Den ensamme författaren?

Sandvikssonen Per Gunnar Evander har jag inte läst på en herrans massa år. Minns inte ens i brådrasket vilken den senaste boken var. Jag har däremot citerat ur hans "Berättelsen om Josef" flera gånger. På omslaget Olle Westins fårade ansikte, han också från Sandviken. 

   En duktig amatörskådespelare som Evander, som skickligt behärskade filmmediet, använde som huvudrollsinnehavare minst en gång. 

   Om inte minnet sviker mig, även på denna punkt, så var det främst i filmen "I Puerto Rico hände mig inget särskilt". Om en järnverksarbetare som alltid gjort rätt för sig, och som spar och gnetar för att ha råd att få uppleva sitt drömmål, Puerto Rico. 

   Väl där, inget särskilt med det. Antiklimax. En grym besvikelse. Likt löv om hösten falnar drömmen och dör.

   

Det förblir oklart för mig varför han hade fastnat för just Puerto Rico. Spelar egentligen ingen roll. Alla längtar vi det fjärran Samarkand som det nog är lika bra att vi aldrig når. Ty hur skydda sig mot besvikelsens efterhängsna skugga?

   Om Westin även förekom i Evanders "Sista resan till Främlingshem", om en tragisk bussolycka där alla omkommer, vet jag inte. Främlingshem, som det står på en skylt när man åker efter Årsundavägen, föranleder mig alltid att nämna tv-filmen när vi passerar. 

   Det är som om den etsat sig fast. Hur obevekligt ödet kan slå till. När du stunden strax innan inget ont anar. Bussresan - en allegori för det utsatta människolivet. Döden väntande runt nästa krön.

Evander var inte uppvuxen i arbetarklassen. Men fångade ändå koden, som om han härstammade från metallarbetarnas led. "Visste" hur de kollektivanställda kände och pratade, snarare teg. En sällsam lyhördhet inför det stumma folket.

   Jag imponeras av hans inlevelseförmåga. Och hans aldrig sviktande solidaritet med de betrampade. Medelklasspojken.

   Boken jag nu läser för andra gången heter "Ängslans boningar. En dagboksroman". (Jag har fått för mig att ängslan är ett nyckelbegrepp i det evanderska författarskapet.) Jag läser den som e-bok. Den kom ut i papper 1980. Första utgåvan. Fyrtiofem år sedan. Tiden flyr.

   Evander nämner på en av de första sidorna Bovik utanför Sandviken. Det var som om han inte kunde släppa gästrikeuppväxten, utan ständigt bearbetade den i sina romaner, med konkret ortsanknytning. Och med en alldeles egen, småtorr, stil. 

Jag kände inte honom personligen, men min syster mindes honom från skolgården. Hon föddes 1935, två år senare än Evander. Jag har skapat mig en bild av honom som en sökande individ som aldrig fann sig tillrätta i tillvaron. 

   Trassel med en dotter (systern förolyckades). Beskylld för att fara med osanning under fiktiv täckmantel. Anmälningar. En smutsig och olycklig historia. Den borde Per Gunnar ha sluppit.

   Spritintag. Kunde ske redan på morgonen, enligt en kulturredaktör som hade telefonkontakt med honom. Demensdiagnostiserad. Placerad på ett av dessa förskräckliga vårdhem som ingen frivilligt kliver in på.

Ann Heberlein skrev en smått gripande krönika i SvD 2025-06-30 om hur ensam hon känner sig i Ystad. Utvecklade det till en mer allmän betraktelse om den svenska ensamheten, en folksjukdom. 

   Om man inte har barn, vilket Heberlein dock har, som inte bryr sig om eller fördömer en, ja, då är man riktigt ensam. Fasansfull är den, ensamhetens ålderdom. På, eller inte, ett vårdhem. 

Och då hjälper det inte om man har varit en uppburen författare. 

   PG gick bort 2022. Kulturredaktören har jag en stående inbjudan till. När vi möts hemma hos honom i Gefle fram mot höstkanten lär Evander vara ett namn och ämne som kommer upp.