfield och vår egen Christer Themptander - på en bild föreställande Zelenskyj och Kristersson. 

   En satir över hur den senare verkar ha hur mycket pengar som helst när det gäller att skicka dem till Ukraina för ett fortsatt vansinnigt dödande, när kriget för Zelenskyj och kompani sedan länge är förlorat.

   En skolkamrat från anno dazumal ryckte genast ut och fördömde tilltaget. Som enligt honom spelar Trump i händerna. Han kallade mig upprört för "låg". Tonen tillrättavisande och uppfostrande. 

   Naturligtvis bevärdigade jag mig inte med att svara honom på Instagram, försöka förklara bilden med dess innehåll. Aldrig. Så lågt sjunker jag inte. För att använda det ordet.

    

I DN 250704 läser jag en artikel om att samhällskritiska intellektuella och konstnärer fruktar framväxten av ett autokratiskt system i USA under Trumps omnipotenta ledning. Med begränsad yttrandefrihet. 

   Det är Trump, det. En makthavare. I spåren av tidigare despoter. Inget att förvånas över, egentligen.

   Men när en vanlig skolkamrat, inget klenhuvud vad jag minns, från förr sällar sig till yttrandefrihetens fiender utan att fatta det själv, Då är det illa ställt. Jag skakar smått uppgivet på knoppen.

   Som jag, lika uppgivet, brukar säga: det är inte politikerna det är fel på och som är problemet, det är folket. 

Även publicerad under annan rubrik på 8 dagar 2025-07-04