Landsortens offentlighet

En gång, inte alltför länge sen, fanns det kulturredaktörer av ett särskilt slag, verkande i aviser tillhörande "lokalpressen". Alltså inte någon av de stora drakarna. I högsta grad läsvärda publicister. Hög nivå. God utblick. Stabil allmänbildning. Välskrivande. Samtidsorienterade. 

   Björn Widegren, Gefle Dagblad, Dixie Eriksson, Nerikes Allehanda, Curt Bladh, Sundsvalls Tidning, Bo-Ingvar Kollberg, UNT. 

   Fler borde förstås räknas upp. Men de fyra räcker en bra bit. Nå, Karin Månsson på Arbetarbladet, som inte tålde mig, lägger jag till. Av jämställdhetsskäl. Äh, jag skojar. Sträcker jag mig längre bort i landet, landar jag i Gunnar Bergdahl på skånska HD. 

   Men han tog helt sonika sin hatt och gick.

   

Jag hade förmånen att få medverka - många år hann det bli till slut - på GD:s kultursida under Björn Widegren. Han scoutade, heter det så?, mig när jag skrev om Brynäs IF i antologin "Den samtida historien". Utgiven till stans 550-årsjubileum.

   På samma redaktion som Björn den stilistiskt egensinniga Sanna Wikström, sorgligt nog död i förtid. Hur hon behandlades av tidningsledningen, orättvist beskylld för illojalitet, är största synd och skam. Förre chefredaktören förekommer flitigt i Expressen. 

   Som om inget hänt. "Såna är dom", skulle morfar ha muttrat.

   

Det var en förbaskat rolig tid på GD Kultur. Samtidigt behöll jag min fasta anställning som lektor på stadens högskola. GD-skrivandet skedde på sidan om. Betydligt roligare än högskolejobbet. Men vågade inte släppa det senare, eller gå ned i arbetstid. Pengarna!

   Det märkliga med GD:s kultursida var att den lästes av dem man inte trodde gjorde det. Vanligt folk. Mer än en gång stoppades jag på gatan av någon okänd ur de djupa leden som ville kommentera en text ur min hand. 

   När den humorbefriade rektorn försökte sätta dit mig för tjänstefel, efter att jag begått en satirisk debattartikel om att jag, för att inte rasera ekonomin i ett idiotiskt genomströmningssystem, godkände kreti och pleti, tillrop från mig inne i Nians varuhus från obekanta: - Ge dig inte!

   Mycket kan man säga om Björn Widegren, men yttrandefriheten var helig för honom. Jag recenserade Yrsa Stenius, petade in en enligt henne ärekränkande uppgift, hon gick i taket, stämde tidningen, det blev dyrt och inte så litet, men inte ett ord av kritik eller förebråelse från Björn. 

Sundsvallsbaserade Curt Bladh, tyvärr är han heller inte längre bland oss, var en sur jävel. Kunde man få för sig av blotta anblicken. Men surheten stavades integritet. Inte en tillstymmelse till vänskapskorruption, vad han än skrev om. Han var fullkomligt omutlig. 

   Så där som Allan Fagerström på Aftonbladet, som retade upp Dramatens fisförnäma skådespelare med sina osminkade recensioner: - Sitter han i salongen, spelar vi inte.

Jag kände mig fri på GD:s kultursida under Björn och Sanna. Kan inte påminna mig att jag en enda gång blev refuserad. Det blev jag däremot under kulturredaktör Ekenberg, som klev i skor alldeles för stora för lillpojken. 

   Han fogade sig när ansvarige utgivaren, en besynnerlig figur som viker undan med blicken när vi stöter på varann på ICA, lyfte ut en text där jag satiriserade över landshövdingen Per Bill. Denne till Gävleborg och Slottet i Gefle deporterade olycka.

   Jag fattade galoppen: nya tider nu. Inget mer skrivande i GD. Roligt var det hursomhelst, så länge det varade.

PS. Texten vill påminna om landsortens viktiga offentlighet. Den landsort där verklighetens folk finns. Och DN inte fungerar som opinionsbildare eller smakdomare.

Fotot på Sanna Wikström: Arbetarbladet