Häromdagen uppmärksammade jag Per Gunnar Evander och hans "Ängslans boningar" från 1980 som jag dessa julidagar ägnar en omläsning. Håkan, göteborgare och osviklig GAIS-supporter, påminner om att den, i likhet med flera av Evanders böcker, har filmatiserats.
Med Ernst Günther i en bärande roll.
Boken är en typisk Evander. Tillknäppta mansfigurer. Sådana jag väl minns från min uppväxt i brukssamhället. Där det inte skulle talas om känslor. Eller bete sig konstigt, det vill säga avvikande från alla andra.
Evander fångade i sina böcker på pricken bruksmänniskans existentiella armod.
Filmen som Håkan nämner hågar jag inte att jag sett. Kanske måste jag börja söka efter den. I samma stund som jag nedtecknar detta hör vänlige Håkan av sig på nytt, för att meddela att filmen inte längre är tillgänglig på SVT. Då är den nog "förlorad", trist nog. Attans, också!
Ernst Günther tillhör mina bestående favoriter. Vem kan väl glömma honom, vildvuxet skäggig och bullrig, från rospiggen Lasse Molins härliga satir "Badjävlar"?
Eller i tv-teaterns "Röda rummet". Med en stjärnensemble. En briljant Keve Hjelm. En ung Per Ragnar som Strindbergs alter ego. Jan-Olof Strandberg och andra, samtliga så bra. En ljuvt vacker, ung norska vid namn Grynet Mollvig.
Däremot ger jag inte mycket för Colin Nutleys, av allmogen obegripligt nog älskade, sockersöta rullar. Där Günther spelar en oförarglig, supersnäll farbror som bor på vischan med sin brorsa, gestaltad av Tord Petersson.
Två begåvningar som Nutley framställde som halvidioter. Rena lyteskomiken. Förlåt alla ni som hänförs av usel svensk film.
En äldre kvinna, som jag långt tillbaka talade med om Ernst Günther, vars öde hon märkligt nog var förtrogen med, avslöjade att han var ett hittebarn. Moses i vassen. Ett livsöde man annars bara trodde förekom i böckernas fantasivärld.
En korg med gossebarnet ställdes på trappan utanför en ytterdörr. Moder och fader okända. Sant eller inte? Om sant - hur präglade det honom?
Nå, jag minns från Barcelonas gator, oklart om byggnaden var en kyrka eller ett gammalt sjukhus, att det fanns ett hål i väggen där man kunde stoppa in sitt nyfödda barn om man inte förmådde ta hand om det.
När jag jobbade på Ulleråker mötte jag på en avdelning, "ängslans boning", med vithåriga
patienter, inskrivna på livstid och söndermedicinerade, en kvinna som tidigare i sitt liv varit änglamakerska i Upsala. Åderförkalkad bortom alla kommunikationsmöjligheter.
Mindes ingenting av småbarnsundanröjandet i det förflutna. Tomma ögon.
Förresten, apropå det, har ni sett den danska filmen "Flickan med nålen"? Finns på SF Anytime. Se den, om det inte redan är gjort. Kan hyras för överkomliga femtionio inflationsriksdaler.
Det räcker med att Trine Dyrholm agerar. Bara hon är, som vanligt, värd pengarna. Victoria Carmen Sonne dessutom strålande i huvudrollen.
Fy för den lede, hur fattiga kvinnor hade det i de manliga skitstövlarnas rike! Pilska också, dessa luspudlar.
Foto: Wikipedia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar