 |
| Kurt Westergaard (Foto: Wikipedia) |
Sakine Madon har givit ut en bok om kättare som recenseras av Per Wirtén i Expressen 260103. I Koranenbrännandets upprörda tid är en sådan bok högst angelägen. Och Wirtén, som jag annars brukar ha en smula svårt för, ställer relevanta frågor.
Han uppmanar till en diskussion om yttrandefriheten i ett inte längre homogent Sverige, med ett stort inslag av muslimer för vilka Koranen är en helig skrift.
Jan Myrdal uttalade förståelse för mullornas utfärdande av en fatwa efter att Salman Rushdie publicerat sina ”Satansverser”.
Jag uppfattade alltid Myrdal som yttrandefrihetsfundamentalist, han som försvarade "förintelseförnekaren” Robert Faurisson när alla andra fördömde och ville få tyst på honom, och reagerade förbryllat på hans stöd för mörkermännen.
Kanske hade han ändå en poäng. Vederhäftiga argument som kontextualiserade yttrandefriheten.
I Danmark, denna enligt myten kulturradikala frisinnets högborg, har man infört en lag som förbjuder skändandet av heliga skrifter. Vad hade hänt med Kurt Westergaard och hans karikatyrer i Jyllands-Posten om lagen funnits?
För mig, som i likhet med Myrdal är en yttrandefrihetsfundamentalist, blir två undringar centrala: finns det en gräns för yttrandefriheten? Hur ska den i så fall dras?
Wirtén talar om ett individuellt ”ansvarstagande”, vilket inte gör gränsen tydligare för mig. Handlar det till syvende och sist om det subjektiva omdömet hos var och en? Om man nu vågar yttra sig, utan att lägga band på sig.
Jag kan inte låta bli att tänka självcensurens frestelser, när utkomstmöjligheter och karriärer står på spel. Från min högskoletid minns jag tigande kolleger, de vaktade försiktigt sin tunga, när ledningen kunde höra.
För det andra, hur ska staten garantera yttrandefriheten? I Sverige tummas det på den.
Den generalklausul som införts, jag uppfattar det så, om att allt som hotar rikets säkerhet skall förbjudas skrämmer. Förbudet mot demonstrationer utanför riksdagshuset likaså, efter att statsråd känt sig hotade av demonstranter.
Vad säger Journalistförbundet? Författarförbundet?
Paludan förtjänar att diskuteras. Men vad med vansinnets krig i Ukraina och protester mot det? Hot mot rikets säkerhet?
Wirtén ”glömmer” kriget och konsekvenserna för yttrandefriheten. Undrar om Madon gjort det.
En för het potatis i en tid när en sansad person som Jacques Baud utan föregående domstolsprövning kan få sina rättigheter beskurna?
Publicerad på 8 dagar 20260103
Sista gången det blev åtal för hädelse var om jag minns rätt när Lasse O m fl gjorde en radiosketch om nattvardsvin på en bensinmack
SvaraRaderaDet var 60-tal. Det dröjde sedan Inte många år tills paragrafen om "störande av trosfrid" försvann
Men juridiken kring frågan om yttrandefrihet är mycket intressant. På flera plan. Ahmed Rami som åtalades för hets mot folkgrupp menade att utfallen mot judar handlade om religionskritik. Försvaret kunde påpeka att hädelseparagrafen avskaffats
Angående Myrdals förstående inställning till reaktionen på Satansverserna så påminde han om att det inte existerar några samhällen utan tabun. Att Rushdie visste precis vad han skulle skriva för att piska upp hatstämningar.
Vad om koranbränningar? Tja ska vi se det som en oförytterlig del av yttrandefriheten att tillåtas skända religiösa och andra symboler på allmän plats? Inte så säker på det.
Mats, Sverige känns trångt. Och jag försöker förstå varför utan att förenkla. Jag skräms av att en gummilag om "hot mot rikets säkerhet" kan tas utan att mötas av ett massivt motstånd. Och, det är som om när det kommer till kontroversiella frågor, du nämner själv Ahmed Rami, då upphör diskussionen och man måste "ta ställning". Samtalet stängs.
Radera